Alkoholism i franchiseformat

När jag och Josefine stod och väntade på en spårvagn på Alexanderplatz Berlin kom ett gäng högljudda dyngalkisar och skapade en lätt obekväm stämning genom att börja trakassera folk i kuren. Trevligt och avslappnat på inga sätt och vis alls. Jag kunde inte höra ifall det var tyska eller svenska de skrek och skränade på. Troligen varken eller. Det var liksom ingen som helst skillnad mot hur valfritt dyngalkisgäng på Järntorget i Göteborg låter. Som om de har ett universalspråk som även innefattar kroppsspråk, för ryckigheten och deras slumpmässiga utfall var helt identiska.

Det fick mig att tänka på debatten om huruvida de rumänska tiggarna tillhör ett internationellt tiggarimperium eller inte. Och om panflöjtsindianerna ingår någon sorts globalt nätverk där de utrustas med ett stycke förinspelad cd-skiva, en poncho och en panflöjt per skalle ( ungefär som det geniala gymklasskonceptet där alla body pump-pass i världen kör enligt exakt samma upplägg). Isåfall skulle det knappast råda någon större tvekan om att de här filurerna också är en multinationell franchiseprodukt. Som 7-Eleven och Dunkin' Donuts.

Oklart var lönsamheten ligger bara.