Bajschock på Öresundståget

När jag åker tåg brukar jag göra allt i min makt för att slippa besöka tågtoaletten eftersom det troligen kvalar in på min top tre – vidrigaste platser på jorden. Men nöden har ingen lag och eftersom jag hade stressat hemifrån för att hinna med tåget mot Helsingborg och dessutom tömt i mig en stor latte gjorde sig blåsan duktigt påmind någonstans i höjd med Varberg.

Det är nåt med den stanken på offentliga toaletter i stort. Urinodören flyttar in permanent och det känns äckligt att andas. Det får mig att förakta människosläktet. Det är så jävla ovärdigt att vistas i ångorna av andras kroppsavfall. Så är det alltid. Men i dag var det topp tunnor värre. Så fort jag klev in kände jag att allt inte var som det skulle. Mina sinnen slog larm och jag kunde känna närvaron av exkrementer. Det krävdes knappast en CSI-person utan skulle räcka gott med ledsyn för att man lika snabbt som en Terminator skulle upptäcka härden. Man såg liksom hur den vita ringens innerkanter var färgade ljust bruna av slarvigt borttorkat bajs. Jag kände att summan av de doftmässiga och visuella intrycken nästan fick mig att spy. Ändå var jag tvungen att använda holken.

Med en pappersservett som skydd fällde jag upp ringen där den såg minst drabbad ut och plötsligt fick jag en real life experience av de gamla toppen-av-isberget-illustrationerna som brukade förbrylla mig i grundskolelitteraturen. I samma sekund som jag fällde upp ringen växte oroshärdens omfattning med 90%. Och det var som att stirra in i en droppstensgruva. Jag skojar inte. Någons bajs hängde som stalaktiter längs ringens underkant och jag kände med ens hur ilskan stegrades inom mig.

Någon av mina medresenärer hade alltså under resans dryga 45 minuter hunnit uppsöka en av toaletterna och riktigt bajjat ner den för att sedan följa upp med ett riktigt dåligt städjobb. Jag kände att jag ville den personen ont. Även om jag rent principiellt är emot dödsstraff så kände jag ändå att det skulle vara ett oemotståndligt erbjudande, att få styra över knappen till giftampullerna som skulle vara direktkopplade till personen i frågas rövhål. Jag lovar, där och då hade jag tryck som värsta pundaren. Ond bråd död kändes för stunden fullkomligt rimligt och nu ett halvt dygn senare är jag fortfarande inte helt avigt inställd till likvidation.

Vad är det för fruktansvärda människor som gör så? Alltså på riktigt. Dels undrar jag hur man rent mekansikt är skapad för att lyckas trotsa gravitationen så när man öppnar bombluckan. Men framför allt hur är man funtad om man ställer till en sådan jävla scen och sedan pyser därifrån. Man måste ju vara en riktigt störd jävel.