Jag tror att jag hamnat i någon slags livskris. Eller jag HAR hamnat i en livskris. Jag känner mig ointressant. Jag ÄR ointressant. Det har liksom gått upp för mig successivt. Men jag har inte kunnat sätta fingret på det förrän alldeles nyligen.
Det var när jag skulle träffa en ny kund nyligen, och alla skulle presentera sig, som jag insåg hur platt jag är. Alla presenterade sig med namn och berättade vad de jobbade med och så klämde de till med något kul intresse. Min hjärna gick in i panic mode. Vad fan skulle jag säga? Det först som kom till mig var film och litteratur, men helt ärligt, jag har inte så bra koll på litteratur, inte om man jämför med Josefine. Och film. Finns det någon som inte gillar att titta på film? Nä, det gick bort.
Kunde jag säga att jag gillar att skriva istället? Javisst! Jag älskar ju att skriva. Hej, jag heter Mikael. Jag arbetar som copywriter. Och på fritiden gillar jag att... ehhh... skriva. Jag vet inte men det känns spontant bra mycket roligare att vänta på första livstecken från en avokadokärna vi just har planterat i en kopp här hemma. En bloggande copywriter. Vilken skräll. Inte så att man pissar på sig direkt. Jag luftade problemet för en kollega som var snäll och sa att jag har min löpning. Men det har jag inte. Jag har kittat upp mig som en clown med allt från tajts till vätskebälte men med mitt mediokra resultat och att långdistanslöpning dessutom kommit att bli svenskarnas folksport är det inte som att jag skulle sticka ut. Jag måste göra nåt mer extremt. Helst något som nästan ingen annan gör så att man bara genom utövning blir helt unik. Annars något halvudda som jag kan gå in i till hundra procent.
Min kollegas man berättade om en på sitt jobb som är hardcore fågelskådare. Plötsligt kan han bara vara försvunnen från kontoret och om de frågar efter honom kan det visa sig att han sitter i en bil på väg till Skåne för att någon sett en gulbrynad sparv eller något på sin tomt. En gång lär han ha spontanchartrat ett plan till Visby för att det satt en så in i helvetet ovanlig fågel i nåt trä där och häckade eller nåt. Jag blev alldeles fascinerad. Snacka om att gå in för sin grej. Jag gillar som sagt eldsjälar men det här var det bästa jag hade hört. Något åt det hållet skulle jag vilja pyssla med. Och helst något som är så sjukt udda då att det slår omkull folk av häpnad.
För ett par veckor sedan hade Josefines farsa riggat en stjärnikare på deras balkong. Det var skitkoolt att kolla in månen, stjärnor och skit. Jag började leka med tanken på att lära mig allt om astronomi. Gå på föreläsningar. Köpa mig ett busdyrt teleskop med kamerafäste och börja specialisera mig på astrofotografering. Det låter så jävla mäktigt och jag fick för mig att det är ganska rogivande. Ända tills jag fick höra om en fet asteroid (stor som Holland) som är på väg mot jorden och beräknas träffa eller missa oss runt år 2034. Då skulle det vara över för denna gången så att säga. Det dämpade mitt rymdsug något. Inte helt, men jag kände att det kanske skulle göra mig till en jävligt nojig typ. Sedan såg jag en artikel om några stormjägare i USA och det verkar också fräckt. Inte heller ett intresse för nervsvaga. Det verkar förövrigt vara ett rätt lökigt intresse att ägna sig åt i Sverige, där det blåser hårt en gång var fjärde år typ och där tyfoner, tromber och orkaner är ungefär lika vanliga som den där gulbrynade sparven. Dessutom så avskyr jag (med några få undantag) allt vad äventyrare heter.
Men det hade varit så otroligt skönt att hitta sin grej, som den här killen som har nischat sig på att fånga vilda giftormar med bara händerna:
Tänk att dra den på ett kundmöte. Hej jag heter Mikael. Jag arbetar som copywriter. Och på fritiden gillar jag att fånga giftormar... med händerna. Men jag vet inte. Jag kanske borde börja samla på något istället. Som han idioten som samlar på lergökar. Jag är lite i valet och kvalet här känner jag.
Har ni några bra tips på intressen. Vad ska jag lära mig allt om och gå all in på?
onsdag, november 30, 2011
fredag, november 25, 2011
onsdag, november 23, 2011
Siste mannen på jorden
Den där känslan av att vara den sista människan på jorden. Jag tror att jag vet hur det känns nu. Vi började titta på Sopranos i förrgår. Älskade den direkt. Precis som jag visste att jag skulle göra. Har haft boxen i ett år. Den har legat på vänt.
Ända sedan den började gå för typ tio år sedan har jag tänkt att jag ska se den. Den låter perfekt. Lite som "The Wire". Men jag missade några avsnitt i början och tänkte att jag ser ikapp när de släpper första säsongen på dvd. Och andra, och tredje, och... Hela tiden har jag hört människor i min omgivning sitta och älta sin kärlek till karaktärerna, jag har känt utanförskapet men tänkt att snart är jag med i matchen. Tills nu.
