Åh Jag känner mig ung och levande idag och det är rätt så sensationellt för att vara en vanlig grisonsdag. Jag jobbar ju på lindholmen (än så länge) och då är alla luncher lite av ett gissel. Lindholmen som ligger på Hisingen är verkligen ett helt eget djur. Befolkningen består (lätt generaliserat) förutom några stackars harvande mediamänniskor av tre olika folkgrupper: Ingenjörsnissar, människor som ska bli ingenjörsnissar och heroinpundare, vilket skapar en rätt konstig samhällsdynamik. Tänk atomvinter.
Därför är idag onsdag den 27/8 2014 en dag att minnas.
Jag gick för att ta en tragisk ångesttyngd ensamlunch och var beredd på allt. Till och med att eventuellt behöva köpa en bricklunch takeaway (den allra minst prisvärda och absolut mest förnedrande lunchtypen du kan äta enligt min mening) Men solen sken och mina steg förde mig ner mot kajen där matlastbilen Two Buns & Meat stod och fräste lyxburgare för glatta livet. Det var som en hägring. Jag hade hört om den via stadens nya hjältar på HisingenFTW (tack, ni är glidmedlet som gjort det lite lättare för mig att njuta av mitt förhållandevis nya skärgårdsliv) men inte varit nere för att kolla om det var på riktigt. Det var det.
Med lite mer skjuss i steget sprätte jag fram och beställde min hipsterlunch, betalade via swish och vips så stod jag där och greppade en saftig kött-graal som jag omgående intog på bryggan, medan jag kände mig nästan lika ung och modern som alla oförskämt unga människor på kajkanten.
onsdag, augusti 27, 2014
Fyrtiotusen miljarder kronor!
Det var längesedan jag skrev om SD. Dels för att jag inte har lust att bidra till deras publicitet (även om den skulle bli rätt blygsam) och dels för att det bara är tröttsamt. Hela partiet består av ett folkhav som skulle vara lätt att ösa raljanta lytesinlägg ur och över men det har sedan länge varit lätt att hålla sig för skratt. Deras skit funkar ju uppenbarligen, för ju värre grejer någon partiföreträdare vräker ur sig och blir ställd mot väggen för, desto större stöd får de. Det hela liknar en dålig fars. Men är i själva verket en tragedi. Deras väljare är inte bara en samling empatistörda rassenötter, det hade troligen varit enklare att hantera, det som skrämmer mer är att deras förmåga att förstå orsak och verkan inte överstiger en godissugen treåirngs. Skillnaden är att i SD-människornas fall är det partiets snäva flyktingpolitik som är godiset. De gör praktiskt vad som helst för att få lägga vantarna på det.
Jag har tidigare bivit kritiserad just för att jag framställde SD-politiker som idioter och fleppon. Att det var oseriöst av mig att ta extrema exempel och att partiet tar avstånd från sådant. Och jag är övertygad om att det finns en massa trögisar i och omkring alla partier. Det anmärkningsvärda är att ju att kvoten av lågbegåvning bland de förtroendevalda i just SD verkar vara oroväckande hög. Det måste de ju nästan hålla med om själva också.
Vi har alla skrattat åt klippen som visar den grövsta kretinismen inom SD:s parti. Människor runt om i kommuner, ja till och med riksdagsledamöter, som framför kameran sätter ett ansikte på hur det ser ut när det verkligen har brunnit på vinden. Ett och ett är de oslagbara som humorklipp. Man tänker att det knappt är möjligt och viftar bort dem som extremfall, tänker att det ska gå upp för folk som stöder partiet vilket jävla rövgäng de är. Men det händer inte. Vi har blivit vana att någon fullblodsdåre på hyfsat hög position hasplar ur sig fullkomligt vidriga åsikter.
Jag tvivlar inte på att det personer som sympatiserar med SD som har en hög intelligenskvot och som kan debattera för sig. Jag är också ganska säker på att det finns de som inte identifierar sig med internetfenomenen till partikamrater. Personer som kanske till och med skäms men ändå är så missnöjd med alla andra partier att de väljer att lägga sin röst på dem för att de är så skönt uppkäftiga. En välriktad kukspark på etablissemanget.
Att de är ett av Sveriges största partier är både en skam och en sorg för de flesta. Men när man inser hur mycket mög de har i de egna leden runt om i landet, från minsta lilla grishåla ända upp i den absoluta partitoppen, så blir det plötsligt totalt jävla mörker att tänka på hur ett Sverige med ett så starkt eller ännu starkare stöd för dem kommer att se ut i förlängningen.
