"Cyklar i full fart upp för Lillhagsvägen och skriker Pizza”

I förra blogginlägget skrev jag att Johan Lindeberg gjorde mig sugen på att skriva ett eget Min helg-reportage att pitcha in till Två Dagar (nå, vad säger du Johanna Lagerfors?). Originalet som är härligt på många sätt och vis kan ni med fördel läsa på på SvD.

Här är min egen version:

Tack för bildinspo:  J. Lindeberg

Den ganska habile reklamkreatören Mikael Andersson tjockisfikar och köper nya torkarblad till sin asiatiska svennekombi under en vanlig helg i hemstaden Göteborg.

På fredagseftermiddagen efter jobbet skyndar jag som vanligt till Systembolaget på den chica men samtidigt så otroligt dassiga Avenyn. De sportar ett nästan imponerande klent utbud så det är inte mycket att göra, jag rafsar åt mig lite fulbubbel och ett enklare rödpang, innan kosan styr mot chipshyllan på ICA hemma i Brunnsbo. Det är en klassisk ICA-affär som funnits där i minst 30 år och han som äger det verkar vara en sympatisk herre, han hälsar alltid glatt de gånger han själv gör marktjänst i butiken. Det blir en stor påse grillchips och en lite mindre stödpåse ostbågar med cheddarsmak. Min dotter Stella sms:ar och säger att hon vill ha choklad, min filosofi är att godis är ok så länge det är på lördagar. Så chips it is.

Efter det går jag ut med komposten trots den överhängande risken att stöta på min pratsjuke granne Gösta.

Kommer hem. Äter middag. Efter middagen parkerar sig hela familjen i soffan framför tv:n och river upp snackspåsarna. Denna unisona fredagsritual måste vara det svenskaste som finns. Tony Irving plågar tittarna med sitt hopplöst värdelösa uttal för tjugonde säsongen i rad. Jag brukar säga att jag skulle göra vad som helst för mina barn, men drar ändå gränsen vid Let's dance. Det är otittbart. Vi hyr Karlsson på taket via Apple-TV.n istället. Barnen har inte sett den och jag gillar den osympatiske lille narcissistdjävulen bäst av Astrid Lindgrens karaktärer. Min kollega Maja säger att han är alla ryssars favorit så det måste vara ryssen i mig. När filmen är slut lägger vi barnen och poppar sedan raskt fulbubblet, men får tyvärr korka igen det efter knappt halva, eftersom jag drabbas av total tröttkoma. Under natten sover jag oroligt och vaknar några gånger. Mitt vintertäcke gör att jag svettas på smalbenen och det är ganska jobbigt. Dessutom får jag ofta huvudvärk av min värdelösa kudde så jag lovar mig själv att inhandla en flång ny seniorkudde med minnesskum så fort lönen kommer. Det kan vara räddningen. Eller åtminstone lite lättare stötdämpning av det kroppsliga förfallet. Förr brukade jag vara kreativ om nätterna. Jag har t.ex. kommit på både bloggfrossa och busmejl.se när natten varit som mörkast. Nu för tiden går jag bara upp om jag behöver bajsa eller ta en treo. Jag har grym utsikt från mitt hus på Hisingen och brukar ibland öppna badrumsfönstret och bara känna in allt.

På lördagen vaknar barnen som vanligt långt innan oss vuxna. När vi hör att de börjar kivas med varandra för högljutt på nedervåningen slänger jag på mig lite kläder, kör som en biltjuv ner till ICA för att köpa det färskaste bröd som erbjuds inom rimlig radie. Det blir ICA Basics bake off-frallor. Bilens torkarblad är helt slut sedan ett tag tillbaka och den enda effekt de ger numera är ett isande ljud av metall mot glas, det hinner nästan göra mig borderline innan jag svänger in på parkeringen. Jag passar på att köpa ett paket bryggkaffe från mitt favoritrosteri Arvid Nordquist. Franskrost blir det, Josefines favorit på grund av dess fyllighet. Men ibland när jag är ensam brukar jag ta mig friheten att experimentera lite. Kanske väljer jag en Gran Dia som sägs vara generös och fruktig eller ett mer oprövat kort som Wanyama som utlovar en bärig och mustig smakupplevelse. Vad som helst är egentligen bättre än lågpriskaffet vi köpte på Lidl förra helgen. Det förde tankarna till hur det torde smaka om man skördar en gammal farbrors fullmogna kånkelbär, fyller ett melittafilter och brygger dem genom sin Moccamaster. Just nu är jag egentligen inne i en period då jag gillar pressokaffe mest. Kommer tillbaka hem och hystar in ICA-Basic-frallorna i ugnen. Inser att jag mitt i hetsen glömde att kolla påläggsbeståndet. Not good. De få grönsakerna som fortfarande går att äta är aningen skrumpna och soggiga, vilket dessvärre inte vägs upp av ostskivornas naturliga krisp från skalken av paraffinvax. Men äggen är bra som de ska.