Jag tror inte jag kan komma på någon som inte sett den. Inte ens nyligen. Det gör att jag (och Josefine) inte har någon att dela det där fantastiska med. Om man nämner Sopranos så kan det möjligen slå an en sträng av nostalgi hos den man pratar med. De minns vagt, hur det var en gång i tiden. Säger att visst det var bra... *Gäääääsp*. Jag diskuterade det hela med min kollega här nu på morgonen och det är ungefär lika fräscht att diskutera Sopranos över morgonkaffet som att börja haussa Spanarna på Hill Street. Så jävla frustrerande.
Finns det verkligten ingen annan som inte har sett Sopranos?
Ända sedan den började gå för typ tio år sedan har jag tänkt att jag ska se den. Den låter perfekt. Lite som "The Wire". Men jag missade några avsnitt i början och tänkte att jag ser ikapp när de släpper första säsongen på dvd. Och andra, och tredje, och... Hela tiden har jag hört människor i min omgivning sitta och älta sin kärlek till karaktärerna, jag har känt utanförskapet men tänkt att snart är jag med i matchen. Tills nu.
Jag tror inte jag kan komma på någon som inte sett den. Inte ens nyligen. Det gör att jag (och Josefine) inte har någon att dela det där fantastiska med. Om man nämner Sopranos så kan det möjligen slå an en sträng av nostalgi hos den man pratar med. De minns vagt, hur det var en gång i tiden. Säger att visst det var bra... *Gäääääsp*. Jag diskuterade det hela med min kollega här nu på morgonen och det är ungefär lika fräscht att diskutera Sopranos över morgonkaffet som att börja haussa Spanarna på Hill Street. Så jävla frustrerande.
Finns det verkligten ingen annan som inte har sett Sopranos?
tisdag, november 22, 2011
Ojämt skägg i #AdamLive
Hade på #AdamLive i bakgrunden förut. Såg Breitholtz skägg. Blev förfärad. Googlade. Stress. Han har tappat skägget av stress.
Fy fan vilket nedrigt symptom på stress. Det är ju sämre än hjärtflimmer och synbortfall. Det är till och med sämre än eksem. Jag har det själv ganska stressigt på jobbet just nu. Som tur är blir jag mest sur. Hade gärna tappat lite vikt. En dubbelhaka eller så.
Men åter till Breitholtz skabbiga skägg. Fan. Vad håller han på med? Varför envisas så? Det finns ingen match att vinna på att härda ut med ett skägg får Lasse Kronérs knullbarhetsindex att öka med femtusen procent.
Fotnot: Här böjer jag mig för kritiken. Ok, det var lite taskigt av mig att skriva Lasse Brandman och lägga ut en bild på honom med bildtexten: Win! Jag tyckte själv att det var en absurd men jävligt kul bildtext. Jag kanske tog i för hårt. Det var ju egentligen inte menat att vara nedsättande mot Lasse Brandman utan mot Breitholtz och hans vissna stress-skägg. I alla fall. Nu står det Lasse Kronér istället. En Lasse mot en Lasse.
Fy fan vilket nedrigt symptom på stress. Det är ju sämre än hjärtflimmer och synbortfall. Det är till och med sämre än eksem. Jag har det själv ganska stressigt på jobbet just nu. Som tur är blir jag mest sur. Hade gärna tappat lite vikt. En dubbelhaka eller så.
Men åter till Breitholtz skabbiga skägg. Fan. Vad håller han på med? Varför envisas så? Det finns ingen match att vinna på att härda ut med ett skägg får Lasse Kronérs knullbarhetsindex att öka med femtusen procent.
Fotnot: Här böjer jag mig för kritiken. Ok, det var lite taskigt av mig att skriva Lasse Brandman och lägga ut en bild på honom med bildtexten: Win! Jag tyckte själv att det var en absurd men jävligt kul bildtext. Jag kanske tog i för hårt. Det var ju egentligen inte menat att vara nedsättande mot Lasse Brandman utan mot Breitholtz och hans vissna stress-skägg. I alla fall. Nu står det Lasse Kronér istället. En Lasse mot en Lasse.
Contagion
Sitter och peppar för min spårvagnstur hem. I morse var jag med om det mest oangenäma kollektivtrafikstraumat på länge.
På hållplatsen innan min passade ett vidrigt as i rött pannband och John Lennon-brillor på att trycka ut sin invärtes förruttnelse i gasform, precis innan vagnen skulle till att fortsätta. Han satt i sätet framför mig så när han reste sig upp var det som att få hans tarmröta insmälld med ett basebollträ i näsborrarna. Hela vagnen stank plötsligt massgrav. Stanken kändes hälsovådlig på riktigt. Hade man fått röka på vagnen hade vagnen förvandlats till ett flera ton tungt fyrverkeri på räls.