Idag spreds en youtube-video där någon fiffig person hade samlat ihop några av Sverigedemokraternas ess i ett slags medley (nötallergiker ombeds att ta det extra försiktigt):
Ja vad ska man säga? Man blir paff. Man vill skratta men det går liksom inte. Koncentrationen av fullblodsdårar är för hög. Det var ju ändå bara ett litet axplock. Men om man tänker efter lite och fattar att en röst på SD faktiskt är en direkt röst på personer som Levi Klausen, Britt Engqvist, Anna Hagwall och Jonas Åkerlund så borde det väl ändå gå upp gå upp för de flesta, som inte är totalt inrökta, att det kanske inte är en lysande idé ändå, att låta människor av den här kalibern bestämma hur företaget, maskinen och landet Sverige ska styras. Då är det nog inte så gött det där rassegodiset ändå. Eller? Jag menar, om den där lilla kortslutningen rättade till sig så kanske man börjar fundera lite utanför den glödande invandrarfrågan, hur smarrig den än må vara, och inser att med sådana här femfemmor bakom spakarna så blir det nog inte så mycket ändring till det bättre med arbetslöshet, skola, vård, miljö, försvar och jämställdhet. Sverige skulle haverera totalt.
Det kan ju på riktigt inte vara så illa att tio procent av människorna i det här landet känner sig trygga med att låta ett gäng amöbor (eller väldigt närbesläktade diton) förvalta eller i alla fall få ett betydande inflytande över sin ekonomi bara för att man råkar dela samma smutsiga uppfattning om invandringspolitiken. Det är ju orimligt.
Lyft blicken nu för fan!!
Jag har tidigare bivit kritiserad just för att jag framställde SD-politiker som idioter och fleppon. Att det var oseriöst av mig att ta extrema exempel och att partiet tar avstånd från sådant. Och jag är övertygad om att det finns en massa trögisar i och omkring alla partier. Det anmärkningsvärda är att ju att kvoten av lågbegåvning bland de förtroendevalda i just SD verkar vara oroväckande hög. Det måste de ju nästan hålla med om själva också.
Vi har alla skrattat åt klippen som visar den grövsta kretinismen inom SD:s parti. Människor runt om i kommuner, ja till och med riksdagsledamöter, som framför kameran sätter ett ansikte på hur det ser ut när det verkligen har brunnit på vinden. Ett och ett är de oslagbara som humorklipp. Man tänker att det knappt är möjligt och viftar bort dem som extremfall, tänker att det ska gå upp för folk som stöder partiet vilket jävla rövgäng de är. Men det händer inte. Vi har blivit vana att någon fullblodsdåre på hyfsat hög position hasplar ur sig fullkomligt vidriga åsikter.
Jag tvivlar inte på att det personer som sympatiserar med SD som har en hög intelligenskvot och som kan debattera för sig. Jag är också ganska säker på att det finns de som inte identifierar sig med internetfenomenen till partikamrater. Personer som kanske till och med skäms men ändå är så missnöjd med alla andra partier att de väljer att lägga sin röst på dem för att de är så skönt uppkäftiga. En välriktad kukspark på etablissemanget.
Att de är ett av Sveriges största partier är både en skam och en sorg för de flesta. Men när man inser hur mycket mög de har i de egna leden runt om i landet, från minsta lilla grishåla ända upp i den absoluta partitoppen, så blir det plötsligt totalt jävla mörker att tänka på hur ett Sverige med ett så starkt eller ännu starkare stöd för dem kommer att se ut i förlängningen.
Idag spreds en youtube-video där någon fiffig person hade samlat ihop några av Sverigedemokraternas ess i ett slags medley (nötallergiker ombeds att ta det extra försiktigt):
Ja vad ska man säga? Man blir paff. Man vill skratta men det går liksom inte. Koncentrationen av fullblodsdårar är för hög. Det var ju ändå bara ett litet axplock. Men om man tänker efter lite och fattar att en röst på SD faktiskt är en direkt röst på personer som Levi Klausen, Britt Engqvist, Anna Hagwall och Jonas Åkerlund så borde det väl ändå gå upp gå upp för de flesta, som inte är totalt inrökta, att det kanske inte är en lysande idé ändå, att låta människor av den här kalibern bestämma hur företaget, maskinen och landet Sverige ska styras. Då är det nog inte så gött det där rassegodiset ändå. Eller? Jag menar, om den där lilla kortslutningen rättade till sig så kanske man börjar fundera lite utanför den glödande invandrarfrågan, hur smarrig den än må vara, och inser att med sådana här femfemmor bakom spakarna så blir det nog inte så mycket ändring till det bättre med arbetslöshet, skola, vård, miljö, försvar och jämställdhet. Sverige skulle haverera totalt.
Det kan ju på riktigt inte vara så illa att tio procent av människorna i det här landet känner sig trygga med att låta ett gäng amöbor (eller väldigt närbesläktade diton) förvalta eller i alla fall få ett betydande inflytande över sin ekonomi bara för att man råkar dela samma smutsiga uppfattning om invandringspolitiken. Det är ju orimligt.
