Kommunpampar

Sneglar på svt:s dokumentärserie Kommunpampar. Sicket rövgäng alltså. Kommunpolitiker bara måste vara det osexigaste jobbet man kan ha. Då har jag under mina år i den privata sektorn i olika sammanhang stött på kontor där längtan efter kollektivt självmord sätter både färg och smak på inomhusluften. Deppiga slipsgubbar i opersonliga kontor som sitter och nöter sina excel-dokument hela dagarna och gråtrunkar på kvällarna. Det låter ledsamt men det måste ändå vara rena herointrippen i jämförelse med en vanlig dag i kommunens tjänst. Otack är världens lön. Jojo. Undrar om det är en speciell slags ras som frivilligt söker sig till en så destruktiv miljö. Kanske ger det här lite perspektiv till människor som har politikerförakt inbyggt i sitt dna.

Det är så lätt att slänga sig med politikerjävlar hit och politikerjävlar dit men jag skulle inte byta för allt smör i mellanvästerns Amerika. Inte ens för en dag. Rent spontant känns kommunpolitiker som den mentala motsvarigheten till att stå på alla fyra i en fängelsedusch hela dagarna. Inte undra på att allt går i biege. Bokstavligt talat. På besök hos en Uppsalapolitiker som heter Ebba ser vi inredningen som går i ljust biegefärgat trä. Skrivbord, bokhyllor, besöksstolar, arkivskåp och you name it. Dagen till ära har Ebba dessutom klätt sig i sin allra mest reglementsmässiga kommunkarriär-dräkt. Kavaj och byxa i exakt samma (färg)nyans som sjukhusens hygienstolar. Avmättat ska det vara. Total intrycksförintelse verkar vara en kommunalkontorens tysta överenskommelse. En landsomfattande kartell utan någon uppenbar fördel för någon av de inblandade.

När jag ser det här programmet känner jag att jag är beredd att förlåta alla kommunpolitiker för all skit de någonsin gjort. Muthärvor, strippklubbar och kvittofiffel. So what? Något kul ska de väl få ha. Allt annat vore omänskligt.