söndag, februari 21, 2016

Jag har inte varit rädd för att bli gammal. Förrän nu.

Februari. Den tiden på året då det är som allra svårast att stiga upp om morgonen. Varje dag när mobilens alarmsignal ljuder snoozar jag samtidigt som jag utstöter ett gutturalt... läte. Det är också här någonstans jag uttalar min önskan om att ge mig ålderdomen utan att passera gå. Nu. Pronto. Det har blivit som ett mantra under vinterhalvåret. Jag drömmer liksom om en bra och viril pensionsålder utan knytnävsstor prostata och svag pisstråle. Kanske naivt, men man måste ju få drömma, och jag har faktiskt aldrig varit rädd för att bli gammal. Förrän nu.

Februari är nämligen också månaden när Melodifestivalen slår sina klor i det här landet. Det är inte ens något att oja sig över längre. Det är tradition. Som julskinkan, midsommarsnapsen eller vadfansomhelst. Det går inte att ens att värja sig om man så försöker. Det finns ingenting som heter lågt nyhetsvärde när det gäller Christer Björkmans värv. Tidningarna skriver om precis allt. Om Anna Book stukar foten stoppas pressarna. Om någon dabbar sig under en repetition trycks specialbilagor upp och rullas ut. Och jag har kommit dithän att jag inte orkar tycka något om det längre. Alls. Jag har kapitulerat och kanske har det gjort mig lite extra svag i köttet. Ett är i alla fall säkert. Det har har gjort att jag inte ens försökte undvika den flödiga rapporteringen om "årets supergrupp", trots att jag redan efter en hundradels sekund visste att det skulle komma att hemsöka mig om nätterna. Tvärtom. Nästan självskademässigt lät jag det hända. Frossade i det. Och drabbades sedan av en dödsångest som nu bara vägrar gå över.


Bilden som snabbt brännjärnades in på min näthinna är nog topp tre det ledsnaste jag någonsin har sett i hela mitt liv. Tre gamla farbröder och en helvetes massa skinn, flankerade av rubriken "De är årets supergrupp". Jag kunde inte avgöra om tonaliteten syftade till att förmedla en sjukt avancerad form av ironi eller om det bara gått tokinflation på superlativ i mellomedia. Jag tyckte att jag kände igen han i mitten och skummade texten girigt för att kolla om det var vem jag trodde.


Japp! Tommy Black. Och hans två kumpaner visade sig vara Uno Svenningsson och Patrik Isaksson. En go gäng som tydligen har teamat ända sedan i somras. Bildat supergrupp och delat på bensinpengarna när de kört runt mellan folkparkerna. Ibland är livet bara för brutalt.


Dagen innan det stora framträdandet fackade de dessutom upp genrepet och det är svårt att beskriva det obehag jag kände av att se dem låtsas skoja bort det, när expressen intervjuade dem efteråt. Jag vill varna för starka bilder. Bland det otäckaste jag sett i rörligt format. Tommy sköter snacket, Patrik fnittrar lika avslappnat som en orörd slutmuskel och Uno sitter vid sidan i sina fräcka auto-shades och stirrar lite nervöst och/eller halvdebilt ut i rummet. Som en senildement gammal tant. Det är så hemskt att se alltihop. [Fee-ruktans-väärt].




Så kom dagen D. Och med en sådan upptrappning vore det nästan oetiskt att inte sitta bänkade när supergruppen stapplade in på scen. OMG! Det var som att titta på när tre slarviga klumpar trolldeg håller på att stelna. Bokstavligt talat. Finns det ett rekord för hur lite energi som krävs för att genomföra ett schlagernummer på scen så plockade de här killarna hem den fetingpokalen på permanent basis. Jag har aldrig sett någon vilja vara så lite på en plats som Tommy Nilsson var förra lördagen. Jag sätter tusen spänn på att hela gubbgänget, cirka en miljard gånger hellre, hade legat hemma och ätit grillchips och drömt om sina gyllene dagar. Tro fan det. Ett tag var det nästan som att jag fick direktkontakt med Tommys pösiga blick genom tv-rutan. Den sa: "Snart... är det din tur att vissna och dö Mikael". Jag fick fan andnöd. Samtidigt som min hjärna gjorde en snabb resa bakåt i tiden.


Tommy Nillson 1988. Kolla blicken. Han är sexig och han vet det. Han är fan IT! Det här är året innan hela cirkusen ska till att dra igång. Med besked. Tommy vet det inte än, men redan inom ett år kommer han tävla i mello med en låt, en röst och en look som ska sopa banan med allt motstånd och garantera honom tonvis med fitta under flera decennier framöver. Jag är på riktigt nyfiken på i hur många svenska sovrum det har älskats (utan ironi) till Tommys sexigt raspiga och kraftfulla stämma. En hel. Jävla del. Skulle jag tro.

Kvinnorna ville ha honom. Männen ville va honom.

Med rätta. Det är svårt att inte gilla Tommy Nilsson. Särskilt då när han sportade håll-käften-frilla, dykarklocka och högt skurna jeans med jättestora bakfickor och rikligt med gylf. Vad skulle rimligtvis kunna stoppa en sådan man? Inte mycket egentligen...