Lyft blicken nu för fan!!
måndag, augusti 25, 2014
Don't kill the designer, but give hen a good spanking
Det är en grej som gnagt mig ända sedan jag såg IS senaste kampanj någon gång förra veckan. Efter USA:s flygbombningar lackade de ur totalt och svarade på bästa sändningstid skulle man kunna säga, direkt via alla världens stora mediehus, med en flång ny reklamfilm. Det var när jag såg den som det slog mig att allt nog inte står rätt till på deras kommunikationsavdelning. De gör så många rätt och ändå blir det så fel. Är det inte sjukt märkligt egentligen?
Vi snackar alltså om ett hyfsat kompetent gäng som lyckats lägga stora delar av Irak och Syrien för sina fötter. Tiotusen pers utrustade med toppmoderna vapen och löjligt mycket deg. Borde de då inte rimligtvis kunna lyckas få till en hyfsat ok film, rent visuellt menar jag? Det är ju fan helt orimligt att de på riktigt har nöjt sig med ett resultat som random sjuåring skulle ha skämts över redan 1987.
Alltså, det framgår med all önskvärd tydlighet både vem avsändaren (IS) är, vilken målgrupp (amerikaner) de riktar sig mot och även vad de vill ha sagt (att folk ska dö järnet). Konceptet är enkelt. Budskapet är supertydligt. Inga disclaimers, inget finstilt och inget småfyndigt lull-lull som nån ball copyjävel har kladdat ihop, utan endast en kort, stark och kärnfull mening med en tonalitet som känns extremt trovärdig men ändå med såpass mycket anspänning att man hajar till: "Vi ska dränka er alla i blod". BOOM!
Men vem fan är lallaren till formgivare, den obegåvade animatören och framförallt vem på IS tryckte på knappen och sa, "Gött, den tar vi"? Om det finns någon rättvisa i världen borde de få se sig om efter ett nytt jobb. Omgående. Oavsett om det har rört sig om taskig arbetsmiljö med ökenuppkoppling eller något annat skit så är det ingen ursäkt för ett så uselt resultat. Skärpning.
torsdag, augusti 21, 2014
Badolyckor och kulturella skillnader
Så jag, Josefine och barnen tog oss ner till stranden för att få lite läsro. Hotellet hade ingen barnpool (fail) så att läsa där kändes inte helt avslappnat. Efter att medelst skamlös prutning ha dealat till mig ett par rajban-pilot och badskor för att överleva stenbotten så kändes allt plötsligt upplagt för en skön vecka. Första dagen avlöpte som planerat mycket för att Tintin älskar att plocka sten mer än att bada och var det något det fanns gott om utöver strandförsäljare så var det just sten.
På två dagar hade jag plöjt igenom nästan hela Bea Uusmas Expeditionen (illustrerade utgåvan = mycket bra) vilket är en jävla bedrift om ni frågar random förälder på solsemester. När jag legat och hettat upp en lång stund den andra dagen så började jag fundera på varför ingen badade. Det var massor av folk på stranden men inte en enda person i vattnet. Skumt. Jag såg hur ett skönt italjanogäng stod och kastade sten på något vid strandkanten lite längre bort, men tänkte att de kanske bara var dåliga på att kasta macka. Så jag peppade upp familjen på att ta ett dopp och sedan gick vi i. Det var skön svalka i vattnet. I ögonvrån såg jag hur vår publik med spänning följde oss från sina solstolar. Jag tänkte att italienare måste vara världens absolut sjåpigaste folk, att de verkligen maxade under romarrikets heydays och att baksidan är att de samtidigt kramade musten ur alla kommande generationer. Hur förklarar man annars att inte en jävel vågar bada bara för att det råkar vara lite småmulet?
Svaret kom som sticket från en stelkrampsspruta.
Precis när jag stod och raljerade om hur otroligt skönt det var i vattnet så var det som att någon stack ett rostigt fängelsevapen i min mjuka torso. Jag skrek till och började i panik vada (vräka mig) upp på land. Livet passerade revy. Vad i helvete var det som stack med sådan kraft. Haj var ju uteslutet. Eller? Men hur är det egentligen med pirayor längs den sicilianska kusten?
