Så många svek och sorger, men jag förlåter dig ändå, Kurt Sutter

Så passerade ännu en serie ur vår tid och kommer aldrig mer tillbaka. Jag pratar givetvis om Sons of Anarchy vars finalavsnitt sändes i tisdags. Jag lovar att INTE spoila det utan mer sammanfatta serien som helhet, ur mitt perspektiv, utan att gå särskilt djupt in i detalj på en massa händelser.

Jag minns när jag började titta på Sons of Anarchy. Den kom som ett ganska uppfriskande inslag i veckans tv-meny som för tillfället bestod till stor del av välberättade historier med (mer) lågmälda skeenden. Sorgen efter The Wire hade klingat av en aning och jag kände mig redo att prova något nytt. Det var Josefine som tyckte att vi borde testa lite mc-våld, jag var ganska skeptisk för jag kände mig osäker på om det skulle kunna bli något annat än en platt historia med mycket pang-pang och och en testosteronhalt koncentrerad som frän pungsvett i en gubbes skinnbrallor. Visst, en spännande inramning med det lilla mikrosamhälle av organiserad brottslighet som kretsar kring den ganska vedertagna bilden av kriminella motorcykelklubbar. Men inte så mycket mer än så. På pappret.

Vi hade väntat ut ett par säsonger och jag tror att året var 2010 när jag lite motvilligt gick med på att kolla in pilotavsnittet. Jag var inte jätteimponerad men vi fortsatte titta. Jag minns att mina misstankar om spekulativt övervåld redan tidigt infriades, ganska exakt enligt det recept man fått sig till livs genom åren, tack vare media och urbana legender om den rådande hänsynslösheten inom mc-världen. Men den födde också något mer. Josefine fattade tycke för serien redan efter två avsnitt och kanske någonstans kring fjärde eller femte episoden var även jag fast. Det har blivit lite mer regel än undantag för de serier jag älskat mest genom tiderna, att jag inte blivit blixtförälskad direkt, utan mer legat sked ett tag och låtit den växa in (Lex: The Wire).

Men som den växte in. Under åren har det oborstade lite bångstyriga brödraskapet kommit att bli ett viktigt inslag i vardagen. Diskussioner kring matbordet och en gemensam längtan efter nästa avsnitt. Jag gillade redan från början att storyns grundvalar utgår ifrån och bygger på en ganska generös men ändock en nytolkning av Shakespeares Hamlet. Om det har det skrivits tusentals artiklar så jag behöver knappast göra någon vidre utlägging om Jax Teller som den förvirrade och ångestridne prinsen, Clay Morrow som den elake kungen som fulspelat till sig både drottningen (Gemma Teller Morrow) och kungariket (SAMCRO) genom att rygghugga sin broder (John Thomas Teller)... und so weiter, und so weiter. Det var mycket det som höll samman serien. I alla fall till en början. Det var också det som gjorde att jag länge köpte de vulgära bufféportiornerna av övervåld som serverades vecka efter vecka. Mitt där i allt det dammiga, blodiga och brutala fanns också något djupare. Karaktärer som växte och kom nästan till livs genom LED-burken på väggen. Så många svek, så många sorger, så mycket smärta, så mycket mörker. Och ond bråd död. För att inte tala om alla tillfällen den rev upp en nästan fysisk längtan efter hämndens ängel som då och då dyker upp för att skipa en, om inte särskilt samhällsbyggande så i alla fall väldigt poetisk, rättvisa. Sons of Anarchy helt enkelt har fyllt det kittlande behovet av fiktion och verklighetsflykt som uppstått i bakvattnet av alla relationsdramer av mer realistisk art – utan att gå fantasy helt över en. Ungefär som The Walking Dead gör, men kanske aningen mer nära verkligheten ändå. Kort sagt. Kurt Sutter & Co lyckades skapa en, för sin genre, ovanligt stark relation mellan mig och rollkaraktärerna i Sons of Anarchy och i fyra hela säsonger och en bit in i den femte fortsatte jag att förvånas över hur den kunde leverera en så konstant hög nivå.

