Tågåkeri, mys och lite vanligt hederligt gnäll

Har åkt mycket tåg på sistone. Gbg-Sthlm, Sthlm-Gbg. Repeat. Gillar att färdas med tåg. Läste om nån gubbe som köpte ett frikort när han blev pensionär och började åka tåg precis överallt, precis jämt. Nya platser varje dag. Läsande. Filosoferande. Det var så han spenderade sina dagar. Och bortsett från att bistroutbudet skulle kunna utlösa en självmordsvåg på svältdrabbade breddgrader, så varför inte? Jag blir ofta trött av att läsa på tåget men älskar att kolla på tv-serier

Förra gången jag åkte hem från Stockholm satt jag mitt emot Erik Blix och hans son (förmodar jag). Han har aldrig sett bättre ut. Han såg både kulturell och smart ut när han hade brillorna nedskjutna långt ner på näsryggen och skumläste i Theodor Kallifatides Ännu ett liv. Snyggt klädd också med mörk kajav, paisleymönstrad bröstnäsduk ett mycket stiligt skägg som matchade hans lite patenterat trötta blick. Det var hoppingivande. Hann tänka att så vill jag med se ut när jag är äldre, bortsett från en kort stund när han hade slocknat och satt bakåtlutad med vidöppen mun, då såg han ut gubbmodellen av en fågelholksprototyp. Men vem fan gör inte det? Jag plockade upp telefonen och knäppte av en bild. Zoomade lite. Knäppte av en till och en till. Sedan mötte jag plötsligt hans blick genom mobilskärmen. Busted. Jag blev så stressad att jag råkade hålla in avtryckaren och kameran började spruta fram bilder i en serie om 24 stycken suddiga panikrutor. Tänkte att nu flippar han på mig, men tror att han var för sömndrucken för att ens fatta vad som hände. Eller så hatade han mig i det tysta. Det händer att folk gör det.

Idag åker jag baklänges och sitter snett mittemot en kvinna som är lite lik Gudrun Schyman och det är ju inte så pjåkigt. Hon ser precis lika munter ut som jag. Giftastycke skulle kanske en del säga, men jag har aldrig gillat det ordet.

Förklaring: Hörlurarnas placering beror på att min AD-kollega
frågar mig saker precis hela jävla tiden.

Det finns två saker jag tycker är det sämsta med att åka tåg:

För det första så är det obehagligt att vara så uppfylld av känslan av hur lite man kan lita på någon som jag litar på Statens Järnvägar. Jag tror att jag hellre hade låtit en av Rolexförsäljarna utanför Grand Bazaar i Istanbul passa en väska med kontanter än att våga tro på SJ:s tidtabell. Det är lustigt hur lokföraren alltid annonserar förseningen genom att skylla på andra långsamma tåg. En timmes försening ingår i standardrutinen. Sist var vi en och en halv timma försenade vilket känns extra trist en fredagskväll. "Så blir det ibland", hojtade en glad gamäng genom högtalarsystemet. Det uppskattades av ingen. Möjligtvis hade gubben med frikort kunnat låta det passera med ett leende.  I skrivandes stund står vi stilla utanför Skövde. Anledningen är som vanligt andra tåg som sabbat flowet. En tågvärd ropade dock ut den mycket glädjande nyheten att de lovar berätta exakt hur sena vi kommer att bli. Om en stund. Bra jobbat SJ. Applåd. Jag undrar hur det kommer sig att tågtrafik fortfarande kan räknas som ett fullvärdigt färdmedel. Antar att det bara kan bli så här i syltryggarnas heliga rike. Jag bara misstänker att en så valhänt järnvägsdrift inte skulle passera obemärkt i ett land med lite strängare styre. Josefine blev inte eld och lågor när jag citerade utropet i sms. Sammie hade just haft en härdsmälta och nu blir hon tvungen att ta med henne för att hämta Stella i stallet. Oh, sweet Moses and his holy mother. Hade jag fått bestämma hade jag utan att blinka kunnat utmäta det som straff till ansvarig personal. Låta dem barnvakta Sammie, en dålig dag, precis innan läggdax. Brrr... men om skendränkning anses vara okonventionellt så lär en maffig child-meltdown-session för alltid få stanna vid en vacker dröm.

