En go gäng #34

Holländare som gillar rejv.

Att allt blir bättre med Benny Hill-musik är ju en gammal sanning... men fan undrar om inte originalet är ännu roligare.

Bajschock på Öresundståget

När jag åker tåg brukar jag göra allt i min makt för att slippa besöka tågtoaletten eftersom det troligen kvalar in på min top tre – vidrigaste platser på jorden. Men nöden har ingen lag och eftersom jag hade stressat hemifrån för att hinna med tåget mot Helsingborg och dessutom tömt i mig en stor latte gjorde sig blåsan duktigt påmind någonstans i höjd med Varberg.

Det är nåt med den stanken på offentliga toaletter i stort. Urinodören flyttar in permanent och det känns äckligt att andas. Det får mig att förakta människosläktet. Det är så jävla ovärdigt att vistas i ångorna av andras kroppsavfall. Så är det alltid. Men i dag var det topp tunnor värre. Så fort jag klev in kände jag att allt inte var som det skulle. Mina sinnen slog larm och jag kunde känna närvaron av exkrementer. Det krävdes knappast en CSI-person utan skulle räcka gott med ledsyn för att man lika snabbt som en Terminator skulle upptäcka härden. Man såg liksom hur den vita ringens innerkanter var färgade ljust bruna av slarvigt borttorkat bajs. Jag kände att summan av de doftmässiga och visuella intrycken nästan fick mig att spy. Ändå var jag tvungen att använda holken.

Med en pappersservett som skydd fällde jag upp ringen där den såg minst drabbad ut och plötsligt fick jag en real life experience av de gamla toppen-av-isberget-illustrationerna som brukade förbrylla mig i grundskolelitteraturen. I samma sekund som jag fällde upp ringen växte oroshärdens omfattning med 90%. Och det var som att stirra in i en droppstensgruva. Jag skojar inte. Någons bajs hängde som stalaktiter längs ringens underkant och jag kände med ens hur ilskan stegrades inom mig.

Någon av mina medresenärer hade alltså under resans dryga 45 minuter hunnit uppsöka en av toaletterna och riktigt bajjat ner den för att sedan följa upp med ett riktigt dåligt städjobb. Jag kände att jag ville den personen ont. Även om jag rent principiellt är emot dödsstraff så kände jag ändå att det skulle vara ett oemotståndligt erbjudande, att få styra över knappen till giftampullerna som skulle vara direktkopplade till personen i frågas rövhål. Jag lovar, där och då hade jag tryck som värsta pundaren. Ond bråd död kändes för stunden fullkomligt rimligt och nu ett halvt dygn senare är jag fortfarande inte helt avigt inställd till likvidation.

Vad är det för fruktansvärda människor som gör så? Alltså på riktigt. Dels undrar jag hur man rent mekansikt är skapad för att lyckas trotsa gravitationen så när man öppnar bombluckan. Men framför allt hur är man funtad om man ställer till en sådan jävla scen och sedan pyser därifrån. Man måste ju vara en riktigt störd jävel.

De äter mig ur huset

Jag brukar störa mig på människor som tillskriver sina husdjur en närapå övermänsklig intelligens. Ni vet: "Åh min hund, katt, undulat, hamster, minigris, orm, dvärgbälta är så himla klok... vet ni en gång satt han/hon och bla bla bla..."

Visst, vissa djur är säkert mer högpresterande än andra, något som och på vissa plan kan tolkas som stora mått av intelligens. Men jag har alltid tänkt att majoriteten av alla standardhusdjur ändå besitter en ganska begränsad slutledningsförmåga och vanligen handlar utan någon grövre konsekvensanalys.

Dock börjar jag vackla. Inför mina katters (Ryssland och Frallan) sjukt beräknande hjärnor. Den senaste veckan har de överraskat i sin sneaky mastermindness. De verkar i skuggtimmen och levererar sitt meddelande mer effektivt än det klassiska hästhuvudet i sängen. De sabbar livlinan till mina Apple-produkter utan pardon. Och det värsta är att jag inte kan vara hundra på vem av dem det är. Frallan ser alltid skyldig ut och ryssland tittar alltid avmätt på mig. Det har hänt flera gånger förut och visst har jag tyckt att det har varit märkligt, men ändå tänkt att det måste ha slumpat sig så, att det bara råkar ha blivit mina hörlurar eller sladden till min mobil-, padda- eller datorladdare de väljer att gnaga av i skydd av natten. När ingen ser på.

Jag har förbannat dem men haft överseende med hänvisning till att de inte förstår bättre. Den gemensamma nämnaren är att det alltid händer när de är missnöjda med något. Vanligen mängden förplägnad. Om man ignorerar dem när de är missbelåtna med sin dagsranson – då jävlar – kommer hämnden levererad tung som en familjebibel.

