Porrsurfningens posterboy

Förra veckan gick Terry Crews (ni vet po-po-po-po-po-po-power-mannen från Old Spice-reklamen) ut via sin facebook-kanal och berättade om sitt grava missbruk. Drogen: Nätporr (en masse).

Hudratusentals handtrallor byggde dessa biceps!

Tydligen har Terry suttit och fluktat på porr så mycket att han anser att hans liv blivit förstört. Fifan! Det vill till rätt massivt mycket porr för att uppnå det tänker jag. Han har ju ändå gått från att vara en  toksuccé i NFL till en ganska ok karriär i nöjesbranschen. Men som han själv säger i en kommentar: "Om dagar blir till nätter och man fortfarande tittar på porr så har man antagligen ett problem". Och det låter ju ganska rimligt.

Nu har hans livsmission i alla fall blivit att hjälpa alla andra ledsna ålefeskare därute att sluta sitta och dra i den sure så himla mycket. Det vilar både något fint och fruktansvärt över det på samma gång. Just när människor fått uppenbarelser så brukar de ju vilja frälsa andra. Men just det här med att gå ut publikt och bli en global anti-ronk-missionär. Varför?

Varför? Varför? Varför?

Varför går en så råoffentlig person ut självmant och kampanja hur mycket han har suttit och hyvlat barken av trädet framför sin data? Vad kan det möjligtvis finnas för fördelar på ett personligt plan att profilera sig som "The Masturbator"? Jag vill inte på något sätt ringakta hans missbruk. Det låter nog så deppigt att ha vigt sitt liv till ett ändlöst herrsurfande. Men ändå. Hur in i helvete okreddigt är det inte att vara totalt söndertorskad på nätporr jämfört med t.ex. heroin. Tunga heroinister som vaknat upp och försöker hitta rätt i livet inger mycket mer respekt i morgonsofforna än molokna porrpundare. Det känns inte riktigt som att man bygger sitt varumärke i samma riktning som notorisk handtrallare. Men det är bara min känsla.

Mitt i allt mörker glimmar det ändå till tycker jag. När Terry berättar att det gick så långt att han var tvungen att lägga in sig på avvänjning. Gapflabb. Jag kan liksom inte låta bli att undra hur en sådan avvänjning egentligen går till. Hur är den upplagd? Sker den i grupp eller solokvist? Sker det enligt någon slags avtrappningsmodell där man i början tillbringar dagarna med att titta på massor av högupplöst lyxporr via svinsnabb fiberlina, sedan downshifta till en 0,5 Mbit-uppkoppling från Comhem, för att mot slutet sitta och harva med en gammal stationär Dell och gnissel-gnassel-modem? Eller så kanske de tittar på grova grejer i början för att mot slutet runda av med dansk gladporr. Kanske är det bara mängden porr per dag som styrs. Eller är det rentav en gammal hederlig cold turkey som är grejen?

Den spontana tanken är väl att om man verkligen vill bli av med ett graverande porrbegär så borde den totala avhållsamheten i ett munkkloster vara the shiznit. Men å andra sidan... fan vet hur saker och ting kan spåra när ett gäng sköna munkar har hällt i sig litervis av trapisttöl. Det kanske ballar ur. No pun intended.