Den andra saken som är riktigt dålig med att åka tåg är att det bästa kaffet man kan få tag på är på centralstationernas Espresso House. Lustigt namn på ett företag som gör så lam espresso. Hur svag är ens espresso om det krävs tre shots för att kaffesmaken ska börja förnimmas i en liten cappuccino? Fast det är klart, det kan ju vara mjölken som är STARK?!!

"Cyklar i full fart upp för Lillhagsvägen och skriker Pizza”

I förra blogginlägget skrev jag att Johan Lindeberg gjorde mig sugen på att skriva ett eget Min helg-reportage att pitcha in till Två Dagar (nå, vad säger du Johanna Lagerfors?). Originalet som är härligt på många sätt och vis kan ni med fördel läsa på på SvD.

Här är min egen version:

Tack för bildinspo:  J. Lindeberg

Den ganska habile reklamkreatören Mikael Andersson tjockisfikar och köper nya torkarblad till sin asiatiska svennekombi under en vanlig helg i hemstaden Göteborg.

På fredagseftermiddagen efter jobbet skyndar jag som vanligt till Systembolaget på den chica men samtidigt så otroligt dassiga Avenyn. De sportar ett nästan imponerande klent utbud så det är inte mycket att göra, jag rafsar åt mig lite fulbubbel och ett enklare rödpang, innan kosan styr mot chipshyllan på ICA hemma i Brunnsbo. Det är en klassisk ICA-affär som funnits där i minst 30 år och han som äger det verkar vara en sympatisk herre, han hälsar alltid glatt de gånger han själv gör marktjänst i butiken. Det blir en stor påse grillchips och en lite mindre stödpåse ostbågar med cheddarsmak. Min dotter Stella sms:ar och säger att hon vill ha choklad, min filosofi är att godis är ok så länge det är på lördagar. Så chips it is.

Efter det går jag ut med komposten trots den överhängande risken att stöta på min pratsjuke granne Gösta.

Kommer hem. Äter middag. Efter middagen parkerar sig hela familjen i soffan framför tv:n och river upp snackspåsarna. Denna unisona fredagsritual måste vara det svenskaste som finns. Tony Irving plågar tittarna med sitt hopplöst värdelösa uttal för tjugonde säsongen i rad. Jag brukar säga att jag skulle göra vad som helst för mina barn, men drar ändå gränsen vid Let's dance. Det är otittbart. Vi hyr Karlsson på taket via Apple-TV.n istället. Barnen har inte sett den och jag gillar den osympatiske lille narcissistdjävulen bäst av Astrid Lindgrens karaktärer. Min kollega Maja säger att han är alla ryssars favorit så det måste vara ryssen i mig. När filmen är slut lägger vi barnen och poppar sedan raskt fulbubblet, men får tyvärr korka igen det efter knappt halva, eftersom jag drabbas av total tröttkoma. Under natten sover jag oroligt och vaknar några gånger. Mitt vintertäcke gör att jag svettas på smalbenen och det är ganska jobbigt. Dessutom får jag ofta huvudvärk av min värdelösa kudde så jag lovar mig själv att inhandla en flång ny seniorkudde med minnesskum så fort lönen kommer. Det kan vara räddningen. Eller åtminstone lite lättare stötdämpning av det kroppsliga förfallet. Förr brukade jag vara kreativ om nätterna. Jag har t.ex. kommit på både bloggfrossa och busmejl.se när natten varit som mörkast. Nu för tiden går jag bara upp om jag behöver bajsa eller ta en treo. Jag har grym utsikt från mitt hus på Hisingen och brukar ibland öppna badrumsfönstret och bara känna in allt.