Under årens lopp har serien i stort hunnit bjuda på fler chockerande vändningar än många andra serier någonsin gör och jag tog snabbt Jax, Opie, Tara, Clay, Juice och inte minst Gemma (som jag haft extremt svårt för under större delen av serien) till mitt hjärta. Bara för att nämna några. De blev snabbt det gäng kriminella kompisar jag aldrig har haft, men som jag brukade träffade varje vecka – de iklädda sina skinnvästar med fräckt klubbmärke, jag i mina rutiga pyjamasbyxor av nopprig flanell. Och det var fint.

Men så kom fallet. Inte så att den hoppade hajen i en isolerad scen utan det dåliga började långsamt sippra upp som något brunt och ovälkommet ur golvbrunnen. Jag tror det började efter Opies död i tredje avsnittet av femte säsongen. Det är vad man på riktigt kan kalla en episk scen. Reaktionerna lät sig inte dröjas. Fans världen över uttryckte sin chockartade sorg och diskuterade vilt i forum och nätartiklar som om vore Opie en nära vän eller familjemedlem i verkliga livet. Nu skulle inget bli som förut och det blev det inte riktigt heller. Visst serien fortsatte men redan i nästa avsitt kunde man känna tomgångens monotona lågvarv börja knyta näven runt allt som hittills hänt. Det var som om hela manusteamet fick paff-punka och allt började spåra ur och även om det glimmade till många gånger efter det så repade sig Serien tyvärr inte riktigt till samma nivå igen.

Mycket hade man kunnat förlåta. Det är mycket att kräva av en serieskapare att lyckas trollbinda sin publik rakt igenom en series livstid. Lite dippar får man räkna med och det var också det som gjorde att jag inte gav upp utan troget bänkade mig vecka efter vecka. Hoppet om att Kurt Sutter åter skulle börja leverera.

Det som i själva verket hände var att historien och relationsskildringen fick en allt mindre roll i berättandet. Kvar fanns förvisso kryddan av gränstänjande omoral, taskiga kvinnosyn, våld och inte minst actionladdade mc-/biljaktscener. Men utan själva ryggraden i serien blev det nu huvudingredienser som blandades upp allt mer med meningslösa karaktärer, oförklarliga sidospår och taffliga försök att väva in burlesk humor. Själva grundhandlingen började kännas allt mer avlägsen och hela sjätte säsongen var en enda lång besvikelse tyckte jag. Med några få undantag som Jax sista uppgörelse med Clay och det groteska mordet på Tara kändes ingenting längre utan flöt bara på som en jämntjock gröt, fylld med Kurt Sutters personliga perversioner. Det inte bara störde mig. Det äcklade mig.

Efter att mirakulöst nog ändå ha lyckats resultera i en av de mest uppseendeväckande säsongsfinalerna genom tv-historien så var jag ändå beredd att förlåta Kurt Sutter för att han hade slösat så hänsynslöst med min tid (och känslor). Även om mitt förtroende för honom som serieskapare var ganska hårt åtgånget så kan ett säsongsupplägg knappast bli mer lovande med en sådan föregående avslutning. Dessutom var det sedan länge bestämt att sjunde säsongen skulle bli den sista, så mina förväntningar var såklart löjligt höga, vilket egentligen var helt i sin ordning med tanke på vad han med sådan fingertoppskänsla hade lyckats åstadkomma under seriens fyra första levnadsår. Besvikelsen skulle komma att bli monumental.

Sjunde säsongen blev inget av det jag hade hoppats. Istället för att ta tillbaka det som en gång gjorde serien så vansinnigt stark valde han att skruva upp allt det som hade gjort den så dålig. Jag fick för mig att han Kurt jävla Sutter gjorde ett medvetet val genom att spendera budgeten till sista säsongen för att ge uttryck för sina inre skruvade lustar hellre än att återupprätta sin egen heder och ge fansen en värdig slutsäsong. Det vi fick i sista säsongens första tio avsnitt var bara en svallvåg av omotiverade mc-/biljaktscener, förutsägbara hämndscener, avrättningar, massmord och en hormassaker. Jag tänkte ett veritabelt växande hat mot Kurt Sutter. En sådan jävla sopa alltså. Gång på gång frågade jag mig om Kurt Sutter hade fått en stroke och inte kunde tänka ihop en vettig händelsekedja eller om han bara hatade sina tittare. Ett smart drag hade oavsett vad varit att kapa ner kanske bara tusen av statisterna i seriens porrfabrik och använt pengarna till att anlita en vettig manusförfattare. Då hade allt kanske kunnat bli helt annorlunda. Men istället valde han att hålla publiken gisslan genom en följetong av långfilmslånga avsnitt helt utan någon rimlig anledning. Det hade kanske kunnat vara ok att låta avsnitt efter avsnitt vara 90 minuter om det verkligen var strid på kniven för att lyckas knyta ihop grissäcken en gång för alla.