Josefine informerade mig med sitt halländska lugn om att jag bara råkat ut för en brännmanet. Jag fick panik. Vem vet hur farligt ett bränn av en brännmanet i maffialand egentligen är? Jag gnydde och knorrade, svepte in mig i min bruna frottéhanduk och la mig i fosterställning på strandstolen. Jag lät Josefine kontrollera brännskadan och hon bekräftade att det faktiskt såg rätt svullet ut. Jag kände plötslig yrseln nalkas och började noja mig om hur vi skulle hantera en sådan här akutsituation. Hon manade till lugn vilket är standard 1A under stark mental stress. Jag andades några djupa andetag och då det var som ett ljus gick upp. Mitt enda försvar är att jag blev paralyserad av det ytterst oattraktiva scenariot, att eventuellt komma att drabbas av en anafylaktisk shock på solsemestern i en liten bonnig fiskeby. Men ni skulle sett minen när jag uppgivet deklarerade för kvinnan jag lever med att jag hade hört att bästa behandlingen av brännmanetsskador är urin. Att det tydligen är nåt ämne som... eller skitsamma... barnen började asgarva och Josefine såg lika förskräckt som äcklad ut och sa att hon under inga omständigheter kunde tänka sig lösa problemet den vägen.
Jag protesterade inte jättemycket. Jag insåg att det hade stor potential att bli en jävligt märklig scen. Vad skulle Italienarna få för bild av oss skandinaver om de mitt i solbadandet fick bevittna hur en höggravid kvinna ställa sig och pissa på sin kvidande kille? Kanske att det där med jämställdhet har gått för långt i svenneland. Hur som helst. Det blev ingen golden shower där på stranden och det var nog lika bra för efter att jag legat och ojat mig en stund, dämpade jag ångesten med en halvmeter stor veteöl och sjukt dålig pizza och vips så hade svullnaden lagt sig. Kvar var dock en stor röd fläck bestående av massor av små röda fläckar. Typ som en skiva dansk salami. Det var obehagligt nog för att döda suget av salta bad resten av dagen. Så jag förbannade naturen och sedan beslöt vi oss för att tillbringa resten av dagarna vid hotellpoolen istället.
Det gjorde att jag fick chans att på nära håll studera de största kulturella skillnaderna mellan stela nordbor och hetlevrade italienarna; badmodet, den antika smörmusiken och en till synes helt oironisk förkärlek till sällskapslekar.
Glöm badshorts. I Italien badar riktiga män i speedos. Punkt. Överallt gick männen, unga som gamla, runt iklädda dessa minimala tingestar av glansigt material. Tajt satt de och lågt skurna skulle de vara, allra helst i en spännande färg eller fler. Det var ett skådespel att se backslickade hunkiga katoliker inta poolområdet med sina magrutor och en vinballebuktande stridsspets nerknödd i den elastiska badtrosan, för att i nästa ögonblick klättra upp från det svala vattnet med bananhållning och en omogen vindruva i brallan. Varken det ena eller det andra verkade skapa någon nämnvärd uppmärksamhet hos det motsatta könet.
Kvinnorna gick klädda högklackat kombinerat med "designer"-bikinis som skulle kunna vara signerade det mer extravaganta 80-talsmodet med fräcka snitt, ofta strass och lite raffiga öppningar här och var. Dessutom bestod 90% av alla bikinitrosor av någons lags halvstring-modell som jag inte förstod mig på. Det såg ut som en reguljär svensk bikinitrosa som blivit stajlade med ett distinkt kalsonggrepp som sedemera placerade grenen djupt inne i mörkare trakter och adderade en slags hulkeneffekt till skinkorna. Jag vet fortfarande inte vad syftet med den modellen är men med tanke på att man aldrig såg en italienska med samma bikini två gånger kan jag tänka mig att min bromsspårsteori inte faller sig helt platt ändå.
Hela dagarna skvalade dessutom tonerna från en kort men inte desto mindre smärtsam playlist bestående av några smäktande italienska smörhits, ledmotivet till Titanic och Enyas "Only Time". På repeat. Jag vågar påstå att jag nu har hört den sistnämnda låten fler gånger än produktionsteamet bakom Volvo Trucks Epic Split, vilket kan vara en förklaring till de höga nivåerna av stresshormon som min kropp fortfarande producerar.
Det som förbryllade mig mest var ändå med vilken självklarhet alla italjanos runt poolen slöt upp när det vankades sällskapslekar. Oavsett om det var latinodans, pilates och Lilla Sportspegeln-aktiga prickskytteaktiviteter så rådde större uppslutning än vid en fransk strejk. Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle äcklas eller bli rörd av den totala förbrödring i halvnaket tillstånd som flera gången per dag uppstod som på givet kommando. Jag tänker hur sjukt stiff The Office-stämning en liknande tillställning skulle kunna bli med enbart svenska hotellgäster. Mycket märkligt ur ett rent socialt perspektiv.
Men en sak ska de ha fett med kredd för italienarna. Gelaton. OMG vilken jävla gelato de kan sno ihop.
