Fågelkvinnan

Vid lunch igår köpte vi varsin lyxsushi och stack ner till Röda sten. Vi satte oss på bryggan och packade upp. fiffande med sojan och wasabin, tog fram misosoppan och skulle just hugga in, när jag i ögonvrån ser hur en äldre herre i kortbyxor och komfortsandaler stegar fram och ställer sig tre meter bakom Josefine. Han går lustigt. Lite som en miljöskadad revyartist. Det är väl klart att vi ska få en dåre till lunchsällskap, hinner jag tänka. Sedan tar han fram ett paket cigg, knackar ut en, tänder den och drar ett djupt bloss. Det sätter honom ur karaktär och får honom att verka nästan normal.

Då kommer hans fru in i bilden. Till skillnad från mannen verkar hon rent visuellt vara en vanlig tant. De är ett par som tagit sig ner till röda sten precis som oss. Jag slappnar av och dricker lite miso. Sedan tar jag en maki med lax, lite syrad purjo och sedan har det äldre paret seglat ut ur mitt medvetande. Jag kommenterar för Josefine att jag inte förstår varför alla sushiställen envisas med den där lilla vidriga omelettskivan. Den ser lessen ut och smakar badsvamp. Hon höll med. Det är omeletten som solkar ner en sushitallrik.

Plötsligt lägger jag märke till att det börjar samlas fåglar av olika slag på bryggan bredvid oss. Mycket fåglar. Det är ankor, måsar, trutar, kråkor, skator duvor och en massa andra bösfåglar. Jag känner stressen. En mås flyger på låg höjd förbi, mindre än en armlängd från mitt ansikte, och passar på att slappna av i ringmuskulaturen så att en lös sörja dumpas och landar framför mina fötter. Jag vill spy. Vår utomhuslunch som var så trevlig bara sekunder tidigare har förvandlats till ett inferno. Vad i helvete är det som händer. Jag vänder mig om och möts då av en syn där revymannens kärringjävel står och smular sönder en jävla vetebulle. Totalt kaos råder. Hon har öppnat porten vägen till fjädervärldens Eldorado. Kvinnan skrattar lyckligt medan hon silar smulorna som om det vore guldpulver mellan sina fingrar. Fåglarna blir alldeles tokiga. De flockas om dem. Och oss. Hon njuter i högan sky. Hon är som fågelkvinnan i Ensam hemma II. Mannen står bara bredvid och småmyser och jag undrar om de är förståndshandikappade eller något, men det tror jag inte. De verkar bara vara så in i helvetet respektlösa. Det brinner i huvudet på mig och  jag utbyter intensivt mörka blickar och tankekraft med Josefine. Jag ser att hon känner samma sak och hatar dem precis lika mycket som jag, men hon lugnas av (erkänner hon senare) att hon riktigt kunde se hur vansinnet härjade inne i skallen på mig, och att det gjorde att hon kunde slappna av och nästan njuta av situationen i stället.

Plötsligt är bullen slut och paret beger sig av skrockande av förtjusning. Det här var dagens höjdpunkt för henne. Mannen snäpper obrytt iväg sin fimp över bryggan och kvar sitter vi med en dålig känsla i kroppen. Tomma och kränkta. Ungefär som tjockisen i Full Metal Jacket måste ha känt efter att hans "kamrater" överraskat honom i sömnen, med att piska skiten ur honom med strumpor de fyllt med hårdtvål.

Utan att överdriva hade vi runt tvåhundra halvskabbiga blandfåglar runt oss. Det krävs ingen fågelfobi för att förstå det obehagliga i det. Man behöver inte heller vara ett uns hypokondrisk för att inse att när bakterierna är stora som sjöfåglar så är pandemirisken nära. Det var bara att packa ihop och dra. Och ventilera allt hat i bilen.

Av alla sätt att få en utomhuslunch förstörd så toppar detta listan. Inte ens en svärm getingar stressar upp mig så. Och då ska gudarna veta att jag kan bli stressad av getingar.