Men Kurt Sutter hade egentligen inte särskilt mycket mer att berätta. Det han valde att bjuda sina trogna fans på var istället en kavalkad poänglösa fängelsevåldtäkter, motbjudande tortyr, andefattigt relationsbyggande för att inte tala om märkliga sexscener. Att Tig (en av medlemmarna i brödraskapet) fattar tycke för en transsexuell person, och att de sedan inleder en kärleksrelation, hade mycket väl kunnat bli hur enastående som helst för serien. Men inte när det görs som något slags höhö-igt skämtinslag. Då blir det bara platt och irriterande. Eller en scen där Chibs stämmer träff med stadens nya polischefen i ett bilgarage och hon plötsligt blir så knullsugen att hon säger till honom att ta henne, där och då, på polisbilens motorhuv, framför ögonen på han med mössan som Kurt Sutter av någon oförklarlig anledning låter agera klubbmedlem under en lång tid utan att denne tillför ett endaste litet piss till serien. Han med mössan måste vara alla tv-serier genom tidernas utan konkurrens mest menlösa karaktär. Bara castingen av honom skulle räcka för att jag som tv-bolagschef i ren reflex skulle ha döda serien med en fingerknäppning. Jag kan inte komma på någon annan anledning än att han måste varit där som någon slags barmhärtighetsåtgärd för någon polare eller liknande. Skådespelarmaterial lär det knappast varit tal om och det där meth-langarutseende kombinerat med villkorligt-frigiven-aura gjorde att jag spontant greps av en lust att knäa in ansiktet på honom varje gång han var i bild, vilket i sin tur fick mig att undra om Siwert Öholm kanske hade rätt ändå).  Alltså, make till amöba får man leta länge efter. Och då var den scenen troligen hans största bedrift under sin tid i serien ändå.

Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst och lista saker som blev dåligt med Sons of Anarchy efter Opies död. Det finns hur mycket som helst att kritisera. Men det kanske räcker såhär.

Det gick i alla fall så långt att jag och Josefine varje vecka satt och förbannade aset Kurt Sutter medan vi tittade. Som att det var ett helt självklart inslag i själva tittandet. Jag kände att jag sket totalt i vad som hände och jublade till inombords när Bobby plötsligt fick en kula i huvudet. Jag tittade i ren ilska, bara för att det hade varit så himla konstigt att sluta titta efter att ha investerat så mycket känslor i serien. Jag hade verkligen sedan länge tappat hoppet om ett vettigt slut i Sons of Anarchy när det plötsligt hände något. Jag tror det var i tionde eller elfte avsnittet eller något. Plötsligt glimmade det till och jag kunde trots allt se ett spår av seriens forna storhet. Jag hann tänka att kanske, kanske går det att möta slutet med värdighet ändå – även om det skulle kräva ett riktigt Tre Kronor-slut (om ni minns att den slutade med att Sveriges bästa psykopatskådis Per Ragnar låste in sig själv och alla andra karaktärer i en idrottshall och sprängde hela skiten i luften = epic!)

Men så blev det inte. Det blev faktiskt bättre än så. Mirakulöst nog.

Utan att säga vad som hände kan jag säga att det sista avsnittet var så bra och att slutet blev så värdigt att jag förlåter Kurt Sutter för allt. Jag kan säga att jag hade gåshud över hela kroppen och höll andan under de sista skälvande minuterna och att när slutet kom så släppte klumpen i halsen och gjorde grönt ljus för tårkanalerna. Slutet var sånär som perfekt och gjorde det på något sätt värt all frustration. Utan att spoila något så skulle jag bara vilja ändra en pyttedetalj och det är att jag hade låtit slutscenen gå över i en svartruta några sekunder tidigare. Det hade blivit renare då. Men men. Sons of Anarchy fick ett slut som sitter kvar fortfarande, nu två dagar senare, och som hänger över mig som ett mullrande moln av vemod.

En rätt härlig känsla om ni frågar mig.