Gubbröra

Var det någon mer än jag som kollade SVT:s återutsändning av Rolling Stones jubileumskonsert där de firade 50 år?

OMG!

Det måste vara det ovärdigaste jag har sett. Då är jag ändå en riktig nostalgisucker som brukar kunna rysa upp en ordentlig gåshud eller två bara av orden återförening och comeback. Men det här var som att titta på en blandning av en zombiekomedi och en Grotesco-sketch om ett sjövilt ålderdomshem. Först var det kul men sedan blev det snabbt tragiskt. I utzoomat läge såg Mick nästan spänstig ut när han sprätte runt på scenen, medan Ronnie och Keith stor i bakgrunden och vaggade lite lätt som animerade pappfigurer.

Det var när kamerorna zoomade in man satte skrattet i halsen... eller om det var redan före konserten när tv-reportern gick runt och frågade en massa fans om vilken bandmedlem de helst skulle ha sex med. Gud så perverst. Är det ens relevant? Att köra en "pest eller kolera" där man tvingas välja vilken gammal mumifierad gubbkuk man skulle föredra att bli penetrerad av. Om man var tvungen att välja. En situation som även rent hypotetiskt är helt absurd.

Alltså, Rolling Stones må vara rockens absoluta ikoner. Och det ÄR imponerande att de faktiskt ens klarar av att stå på benen, särskilt med tanke på att mängden heroin som lär ha pumpats in i de där kropparna troligen inte ens skulle rymmas i en fodersilo. Men. Man kan inte blunda för fakta. De rockar inte längre och de borde inte låtsas som att de gör det heller. Gemensamt för allihop är att de har transformerats till ett gäng utmärglade tanter med "rockiga" frisyrer och allmänt säckiga anletsdrag. I deras blick har allt vad gnista heter slocknat och lämnat plats för tomhet som brukar vara ett typiskt kännetecken på någon form av demens. Det ska dock sägas att bandets trummis, Charlie Watts, är den ende som faktiskt har sin värdighet i behåll. Mick Jagger såg ut som en knotig sprattelgubbe. Det medicinska undret Keith Richards var så klart i absolut sämst skick av alla och endast en frottémorgonrock ifrån ett knivskarpt porträtt av en långvårdspatient i livets absoluta slutskede. Ronnie Wood såg inte riktigt lika senil ut men vägde upp med sin hud som ser ut att ha präglats fram den svåra vägen, med en limpa cigg per dag och levnadsår, tills ett infrastrukturellt kaos av rökrynkor spridit ut sig i ansiktet på honom och tillsammans med en taggig kalufs och en fräsig t-shirt med trycket "party" givit honom samma särpräglade look som själva nidbilden av en klassisk gekås-kvinna från Borås.

Allt gick långsamt. Både deras rörelser och tempot i musiken. De stod liksom och guppade långsamt som bäst men det var otroligt mycket stilltid. Om någon bad mig sammanfatta konsertupplevelsen skulle jag säga att det var som om någon hade placerat hela bandet i en gigantisk snöglob, fyllt den med sirap och satt igång en skiva på 1/3 av originalhastigheten. Det enda som fick mig att förstå att bilden inte laggade var gästartisterna som kom in och påminde mig om att det inte var en slow motion.