På lördagen vaknar barnen som vanligt långt innan oss vuxna. När vi hör att de börjar kivas med varandra för högljutt på nedervåningen slänger jag på mig lite kläder, kör som en biltjuv ner till ICA för att köpa det färskaste bröd som erbjuds inom rimlig radie. Det blir ICA Basics bake off-frallor. Bilens torkarblad är helt slut sedan ett tag tillbaka och den enda effekt de ger numera är ett isande ljud av metall mot glas, det hinner nästan göra mig borderline innan jag svänger in på parkeringen. Jag passar på att köpa ett paket bryggkaffe från mitt favoritrosteri Arvid Nordquist. Franskrost blir det, Josefines favorit på grund av dess fyllighet. Men ibland när jag är ensam brukar jag ta mig friheten att experimentera lite. Kanske väljer jag en Gran Dia som sägs vara generös och fruktig eller ett mer oprövat kort som Wanyama som utlovar en bärig och mustig smakupplevelse. Vad som helst är egentligen bättre än lågpriskaffet vi köpte på Lidl förra helgen. Det förde tankarna till hur det torde smaka om man skördar en gammal farbrors fullmogna kånkelbär, fyller ett melittafilter och brygger dem genom sin Moccamaster. Just nu är jag egentligen inne i en period då jag gillar pressokaffe mest. Kommer tillbaka hem och hystar in ICA-Basic-frallorna i ugnen. Inser att jag mitt i hetsen glömde att kolla påläggsbeståndet. Not good. De få grönsakerna som fortfarande går att äta är aningen skrumpna och soggiga, vilket dessvärre inte vägs upp av ostskivornas naturliga krisp från skalken av paraffinvax. Men äggen är bra som de ska.

Efter det går jag ut med komposten trots den överhängande risken att stöta på min pratsjuke granne Gösta. Jag har lärt mig en teknik som gör att jag kan smita ut osedd och därmed slippa majoriteten av alla oönskade konversationer. Det gäller att röra sig längs låglinjerna i vegetationen. Jag lyckas. Chipsångesten från föregående kväll forcerar mig att motionera lite. Jag kränger på mig mina alldeles för trånga kompressionstights och joggar sedan långsamt ner för backen mot miljonprogrammen. Jag passerar Lundby Radio och TV och hinner för trehundrafemtionde gången tänka att det knappast kan finnas bra business i att reparera gamla tv-apparater idag. Hemelektronikkedjorna med cykel-Dogge och den tjocke tysken med hockeyfrilla och balkanfrack i spetsen, bokstavligen kastar ju platt-tv:s efter sina kunder. Kanske är verkstaden bara en täckmantel för nåt mer kriminellt? Vad fan vet jag. Passerar Netto-butiken vid Backa Kyrkogata, en gardinbutik och en salong som erbjuder hundtrim till rimliga priser innan jag på stubbiga löpsteg viker av höger ner mot lastbilschaffisarnas rendezvous, Stig Center. Det sägs att det serveras både prostitution och bib-vodka där så fort solen går ner. Viker av höger igen och in på en gångbana. Möter en kille som kommer körande svinfort på bakhjulet på sin (en) motor cross. Ett äldre par är ute och går med sin gamla Golden Retriever. Eller om det är precis tvärtom. Mina nackhår reser sig när en gubbe på permobil nästan kör av mig hälsenorna samtidigt som han ljudlöst susar förbi med knappt två millimeters marginal. Han stirrar på mig som att jag är idioten. En kille i narkotikajeans (adidasbyxor) och pösig skinnjacka gestikulerar vilt och pratar intensivt i sin mobil, hans tjej går bredvid helt lugnt. Det är en märklig mix av människor jag hinner passera under en löptur och jag känner att jag uppskattar det. På kvällen är det filmtajm. Det är egentligen min tur att välja, men efter förra gången när jag var skräcksugen och valde "Don't hang upp" är förtroendekapitalet lika med noll. Helt rimligt för det är kanske den sämsta film jag någonsin sett. Ett tolvtimmars slow-tv-program och torvutvinning på Färöarna hade varit cirka en miljon gånger mer rafflande. Regissören Damien Macé borde aldrig få släppas i närheten av en filmbudget igen. Det blir Hidden Figures, den handlar om tre kvinnliga mattesnillen på NASA.