På två dagar hade jag plöjt igenom nästan hela Bea Uusmas Expeditionen (illustrerade utgåvan = mycket bra) vilket är en jävla bedrift om ni frågar random förälder på solsemester. När jag legat och hettat upp en lång stund den andra dagen så började jag fundera på varför ingen badade. Det var massor av folk på stranden men inte en enda person i vattnet. Skumt. Jag såg hur ett skönt italjanogäng stod och kastade sten på något vid strandkanten lite längre bort, men tänkte att de kanske bara var dåliga på att kasta macka. Så jag peppade upp familjen på att ta ett dopp och sedan gick vi i. Det var skön svalka i vattnet. I ögonvrån såg jag hur vår publik med spänning följde oss från sina solstolar. Jag tänkte att italienare måste vara världens absolut sjåpigaste folk, att de verkligen maxade under romarrikets heydays och att baksidan är att de samtidigt kramade musten ur alla kommande generationer. Hur förklarar man annars att inte en jävel vågar bada bara för att det råkar vara lite småmulet?
Svaret kom som sticket från en stelkrampsspruta.
Precis när jag stod och raljerade om hur otroligt skönt det var i vattnet så var det som att någon stack ett rostigt fängelsevapen i min mjuka torso. Jag skrek till och började i panik vada (vräka mig) upp på land. Livet passerade revy. Vad i helvete var det som stack med sådan kraft. Haj var ju uteslutet. Eller? Men hur är det egentligen med pirayor längs den sicilianska kusten?
Josefine informerade mig med sitt halländska lugn om att jag bara råkat ut för en brännmanet. Jag fick panik. Vem vet hur farligt ett bränn av en brännmanet i maffialand egentligen är? Jag gnydde och knorrade, svepte in mig i min bruna frottéhanduk och la mig i fosterställning på strandstolen. Jag lät Josefine kontrollera brännskadan och hon bekräftade att det faktiskt såg rätt svullet ut. Jag kände plötslig yrseln nalkas och började noja mig om hur vi skulle hantera en sådan här akutsituation. Hon manade till lugn vilket är standard 1A under stark mental stress. Jag andades några djupa andetag och då det var som ett ljus gick upp. Mitt enda försvar är att jag blev paralyserad av det ytterst oattraktiva scenariot, att eventuellt komma att drabbas av en anafylaktisk shock på solsemestern i en liten bonnig fiskeby. Men ni skulle sett minen när jag uppgivet deklarerade för kvinnan jag lever med att jag hade hört att bästa behandlingen av brännmanetsskador är urin. Att det tydligen är nåt ämne som... eller skitsamma... barnen började asgarva och Josefine såg lika förskräckt som äcklad ut och sa att hon under inga omständigheter kunde tänka sig lösa problemet den vägen.
Jag protesterade inte jättemycket. Jag insåg att det hade stor potential att bli en jävligt märklig scen. Vad skulle Italienarna få för bild av oss skandinaver om de mitt i solbadandet fick bevittna hur en höggravid kvinna ställa sig och pissa på sin kvidande kille? Kanske att det där med jämställdhet har gått för långt i svenneland. Hur som helst. Det blev ingen golden shower där på stranden och det var nog lika bra för efter att jag legat och ojat mig en stund, dämpade jag ångesten med en halvmeter stor veteöl och sjukt dålig pizza och vips så hade svullnaden lagt sig. Kvar var dock en stor röd fläck bestående av massor av små röda fläckar. Typ som en skiva dansk salami. Det var obehagligt nog för att döda suget av salta bad resten av dagen. Så jag förbannade naturen och sedan beslöt vi oss för att tillbringa resten av dagarna vid hotellpoolen istället.
Det gjorde att jag fick chans att på nära håll studera de största kulturella skillnaderna mellan stela nordbor och hetlevrade italienarna; badmodet, den antika smörmusiken och en till synes helt oironisk förkärlek till sällskapslekar.
Glöm badshorts. I Italien badar riktiga män i speedos. Punkt. Överallt gick männen, unga som gamla, runt iklädda dessa minimala tingestar av glansigt material. Tajt satt de och lågt skurna skulle de vara, allra helst i en spännande färg eller fler. Det var ett skådespel att se backslickade hunkiga katoliker inta poolområdet med sina magrutor och en vinballebuktande stridsspets nerknödd i den elastiska badtrosan, för att i nästa ögonblick klättra upp från det svala vattnet med bananhållning och en omogen vindruva i brallan. Varken det ena eller det andra verkade skapa någon nämnvärd uppmärksamhet hos det motsatta könet.
