Badolyckor och kulturella skillnader

Så jag, Josefine och barnen tog oss ner till stranden för att få lite läsro. Hotellet hade ingen barnpool (fail) så att läsa där kändes inte helt avslappnat. Efter att medelst skamlös prutning ha dealat till mig ett par rajban-pilot och badskor för att överleva stenbotten så kändes allt plötsligt upplagt för en skön vecka. Första dagen avlöpte som planerat mycket för att Tintin älskar att plocka sten mer än att bada och var det något det fanns gott om utöver strandförsäljare så var det just sten.

På två dagar hade jag plöjt igenom nästan hela Bea Uusmas Expeditionen (illustrerade utgåvan = mycket bra) vilket är en jävla bedrift om ni frågar random förälder på solsemester. När jag legat och hettat upp en lång stund den andra dagen så började jag fundera på varför ingen badade. Det var massor av folk på stranden men inte en enda person i vattnet. Skumt. Jag såg hur ett skönt italjanogäng stod och kastade sten på något vid strandkanten lite längre bort, men tänkte att de kanske bara var dåliga på att kasta macka. Så jag peppade upp familjen på att ta ett dopp och sedan gick vi i. Det var skön svalka i vattnet. I ögonvrån såg jag hur vår publik med spänning följde oss från sina solstolar. Jag tänkte att italienare måste vara världens absolut sjåpigaste folk, att de verkligen maxade under romarrikets heydays och att baksidan är att de samtidigt kramade musten ur alla kommande generationer. Hur förklarar man annars att inte en jävel vågar bada bara för att det råkar vara lite småmulet?

Svaret kom som sticket från en stelkrampsspruta.

Precis när jag stod och raljerade om hur otroligt skönt det var i vattnet så var det som att någon stack ett rostigt fängelsevapen i min mjuka torso. Jag skrek till och började i panik vada (vräka mig) upp på land. Livet passerade revy. Vad i helvete var det som stack med sådan kraft. Haj var ju uteslutet. Eller? Men hur är det egentligen med pirayor längs den sicilianska kusten?

Josefine informerade mig med sitt halländska lugn om att jag bara råkat ut för en brännmanet. Jag fick panik. Vem vet hur farligt ett bränn av en brännmanet i maffialand egentligen är? Jag gnydde och knorrade, svepte in mig i min bruna frottéhanduk och la mig i fosterställning på strandstolen. Jag lät Josefine kontrollera brännskadan och hon bekräftade att det faktiskt såg rätt svullet ut. Jag kände plötslig yrseln nalkas och började noja mig om hur vi skulle hantera en sådan här akutsituation. Hon manade till lugn vilket är standard 1A under stark mental stress. Jag andades några djupa andetag och då det var som ett ljus gick upp. Mitt enda försvar är att jag blev paralyserad av det ytterst oattraktiva scenariot, att eventuellt komma att drabbas av en anafylaktisk shock på solsemestern i en liten bonnig fiskeby. Men ni skulle sett minen när jag uppgivet deklarerade för kvinnan jag lever med att jag hade hört att bästa behandlingen av brännmanetsskador är urin. Att det tydligen är nåt ämne som... eller skitsamma... barnen började asgarva och Josefine såg lika förskräckt som äcklad ut och sa att hon under inga omständigheter kunde tänka sig lösa problemet den vägen.

Jag protesterade inte jättemycket. Jag insåg att det hade stor potential att bli en jävligt märklig scen. Vad skulle Italienarna få för bild av oss skandinaver om de mitt i solbadandet fick bevittna hur en höggravid kvinna ställa sig och pissa på sin kvidande kille? Kanske att det där med jämställdhet har gått för långt i svenneland. Hur som helst. Det blev ingen golden shower där på stranden och det var nog lika bra för efter att jag legat och ojat mig en stund, dämpade jag ångesten med en halvmeter stor veteöl och sjukt dålig pizza och vips så hade svullnaden lagt sig. Kvar var dock en stor röd fläck bestående av massor av små röda fläckar. Typ som en skiva dansk salami. Det var obehagligt nog för att döda suget av salta bad resten av dagen. Så jag förbannade naturen och sedan beslöt vi oss för att tillbringa resten av dagarna vid hotellpoolen istället.

Det gjorde att jag fick chans att på nära håll studera de största kulturella skillnaderna mellan stela nordbor och hetlevrade italienarna; badmodet, den antika smörmusiken och en till synes helt oironisk förkärlek till sällskapslekar.

Glöm badshorts. I Italien badar riktiga män i speedos. Punkt. Överallt gick männen, unga som gamla, runt iklädda dessa minimala tingestar av glansigt material. Tajt satt de och lågt skurna skulle de vara, allra helst i en spännande färg eller fler. Det var ett skådespel att se backslickade hunkiga katoliker inta poolområdet med sina magrutor och en vinballebuktande stridsspets nerknödd i den elastiska badtrosan, för att i nästa ögonblick klättra upp från det svala vattnet med bananhållning och en omogen vindruva i brallan. Varken det ena eller det andra verkade skapa någon nämnvärd uppmärksamhet hos det motsatta könet.

Kvinnorna gick klädda högklackat kombinerat med "designer"-bikinis som skulle kunna vara signerade det mer extravaganta 80-talsmodet med fräcka snitt, ofta strass och lite raffiga öppningar här och var. Dessutom bestod 90% av alla bikinitrosor av någons lags halvstring-modell som jag inte förstod mig på. Det såg ut som en reguljär svensk bikinitrosa som blivit stajlade med ett distinkt kalsonggrepp som sedemera placerade grenen djupt inne i mörkare trakter och adderade en slags hulkeneffekt till skinkorna. Jag vet fortfarande inte vad syftet med den modellen är men med tanke på att man aldrig såg en italienska med samma bikini två gånger kan jag tänka mig att min bromsspårsteori inte faller sig helt platt ändå.

Hela dagarna skvalade dessutom tonerna från en kort men inte desto mindre smärtsam playlist bestående av några smäktande italienska smörhits, ledmotivet till Titanic och Enyas "Only Time". På repeat. Jag vågar påstå att jag nu har hört den sistnämnda låten fler gånger än produktionsteamet bakom Volvo Trucks Epic Split, vilket kan vara en förklaring till de höga nivåerna av stresshormon som min kropp fortfarande producerar.  

Det som förbryllade mig mest var ändå med vilken självklarhet alla italjanos runt poolen slöt upp när det vankades sällskapslekar. Oavsett om det var latinodans, pilates och Lilla Sportspegeln-aktiga prickskytteaktiviteter så rådde större uppslutning än vid en fransk strejk. Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle äcklas eller bli rörd av den totala förbrödring i halvnaket tillstånd som flera gången per dag uppstod som på givet kommando. Jag tänker hur sjukt stiff The Office-stämning en liknande tillställning skulle kunna bli med enbart svenska hotellgäster. Mycket märkligt ur ett rent socialt perspektiv.

Men en sak ska de ha fett med kredd för italienarna. Gelaton. OMG vilken jävla gelato de kan sno ihop.