På söndagen bestämmer barnen att vi ska åka till en lekplats nära Färjenäs efter Tintins simskola. Klunsen talar till Josefines fördel och det blir jag som får köra ongen till Lundbybadet. Vi går in via herrarnas omklädningsrum och Tintin rör sig vant i lokalerna. Hon blir strax upphämtad av sin simlärare, föräldrar får inte vara med på lektionen så jag går tillbaka ut går mot kafeterian för att vänta. På väg ut passerar jag en man som verkar ha badat klart och sitter naken på sin handduk vid ett av skåpen i omklädningsrummet. Trots mitt vanligtvis extremt dåliga sidoseende undgår jag inte att notera hur han till synes helt obrydd låter sin släktklenod hänga och dingla från bänken. Skuggan den kastar över det smutsiga klinkergolvet för mina tankar till sådana där kreosotbehandlade gamla ledningsstolpar. En gammal barndomskompis arbetade med att inspektera sådana uppe i Norrland när vi precis gått ur gymnasiet. Det är nog det sämsta jobbet jag hört om och det här är nog den största kuk jag sett irl. Efter simningen köper vi med oss en påse cheeseburgare från McDonalds som vi panik-trycker innan utflykt. Efter en kvarts lidande på lekplatsen har jag och Josefine fått nog och mutar barnen med fika hos Flickorna på Färjenäs. Det är svårt att få bord på caféet på helgerna men deras legendariska toscakaka är värd all väntan. Sen kör vi tillbaka hemåt i vår asiatiska herrgårdsvagn.

På eftermiddagen hoppar jag upp på cykeln och trampar ner längs Litteraturgatan, hela vägen mot Backaplans utkanter, för svänga in på Biltemas parkering strax innan stängning. Här köper jag nya torkarblad som är märkta med "bäst-i-test", vilket jag inte tänker ifrågasätta trots att kalaset landar på knappt tvåhundra spänn. Efter att ha kommit igenom kassakön och de tagit mina stålar drar jag över tågspåren, cyklar i full fart upp för Lillhagsvägen och skriker ”Pizza”. Söndagspizzan är det mest befriande jag vet och det sparar mig massor av energi. Så jag gör ett pitstop på Lollos. Tillbaka hemma i Brunnsbo vill Sammie titta på Pippi när vi äter. Det ligger på SVT Play så vi sätter oss i vardagsrummets sköna soffa, det är väl ok att äta middag framför tv:n ibland. Jag och Josefine äter en La Gondola (kebabpizza) och barnen delar på en Hawaii. Vi tittar på ett avsnitt där den osnutna ungen springer omkring och är allmänt störig. Hon och hennes mer välartade lakejer ränner runt i olika butiker och frågar efter spunk. Jag undrar hur det skulle flyga i USA egentligen. Tre barn som driver runt vind för våg och tigger spunk. Skulle inte bli det minsta förvånad om Donald Trump skulle pervostämpla alla svenskar via sin twitterkanal och belägga oss med permanent inreseförbud om han fick nys om det. Pippi och hennes lilla crew lämnar efter sig guldslantar var de än går, resterna av en stökig farsas gamla rånbyten. Astrid hade ett jävla mörker alltså. Sammie skrattar högljutt när Pippi dribblar med sin soctant. Det är en ganska mysig bild Astrid målar upp av socialtjänsten, men det är klart, den skrevs ju innan socialtjänstreformen 1982 när LVU först trädde i kraft. Pippi Långstrump är verkligen inte det bästa jag vet, men det håller ungarna lugna medan vi äter.