Kvinnorna gick klädda högklackat kombinerat med "designer"-bikinis som skulle kunna vara signerade det mer extravaganta 80-talsmodet med fräcka snitt, ofta strass och lite raffiga öppningar här och var. Dessutom bestod 90% av alla bikinitrosor av någons lags halvstring-modell som jag inte förstod mig på. Det såg ut som en reguljär svensk bikinitrosa som blivit stajlade med ett distinkt kalsonggrepp som sedemera placerade grenen djupt inne i mörkare trakter och adderade en slags hulkeneffekt till skinkorna. Jag vet fortfarande inte vad syftet med den modellen är men med tanke på att man aldrig såg en italienska med samma bikini två gånger kan jag tänka mig att min bromsspårsteori inte faller sig helt platt ändå.
Hela dagarna skvalade dessutom tonerna från en kort men inte desto mindre smärtsam playlist bestående av några smäktande italienska smörhits, ledmotivet till Titanic och Enyas "Only Time". På repeat. Jag vågar påstå att jag nu har hört den sistnämnda låten fler gånger än produktionsteamet bakom Volvo Trucks Epic Split, vilket kan vara en förklaring till de höga nivåerna av stresshormon som min kropp fortfarande producerar.
Det som förbryllade mig mest var ändå med vilken självklarhet alla italjanos runt poolen slöt upp när det vankades sällskapslekar. Oavsett om det var latinodans, pilates och Lilla Sportspegeln-aktiga prickskytteaktiviteter så rådde större uppslutning än vid en fransk strejk. Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle äcklas eller bli rörd av den totala förbrödring i halvnaket tillstånd som flera gången per dag uppstod som på givet kommando. Jag tänker hur sjukt stiff The Office-stämning en liknande tillställning skulle kunna bli med enbart svenska hotellgäster. Mycket märkligt ur ett rent socialt perspektiv.
Men en sak ska de ha fett med kredd för italienarna. Gelaton. OMG vilken jävla gelato de kan sno ihop.
onsdag, augusti 20, 2014
Bajshumor
Låg nivå, check.
Infantilt, check.
Äckligt, check.
Jag vet inte exakt varför, men jag blir så jävla glad av den här videon. Tröttnar liksom inte. Lever mig in och skrattar så att jag får ont i halsmusklerna. Storheten ligger i killens mod, att man precis som i den gamla trailern till Blair Witch Project vill veta vad fan som händer. Hur han resonerade innan han gjorde det och vad som hände efter.
fredag, augusti 15, 2014
Fitness-Freddy och italienska tortyrmadrasser
Så åkte vi till Sicilien och tog in på ett hotell i bergen, högt över havet och med episk utsikt. Det var toppen på alla sätt, utom två, egentligen.
För det första. Maffiakänslan var till min besvikelse snudd på frånvarande. Jag menar vi var ju ändå på Sicilien. Endast ETT större sällskap kvalade in som potentiellt fula fiskar och inte ens de bredde ut sig som jag kanske hade hoppats. Det var dels männens småfarliga aura, hårda handslag och falska skratt som gjorde att de kvalade in. Men mest var det deras fruar, före detta belladonnor, som efter decennier av barnafödande och ekonomiångestbefriad tillvaro med dagliga salongsfyllor, självsäkert gled runt i sina höga klackar, prål och extravaganta designerbikinis och såg ut att äga. Det är något visst med maffiafruar. Om de nu var det. Annars borde de banne mig vara det. Resten av hotellgästerna bestod till 95% av italienska svennefamiljer, några lågmälda ryssar, ett par kolesterol-britter, en dansk, två norska och en svensk familj. Och så vi då.
Inte för att jag hade förväntat mig att verklighetens Corleones och annan högadlig maffia kanske skulle nöja sig med att trängas med en pöbel som vid fasta klockslag varje dag ockuperade poolområdets alla fria ytor för att delta i zumba, minigolf och andra sociala aktiviteter. De skulle givitevis kräva mer ståndsmässiga förhållanden. De skulle troligen heller inte digga nämnvärt, att se sina fruar bli uppkåtade av Fitness-Freddy, en glad man med lite väl tilltagen rondör för att vara hälsochef, under det dagliga vattengympapasset. De hade dragit ut hans stomatolleende, gadd för gadd, med en hovtång. Minst. Det var fan helt sanslöst. Kåtheten låg som ett fuktigt gasmoln över hotellet när Freddy körde sin grej. Aldrig tidigare har jag sett en man få en grupp människor att skrattade släppa all sin värdighet och göra så dumma grejer. Till och med männen var kåta på Fitness-Freddy. Tror jag det. Han måste ha världens softaste liv. Tänk att glida runt i badtofflor och en åtsittande t-shirt med fånigt tryck och le upp folk i brygga 365 dagar om året.
Av alla sevärdheter på Sicilien borde Fitness-Freddy rankas som hetast skulle jag säga. Jag förväntar mig att han petar ner vulkanen Etna från tronen i nästa upplaga av Lonely Planet.