Efter det går jag ut med komposten trots den överhängande risken att stöta på min pratsjuke granne Gösta. Jag har lärt mig en teknik som gör att jag kan smita ut osedd och därmed slippa majoriteten av alla oönskade konversationer. Det gäller att röra sig längs låglinjerna i vegetationen. Jag lyckas. Chipsångesten från föregående kväll forcerar mig att motionera lite. Jag kränger på mig mina alldeles för trånga kompressionstights och joggar sedan långsamt ner för backen mot miljonprogrammen. Jag passerar Lundby Radio och TV och hinner för trehundrafemtionde gången tänka att det knappast kan finnas bra business i att reparera gamla tv-apparater idag. Hemelektronikkedjorna med cykel-Dogge och den tjocke tysken med hockeyfrilla och balkanfrack i spetsen, bokstavligen kastar ju platt-tv:s efter sina kunder. Kanske är verkstaden bara en täckmantel för nåt mer kriminellt? Vad fan vet jag. Passerar Netto-butiken vid Backa Kyrkogata, en gardinbutik och en salong som erbjuder hundtrim till rimliga priser innan jag på stubbiga löpsteg viker av höger ner mot lastbilschaffisarnas rendezvous, Stig Center. Det sägs att det serveras både prostitution och bib-vodka där så fort solen går ner. Viker av höger igen och in på en gångbana. Möter en kille som kommer körande svinfort på bakhjulet på sin (en) motor cross. Ett äldre par är ute och går med sin gamla Golden Retriever. Eller om det är precis tvärtom. Mina nackhår reser sig när en gubbe på permobil nästan kör av mig hälsenorna samtidigt som han ljudlöst susar förbi med knappt två millimeters marginal. Han stirrar på mig som att jag är idioten. En kille i narkotikajeans (adidasbyxor) och pösig skinnjacka gestikulerar vilt och pratar intensivt i sin mobil, hans tjej går bredvid helt lugnt. Det är en märklig mix av människor jag hinner passera under en löptur och jag känner att jag uppskattar det. På kvällen är det filmtajm. Det är egentligen min tur att välja, men efter förra gången när jag var skräcksugen och valde "Don't hang upp" är förtroendekapitalet lika med noll. Helt rimligt för det är kanske den sämsta film jag någonsin sett. Ett tolvtimmars slow-tv-program och torvutvinning på Färöarna hade varit cirka en miljon gånger mer rafflande. Regissören Damien Macé borde aldrig få släppas i närheten av en filmbudget igen. Det blir Hidden Figures, den handlar om tre kvinnliga mattesnillen på NASA.

På söndagen bestämmer barnen att vi ska åka till en lekplats nära Färjenäs efter Tintins simskola. Klunsen talar till Josefines fördel och det blir jag som får köra ongen till Lundbybadet. Vi går in via herrarnas omklädningsrum och Tintin rör sig vant i lokalerna. Hon blir strax upphämtad av sin simlärare, föräldrar får inte vara med på lektionen så jag går tillbaka ut går mot kafeterian för att vänta. På väg ut passerar jag en man som verkar ha badat klart och sitter naken på sin handduk vid ett av skåpen i omklädningsrummet. Trots mitt vanligtvis extremt dåliga sidoseende undgår jag inte att notera hur han till synes helt obrydd låter sin släktklenod hänga och dingla från bänken. Skuggan den kastar över det smutsiga klinkergolvet för mina tankar till sådana där kreosotbehandlade gamla ledningsstolpar. En gammal barndomskompis arbetade med att inspektera sådana uppe i Norrland när vi precis gått ur gymnasiet. Det är nog det sämsta jobbet jag hört om och det här är nog den största kuk jag sett irl. Efter simningen köper vi med oss en påse cheeseburgare från McDonalds som vi panik-trycker innan utflykt. Efter en kvarts lidande på lekplatsen har jag och Josefine fått nog och mutar barnen med fika hos Flickorna på Färjenäs. Det är svårt att få bord på caféet på helgerna men deras legendariska toscakaka är värd all väntan. Sen kör vi tillbaka hemåt i vår asiatiska herrgårdsvagn.

På eftermiddagen hoppar jag upp på cykeln och trampar ner längs Litteraturgatan, hela vägen mot Backaplans utkanter, för svänga in på Biltemas parkering strax innan stängning. Här köper jag nya torkarblad som är märkta med "bäst-i-test", vilket jag inte tänker ifrågasätta trots att kalaset landar på knappt tvåhundra spänn. Efter att ha kommit igenom kassakön och de tagit mina stålar drar jag över tågspåren, cyklar i full fart upp för Lillhagsvägen och skriker ”Pizza”. Söndagspizzan är det mest befriande jag vet och det sparar mig massor av energi. Så jag gör ett pitstop på Lollos. Tillbaka hemma i Brunnsbo vill Sammie titta på Pippi när vi äter. Det ligger på SVT Play så vi sätter oss i vardagsrummets sköna soffa, det är väl ok att äta middag framför tv:n ibland. Jag och Josefine äter en La Gondola (kebabpizza) och barnen delar på en Hawaii. Vi tittar på ett avsnitt där den osnutna ungen springer omkring och är allmänt störig. Hon och hennes mer välartade lakejer ränner runt i olika butiker och frågar efter spunk. Jag undrar hur det skulle flyga i USA egentligen. Tre barn som driver runt vind för våg och tigger spunk. Skulle inte bli det minsta förvånad om Donald Trump skulle pervostämpla alla svenskar via sin twitterkanal och belägga oss med permanent inreseförbud om han fick nys om det. Pippi och hennes lilla crew lämnar efter sig guldslantar var de än går, resterna av en stökig farsas gamla rånbyten. Astrid hade ett jävla mörker alltså. Sammie skrattar högljutt när Pippi dribblar med sin soctant. Det är en ganska mysig bild Astrid målar upp av socialtjänsten, men det är klart, den skrevs ju innan socialtjänstreformen 1982 när LVU först trädde i kraft. Pippi Långstrump är verkligen inte det bästa jag vet, men det håller ungarna lugna medan vi äter.