Visst! Det har kanske inte gjort underverk för karriären för någon av de tre att gå samman och bilda rövgäng, även om Tommy är den som lätt hade klarat sig bäst utan sommarturnéerna med sina sköna Pripps Blå-polare. Men inför tidens tand står vi alla slutligen lika nakna. Vilket också var det som blev så hänsynslöst tydligt och ledde till ett så gränslöst skrämmande uppvaknande för egen del. Jag vet det nu. Att jag aldrig mer kommer uttala en önskan om att snabbspola livet fram till pensionsåldern. Inte ens under vinterns jävligaste måndagsmorgnar. Den tiden kommer förr eller senare ändå. Och nu gör vetskapen om det mig fullkomligt livrädd. Att det skulle bli mello som gav mig det uppvaknandet är väl nästan bibliskt.


I övrigt finns väl egentligen inte så mycket att säga om supergruppens framträdande. Så bredbent. Så stelt. Tommy såg ansträngd och deprimerad ut. Uno Svenningsson... var där. Och Patrik Isaksson såg ut att ha slagit i svanskotan eller något. Smärtpåverkat såg det ialla fall ut när han klev ner för trappan på scenen. Men det kan ha varit brallorna. Jag var tvungen att spontangoogla hur många procent elastan ett par jeans egentligen pallar innan de ger upp och blir en gammal spandexbyxa. Hittade inte svaret, men är rätt säker på att Patrik Isakssons brallor balanserade på knivens egg.

Ungefär precis samtidigt som deras framträdande började medierna ersätta substantivet supergrupp med det något mer åderbrockiga veterantrio i sin rapportering. I greenroom blev de sedan åldershånade av Gina Dirawi under några plågsamma sekunder. Det här bred underhållning är svåra grejer och även om de säkert ville dräpa henne, höll de ganska god min. När folket väl sagt sitt hade de dessutom lyckats kamma hem ytterligare ett bottenrekord. Noll röster!


Publikens svek försökte seniorligan desperat skylla på nymodigheter som app-röster och att dagens ungdomar inte verkar uppskatta avskalade nummer och depressiva skilsmässoballader längre, utan kräver ha sådär himla avancerade nummer. Jag vet inte.

Verkligen ofattbart att någon gick och köpte det här:


När den här pangdealen stod och frestade i hyllan bredvid:



Nä, jag har verkligen försökt se humor i det hela men det går inte. Det är bara för taskigt. Jag hade en tjock ångest när jag la mig för att sova den kvällen och har drömt febrigt sedan dess. Nu känner jag mig skörare än jag någonsin har gjort. Man brukar ju säga att det inte är själva fallet som gör ont utan när man slår i backen. Men det där är bara snack. Jag har omvärderat det där helt och hållet och även om det först var svårt att sätta fingret på vad det stora vemodet berodde på så slog det mig plötsligt. Jag har blivit livrädd för att bli gammal.

Tack för den bajsmackan – jävla Tommy, Uno och Patte.


 

12 kommentarer:

  1. Anonym11:16 fm

    "rikligt med gylf" Ja jävlar :-D

    SvaraRadera
  2. Följer aldrig spektaklet men med färska skratt-tårar i ögonvrån hade jag gärna läst fler av dina recensioner :)

    SvaraRadera
  3. Anonym: ja, vad ska man säga. du vet väl vad man brukar säga om killar med mycket gylf?

    Gatsten: haha, jag lovar att börja titta mer på folklig underhållning framöver.

    SvaraRadera
  4. Hahahaha!! Så klockren förklaring till varför jag känner precis som du!!

    SvaraRadera
  5. Underbar text! Tack!

    SvaraRadera
  6. Unknown: Vad skönt att höra att vi är flera :)

    Adde: Tack ska du ha!

    SvaraRadera
  7. Lotta8:09 em

    Ok nu skrattade jag så jag fick huvudvärk :) herregud så vasst och roligt :)

    SvaraRadera
  8. Ååå, denna doft av homoerotik du sprider. Själv var jag aldrig så sugen på Tommy, trots eller tack vare hans gylf. Uno är väl från Småland och sekternas värld, så honom har jag aldrig närmat mig (inte ens på fredagar, höhö). Den tredje vet jag inte vem det är. I vilket fall, det är fan de där tre jag är rädd för, och att bli om ens lite som dem. Uhuu, kan kostym vara räddningen?

    SvaraRadera
  9. Anonym10:26 em

    Så glad att jag har hittat tillbaka till din blogg! Alltså på 80-talet var ju Tommy Nilsson det coolaste som fanns. Vi brukade kalla honom Tommy "Byxan" Nilsson... Men ja...vad ska man säga? Man måste ju inse sina begränsningar. Tyvärr Tommy! I use to love you...

    SB

    SvaraRadera
  10. Lotta: Haha kul!

    Z: Ja, kanske är det just det som är räddningen. Sober värdighet.

    SB: Vad kul. Får jag fråga hur hittade du tillbaka??

    SvaraRadera
  11. Anonym1:54 em

    Åldras med behag - det är f-n i mig inte enkelt. Den gode Tommy Nilsson påminner en del i utseende om Daryl Hall, från Hall & Oates ni vet, dom klämde ju ur sig en del polerade hits för rätt länge sen. I alla fall så har den gode DH åldrats betydligt bättre och har en riktigt bra youtube kanal, Live from Daryls house, där man kör lite halvakustiska jam-sessions. här är en favorit: https://www.youtube.com/watch?v=FsKRdnj0SDg

    //Exilväschötten

    SvaraRadera
  12. Anonym6:22 em

    Jag läste på någon annan blogg att den bloggaren följde dig...så jag kom tillbaka! Finns ju så otroligt många bloggar att läsa men få som är så roliga som din...och Katastrofala Omslag förståss. So keep it coming! Gudarna ska veta att ett gott skratt behövs i dessa tider.

    SB

    SvaraRadera