Den andra saken som inte var så toppen var sängarna. Jag skojar inte när jag säger att det var omänskligt dålig komfort. Ja, jag har en tendens att överdriva men fråga Josefine säger jag bara. Hon lär hålla med. Jag vet inte hur jag med mitt begränsade ordförråd ska kunne ge en tillräckligt målande bild av misären vi upplevde under de två första nätterna (innan vi kom på den briljanta lösningen att byta till oss barnens extrasängar) men så mycket kan jag säga, att FN:s råd för mänskliga rättigheter knappast hade sett med blida ögon på om det kom fram att personalen på Guantánamobasen hade använt sådana sängar till sina förhörsmetoder. Skendränkning shmendränkning. Efter bara en natt farade jag för att min psykiska hälsa skulle lida men en lång tid framöver. Om italiensk sängstandard bara skulle vara avlägsen släkting till våra hotellsängar skulle det vara en mer än tillräcklig förklaring till det omtalade italienska temperamentet. Dessutom skulle jag seriöst börja omvärdera om indrivning och beskyddarverksamhet verkligen var så mycket att diskutera eftersom den enda rimliga förklaringen till en sådan djävulsk okomfort skulle vara någon att någon ultraond naprapatkartell utövat påtryckningar på landets madrasstillverkare. Till och med fascisterna i Salo skulle tycka att sådana grader av sadism var osmakligt som fjäderkonstruktionen i våran dubbelsäng. Fy fan säger jag. De ökända tältsängarna på Östra Sjukhusets BB ter sig som en enda lång ergonomiorgasm i jämförelse. Ja ni fattar.
Men i övrigt var allt bra. Bortsett från ett litet missöde på stranden.
För det första. Maffiakänslan var till min besvikelse snudd på frånvarande. Jag menar vi var ju ändå på Sicilien. Endast ETT större sällskap kvalade in som potentiellt fula fiskar och inte ens de bredde ut sig som jag kanske hade hoppats. Det var dels männens småfarliga aura, hårda handslag och falska skratt som gjorde att de kvalade in. Men mest var det deras fruar, före detta belladonnor, som efter decennier av barnafödande och ekonomiångestbefriad tillvaro med dagliga salongsfyllor, självsäkert gled runt i sina höga klackar, prål och extravaganta designerbikinis och såg ut att äga. Det är något visst med maffiafruar. Om de nu var det. Annars borde de banne mig vara det. Resten av hotellgästerna bestod till 95% av italienska svennefamiljer, några lågmälda ryssar, ett par kolesterol-britter, en dansk, två norska och en svensk familj. Och så vi då.
Inte för att jag hade förväntat mig att verklighetens Corleones och annan högadlig maffia kanske skulle nöja sig med att trängas med en pöbel som vid fasta klockslag varje dag ockuperade poolområdets alla fria ytor för att delta i zumba, minigolf och andra sociala aktiviteter. De skulle givitevis kräva mer ståndsmässiga förhållanden. De skulle troligen heller inte digga nämnvärt, att se sina fruar bli uppkåtade av Fitness-Freddy, en glad man med lite väl tilltagen rondör för att vara hälsochef, under det dagliga vattengympapasset. De hade dragit ut hans stomatolleende, gadd för gadd, med en hovtång. Minst. Det var fan helt sanslöst. Kåtheten låg som ett fuktigt gasmoln över hotellet när Freddy körde sin grej. Aldrig tidigare har jag sett en man få en grupp människor att skrattade släppa all sin värdighet och göra så dumma grejer. Till och med männen var kåta på Fitness-Freddy. Tror jag det. Han måste ha världens softaste liv. Tänk att glida runt i badtofflor och en åtsittande t-shirt med fånigt tryck och le upp folk i brygga 365 dagar om året.
Av alla sevärdheter på Sicilien borde Fitness-Freddy rankas som hetast skulle jag säga. Jag förväntar mig att han petar ner vulkanen Etna från tronen i nästa upplaga av Lonely Planet.
Den andra saken som inte var så toppen var sängarna. Jag skojar inte när jag säger att det var omänskligt dålig komfort. Ja, jag har en tendens att överdriva men fråga Josefine säger jag bara. Hon lär hålla med. Jag vet inte hur jag med mitt begränsade ordförråd ska kunne ge en tillräckligt målande bild av misären vi upplevde under de två första nätterna (innan vi kom på den briljanta lösningen att byta till oss barnens extrasängar) men så mycket kan jag säga, att FN:s råd för mänskliga rättigheter knappast hade sett med blida ögon på om det kom fram att personalen på Guantánamobasen hade använt sådana sängar till sina förhörsmetoder. Skendränkning shmendränkning. Efter bara en natt farade jag för att min psykiska hälsa skulle lida men en lång tid framöver. Om italiensk sängstandard bara skulle vara avlägsen släkting till våra hotellsängar skulle det vara en mer än tillräcklig förklaring till det omtalade italienska temperamentet. Dessutom skulle jag seriöst börja omvärdera om indrivning och beskyddarverksamhet verkligen var så mycket att diskutera eftersom den enda rimliga förklaringen till en sådan djävulsk okomfort skulle vara någon att någon ultraond naprapatkartell utövat påtryckningar på landets madrasstillverkare. Till och med fascisterna i Salo skulle tycka att sådana grader av sadism var osmakligt som fjäderkonstruktionen i våran dubbelsäng. Fy fan säger jag. De ökända tältsängarna på Östra Sjukhusets BB ter sig som en enda lång ergonomiorgasm i jämförelse. Ja ni fattar.