I veckan inträffade ett liknande scenario. Ryssland och Frallan vankade av och an och signalerade med sin tydligaste tydlighet att de ville bli serverade. Men eftersom Ryssland är på den absoluta gränsen till "full blown obesity" och de överlag har fått lite mer än veterinären ordinerat så var kiosken stängd kan man säga. Jag och Josefine gick och lade oss för att titta ikapp lite Girls och Looking och somnade. Hon med datorladdaren på sin sida, jag med telefonladdaren i telefonen på min sida.

På morgonen när jag skulle stänga av larmet upptäckte jag att min telefon bara hade 20% batteri kvar, vilket var märkligt. Så jag kopplade ur och i laddaren igen, men utan framgång. Ingen signal. Vid en snabb okulärbesiktning kan jag inte förstå varför, men så använder jag mitt taktila sinne och låter fingertopparna löpa längs sladden. Och där var det. Brottet. Sladden var avbiten och det var den enda sladden med den lilla lightning-kontakten jag hade kvar. Jag kved och bad Josefine att sträcka mig datorn så att jag kunde kolla vad en ny sladd kostar och vilken affär som är närmast. Död. Datorn var död trots att laddarsladden satt i. Jag började befara det värsta. Att de klippt den kabeln också så med ett ryck lät jag sladden löpa mellan mina fingertoppar och mycket riktigt, där var brottet. Jag kände hur det började bulta mellan mina tinningar. Det är min gamle vän Mörkret som kom på blixtvisit. Jag kan inte beskriva det hat jag kände mot kattjävlarna just då. Det var som en blurrig jävla kaksmet.

Plötsligt hörde jag ett ljud bakom mig utifrån hallen, så jag vände mig om med sladden i händerna, och mötte Frallans blick. Han såg skyldig ut. Stirrade avvaktande. Jag vände på huvudet och tittar på Ryssland som låg i sängen. Han stirrade uttryckslös tillbaka mot mig med sin avmätt och aningen kyliga skepsis. Vi blev stående så under ett ganska långt ögonblick, i en slags blängversion av en mexican standoff, där alla vet att den som gör första draget förlorar. Självklart blev det jag som förlorade. När jag hämtade andan för att ge ifrån mig ett avgrundsvrål såg Frallan sin chans och pep iväg snabbare än en blixt.

Det tog en stund för mig att inse hur jävla beräknande de varit. De har liksom betraktat, sett samband och helt uppenbart förstått att laddsladdar är den moderna människans akilleshälar. Hit em where it hurts. De små svinen har alltså gått, i godan ro, från ena till andra sidan och av alla sladdar valt just de tunna krispiga apple-sladdarna och bara klippt dem. Alltså det är så djävulskt att jag nästan tappar andan. För att inte tala om vilket slag mot ekonomin. Två sladdar som kommer att kosta mig totalt runt en tusing. Bara sådär.

Jag tjöt att jag önskade att de hade fått sig en rejäl kyss men blev påmind om när Ryssland hade bränt sig på nosen av en glödlampa och på reflex sprutbajsade ner hela min iMac + närliggande vägg, att jag skulle förlora vilket som. Ett sånt gissel. Det jag kan ta till nu är justera ner lyxighetsgraden på deras proviant och medvetet köpa Friskies eller nåt annat budgetfoder för att jag vet att de kommer bli så jävla onöjda. Men jag vet inte om jag vågar. Vem vet vad de tar sig till då?

Reaktion på reaktionerna på #melfest

Som nybliven villasvenne kollade vi så klart in Mello i lördags. Vanligtvis brukar vi kanske se det max två gånger per år på grund av att Stella älskar det. Men den här helgen hade vi inte Stella och eftersom vi var sugna på ett sjok riktigt bred tv-underhållning försökte vi istället manipulera Tintin som knorrade för att hon hellre ville sitta uppe på sitt rum och leka med sina gosedjur. Så vi fick hälften muta och hälften tvinga henne att ansluta till oss i soffan.

Det är väl egentligen bara tröttsamt att kommentera programmet och bidragen. Det var givetvis rätt så värdelöst allt ihop. Jämntjock och ofarlig underhållning rakt igenom. Till och med de få men uppenbara försöken till skav var såklart väl vattenkammade i den klassiska SVT-pomadan. Dock måste jag säga att jag gillade Nour och han Morgan Pålsson. Har alltid gillat Nour. Har dålig koll på hur snacket gick men jag antar att en och annan taco-svensson har haft åsikter på deras prestation. Det är mindre intressant.