Leva lajf

Började handla med aktier i veckan. Laddade ner Avanzas app, skaffade ISK-konto och boom så var man igång. Nu är jag en del av kapitalet. Aktieägare och allt. Det hade jag aldrig trott för några år sedan, att jag skulle bli börshaj, men livet tar många vändningar och det har en rätt skön air ändå. Just nu har jag lite av en högriskprofil. Handlar för närvarande mest inom biotech och med fastighetsinnovation skulle man kunna säga. Förvisso sträcker sig det samlade värdet till knappa 700 kr men vaffan, det är inte kronorna som räknas, det är den procentuella avkastningen. Det är kul att sätta in pengar och sedan se hur värdet går upp och ner. Lite som betting. Fast mognare. Ett härligt innanförskap också.

Apropå innanförskapet. Lyssnade förresten på nån podd där de pratade om hur alla alltid drömmer om att lyckas komma ur det där vi kallar ekorrhjulet. Nån sa att det minsann inte är så lätt att komma in i det heller. Tänkvärt. Mitt eget ekorrhjul har i alla fall just blivit lite mer färgglatt. Fick nämligen en sådan här käck ask av Josefine i vardagspresent härom veckan.

En dosett. En sådan man lägger sina mediciner i för att på ett enkelt sätt komma ihåg att ta dem och kunna kontrollera att man inte missat nån dag. Medelålderns kärleksgåvor har nåt ändå måste jag säga. Den fick mig om inte annat att känna mig dödlig på ett helt nytt sätt. Skakade om lite. Just nu är det bara Levaxin och D-vitamin i den men jag misstänker att det blir fler och fler i takt med att åren går. Peppen!

Annars har det inte hänt så mycket på sistone. Har varit rätt trött och jävlig. Verkar ha lyckats segla igenom den här vintern utan kräksjukor och influensor. Hittills i alla fall. Alltid något. Arbetsveckorna har passerat som dimma och i slutet av varje vecka har ost, bubbel och På spåret legat och lockat som en hägring. På spåret alltså. Dåligt år måste jag säga. Bäst har jag gillat Kakan och hennes pappa och Ronny Svensson och Annelie Rydé. Men i övrigt har det varit rätt gubbigt. Största förvåningen var Sigge Eklund som jag har trott är något slags allmänbildningsgeni. Han var ju fan helt kass. Tur han hade Malou. Tråkigast var Erik Niva. Trodde verkligen inte att det var möjligt att vara så torr utan att självantända i kontakt med syre. Naturvetenskapen överraskar verkligen fortfarande. Mest osympatiskt var nog Kalle Lind. Fy fan. Jag har alltid trott att han är en rolig person som bara låter sur. Men han verkar vara oskön på riktigt. Lyxvarianten av bror duktig. Josefine genomskådade hans strategi direkt. Han kamouflerar sina kunskapsluckor genom att bara mala på och dra en massa ovidkommande anekdoter. Samt skoja broderligt med gubbarnas gubbe, Fredrik Lindström. Alltså när de brast ut i sång efter nåt sinnesstört gubbjidder om Sigge Fürst nu i fredags, då spydde jag nästan rakt ut i luften. Tror att Kristian Luuk känner precis som jag. Tyckte mig se det på hans käkspel men är inte helt säker. Jag njöt i alla fall när lag Kalle Lind formligen krossades av Kristin Lundell och Johan Hilton. Tyckte dock lite synd om Isobel.

Läste för övrigt nyss ett Min helg-reportage signerat Johan Lindeberg (tack Ulrika Good). Och hatten av SvD. Där täppte ni till truten på the mother of all distanslöshetsklassiker:  DN:s legendariska teppanyaki-reportage. Blev fan lite sugen på att skriva en egen version. Undrar om inte GP:s Två Dagar skulle vara intresserad av att varje vecka låta en ointressant göteborgare berätta om hur de spenderar sin helg. Skulle kunna bli underdog-magi.