Men i övrigt var allt bra. Bortsett från ett litet missöde på stranden.
onsdag, augusti 13, 2014
Le Fralle est mort. Vive le Fralle!
Så har ännu en sommar passerat och lämnat bakom sig den tomhet man känner varje år. Vi var ju inte färdiga med varandra än. Sommaren hann ju knappt börja. Så är den slut med besked vad det verkar.
När jag frågar kollegor och vänner om deras sommar så har det varit den bästa sommaren. I agree to disagree. Den här sommaren var absolut inte den sämsta men bäst var den absolut inte. Dels drog renoveringen ut på tiden och la sig som ett tunt lager damm över de två första veckorna. Sedan fortsatte vi att renovera i egen regi vilket var trevligare men absolut inte vilsamt i lerugnen till hus (tegelfasad!) vi bor i.
Lagom till vi skulle resa till Sicilien dog dessutom Frallan lika hastigt som olustigt. Pang bom utan förklaring fick han en propp (sa djurläkarvetenskapen) vilket förlamade honom och bara en timme senare på Blå Stjärnan fick vi låta honom passera till katthimlen som jag hoppas är en jävla bra himmel. För det är han väl värd. Chockartat och sorgligt värre. Vi lipade i flera dagar. Han har varit Rysslands trogna kumpan och vapendragare i fyra år. Den lille vite som tappert ställt upp på Stellas och Tintins alla påhitt och varit "deras" katt från dag ett. Frallan är och kommer länge vara saknad.
Och på det nya arbetsårets tre första arbetsdagar har media hunnit rapportera om att två framstående människor som gått den slutliga tystnaden till mötes. Dels Robin Williams, vilket är tråkigt och ledsamt på alla sätt och vis. Men också Hans V Engström aka Rederiet-Uno, vilket känns extra sorgligt med tanke på att mitt senaste projekt går ut på att ta mig igenom samtliga 318 episoder av den Dahlénanda som under många år präglade svensk tv. Jag har hittills avverkat avsnitt 136 och Uno är i toppform. Jävla piss vad tråkigt att han tvingades vika hädan redan.
Dödens sommar är sannerligen en värdelös start på hösten.
När jag frågar kollegor och vänner om deras sommar så har det varit den bästa sommaren. I agree to disagree. Den här sommaren var absolut inte den sämsta men bäst var den absolut inte. Dels drog renoveringen ut på tiden och la sig som ett tunt lager damm över de två första veckorna. Sedan fortsatte vi att renovera i egen regi vilket var trevligare men absolut inte vilsamt i lerugnen till hus (tegelfasad!) vi bor i.
 |
| Frallan, R.I.P. |
Lagom till vi skulle resa till Sicilien dog dessutom Frallan lika hastigt som olustigt. Pang bom utan förklaring fick han en propp (sa djurläkarvetenskapen) vilket förlamade honom och bara en timme senare på Blå Stjärnan fick vi låta honom passera till katthimlen som jag hoppas är en jävla bra himmel. För det är han väl värd. Chockartat och sorgligt värre. Vi lipade i flera dagar. Han har varit Rysslands trogna kumpan och vapendragare i fyra år. Den lille vite som tappert ställt upp på Stellas och Tintins alla påhitt och varit "deras" katt från dag ett. Frallan är och kommer länge vara saknad.
 |
| Uno Kronkvist, R.I.P. |
Och på det nya arbetsårets tre första arbetsdagar har media hunnit rapportera om att två framstående människor som gått den slutliga tystnaden till mötes. Dels Robin Williams, vilket är tråkigt och ledsamt på alla sätt och vis. Men också Hans V Engström aka Rederiet-Uno, vilket känns extra sorgligt med tanke på att mitt senaste projekt går ut på att ta mig igenom samtliga 318 episoder av den Dahlénanda som under många år präglade svensk tv. Jag har hittills avverkat avsnitt 136 och Uno är i toppform. Jävla piss vad tråkigt att han tvingades vika hädan redan.
Dödens sommar är sannerligen en värdelös start på hösten.