Det som är mer intressant är de diskussioner som uppstått i bakvattnet. Precis som alltid. Det var så oerhört väntat men ändå fullständigt oemotståndligt delikat i all sin idiotiska prakt. Så typiskt för ett folk som under modern tid inte upplevt någon större sorg än ett regeringsskifte då och då. Jag uppskattar det, det får mig att må bra, för det ger mig kvitto på att jag är en överlägset bättre människa än... flera stycken andra i det här landet.

Jag snackar givetvis om människor som Cristopher "Cribbe" Åkesson som kände sig tvungna att göra affär av de två sekunder Nour höll en surfplatta under kjolen:
– Hur tänkte ni nu? Ni får gärna förklara för mina barn som undrar.

Låt mig säga så här Cribbe. Jag vet inte vad det är för jävla fel på dina barn. Men om det där är något som verkligen håller dem vakna på nätterna, om de verkligen blev så förstörda att de inte kan komma vidare i livet om ansvarig utgivare inte ger dem en vettig förklaring. Då tycker jag att du ska kontakta BUP. Annars, ge fan i att blanda in dina barn (som jag misstänker inte bryr sig ett jävla skit) bara för att du vill lipa loss.

Det är förstås inget mot Sverigedemokraten William Hahnes (obs: jättekul efternamn) oerhört väntade armhåle-tweet:
– Jag betackar mig för orakade kvinnoarmhålor på bästa sändningstid.

Att ens ORKA kommentera det måste väl vara själva essensen av sverigedemokrati. Att tycka något om det alls är så pinsamt och lågbegåvat att jag knappt finner ord.

Men roligast av allt är ändå Svenska Orkesterförbundet som på sin facebooksida deklarerar sig kränkta över skämtet om flöjtbål:
– Smaklöst, onödigt effektsökeri och en spark i magen för alla flöjtister, inte minst ungdomar på landets kulturskolor som trakterar detta instrument.

Här skräder man minsann inte med orden. "Trakterar detta instrument" = Mohahahahaa...

Men kanske har de rätt. Ja, tänk på alla stackars unga flöjtister som sitter på sina kulturskolor och darrar av ångest nu efter svt:s skändning. Eller hetsjakt rent av. Fullt jämförbart med folkmordet i Rwanda.

Ett livstecken från Hisingen

Nu har vi flyttat. Jag har lämnat mitt älskade Majorna bakom mig och bosatt mig på Hisingen. Officiellt. För gott vet jag inte. Kanske. Kanske inte. Faktum är att jag redan trivs. Jag känner harmoni. Vi bor högt uppe på ett berg och det är nåt visst med höga lägen. Jag älskar utsikt. Ser Masthuggskyrkan från köksfönstret och jag antar att det är en bra ångestdämpare i sig. Från sovrumsfönstret ser jag miljonprogrammen glittra i mörkret långt där nere men ändå så nära. Det ger mig en konstig känsla av närhet och förtröstan i mörkret. Jag tror inte att jag skulle stå ut med havet som fond. Hamninloppet får duga.

Reaktionerna har sett ganska så lika ut från egentligen precis alla jag mött när jag berättat att vi köpt hus på Hisingen. DUUU!?!? Och sedan fnissanden. Outtröttligt har jag försökt förklara hur i helvete jag tänkte. Och det är ok. Jag förtjänar det. Jag har varit Hisingens störste antagonist. Jag har känt ett brinnande hat mot Hisingen så länge jag kan minnas. Men plötsligt hände det. Människor förändras. Jag vet inte om det är åldern eller om jag blivit lite mer skör inför livet på "gamla" dar, men jag har på riktigt börjat tycka om Hisingen. Eller delar av Hisingen ska man säga. Jag gillar det lite oborstade. Det är en plats i förändring och det ska bli jävligt spännande att se hur det utvecklar sig. Jag har inte blivit helt fläpp. Men jag gillar långt ifrån allt.  Det finns såklart en helvetes massa saker att ondgöra sig över på den här jävla ön. Inte minst i området där jag jobbar. Oh my, faktum är att jag blir vresig bara jag tänker på ovärdigheten jag börjat vänja mig vid att utsättas för under den heliga lunchtimman. Jag tror att det får bli ett separat inlägg. Den kommer sjuda. Del fyra i min uppgörelse med Hisingen.

I alla fall. Jag är slut. Obeskriviligt trött.

Det har tagit på både fysik och psyke den här flytten. Det var nog bra att jag fick vänja mig vid tanken så länge innan det skedde på riktigt. Och nu börjar renoveringen. Men jag tänker ta upp bloggandet igen. Har saknat det. Saknat era kommentarer och glada tillrop etc.

Så hej på er. Nu fortsätter vi från här.