Jag såg att folk omkring mig stirrade förvirrat för att lokalisera smittans epi-centrum men gärningsmannen hade redan lämnat brottsplatsen och jag kunde se honom spankulera på lätta ben uppför avenyn. Kunde han verkligen inte hålla inne den i tre sekunder till? Jag kände att allt övervåld i världen vore befogat i den situationen. Jag började fantisera om att en antiterrorinsatsstyrka punktmarkerat honom i månader och hade full kontroll över händelseförloppet. Krypskyttar skulle vara placerade på taken och på given signal skulle avfyra en projektil som sprängde skallen av honom som en övermogen jävla frukt. Så arg och skändad kände jag mig.
Jag var illamående när jag steg av vagnen. Och nu ska jag åka hem igen. Så till ödet, slumpen eller dig som bestämmer. Jag vet att jag har jobbat upp en dålig karma på sistone, men snälla låt aldrig våra vägar korsas igen. Min och gasmannens alltså.
På hållplatsen innan min passade ett vidrigt as i rött pannband och John Lennon-brillor på att trycka ut sin invärtes förruttnelse i gasform, precis innan vagnen skulle till att fortsätta. Han satt i sätet framför mig så när han reste sig upp var det som att få hans tarmröta insmälld med ett basebollträ i näsborrarna. Hela vagnen stank plötsligt massgrav. Stanken kändes hälsovådlig på riktigt. Hade man fått röka på vagnen hade vagnen förvandlats till ett flera ton tungt fyrverkeri på räls.
Jag såg att folk omkring mig stirrade förvirrat för att lokalisera smittans epi-centrum men gärningsmannen hade redan lämnat brottsplatsen och jag kunde se honom spankulera på lätta ben uppför avenyn. Kunde han verkligen inte hålla inne den i tre sekunder till? Jag kände att allt övervåld i världen vore befogat i den situationen. Jag började fantisera om att en antiterrorinsatsstyrka punktmarkerat honom i månader och hade full kontroll över händelseförloppet. Krypskyttar skulle vara placerade på taken och på given signal skulle avfyra en projektil som sprängde skallen av honom som en övermogen jävla frukt. Så arg och skändad kände jag mig.
Jag var illamående när jag steg av vagnen. Och nu ska jag åka hem igen. Så till ödet, slumpen eller dig som bestämmer. Jag vet att jag har jobbat upp en dålig karma på sistone, men snälla låt aldrig våra vägar korsas igen. Min och gasmannens alltså.
lördag, november 19, 2011
Mina kalsongers plågoande har slagit till igen
Idag är det tvättdag. En massiv sådan. Vi har på sistone använt vår klädkammare som tvättkorg och nu buktade dörren riktigt ut av textilmassorna. När jag var nere för att tömma torktumlaren slog det mig att Josefine gjorde sig lustig över mig för ett tag sedan och målade ut mig som en kalsongpedant. Hon stageade ett foto där hon hade hängt upp alla mina kallingar i ett torkskåp som om det vore efter en manual. Hon skojade om hur jag krävde att de inte fick utsättas för grövre slitage än ljummen luft och yada yada yada...
Men nu är det dags att se sanningen i vitögat. Först vill jag bara passa på att varna känsliga läsare för otäcka bilder. Inte alla klarar så mycket misär en lördagskväll. Vi snackar en liten tumling. Det kan låta beskedligt men jag lovar det är ett vanvett utan dess like. Här är resultatet av hur kvinnan jag älskar har begått folkmord på mina underkläder. Allt jag sagt är att jag inte gärna kastar dem i gapet på en resårsadist. Alla vet att torktumlaren är kalsongernas skärseld. Ändå hittar jag gång på gång de sargade liken av mina älskade benkläder i denna djävulsmaskin. Doften av bränd resår är påtaglig och det är jobbigt att ta in hur de små rackarna måste ha kämpat för sina liv medan de sakta har gått sitt öde till mötes. I nedre bilden kan ni till och med se hur textilen har plågats hårt och fått missprydande ärr över hela kroppen i form av noppror.
Kan ni ens tänka er ett värre sätt att dö än att sakta brännas upp inifrån? Nä, men det är en terror mina kallingar måste leva med varje gång de hamnar i tvättkorgen. Ovetskapen om det är jag eller deras bödel (Josefine) som sköter tvätten. Det riktigt knyter sig i magen på mig.
Men nu är det dags att se sanningen i vitögat. Först vill jag bara passa på att varna känsliga läsare för otäcka bilder. Inte alla klarar så mycket misär en lördagskväll. Vi snackar en liten tumling. Det kan låta beskedligt men jag lovar det är ett vanvett utan dess like. Här är resultatet av hur kvinnan jag älskar har begått folkmord på mina underkläder. Allt jag sagt är att jag inte gärna kastar dem i gapet på en resårsadist. Alla vet att torktumlaren är kalsongernas skärseld. Ändå hittar jag gång på gång de sargade liken av mina älskade benkläder i denna djävulsmaskin. Doften av bränd resår är påtaglig och det är jobbigt att ta in hur de små rackarna måste ha kämpat för sina liv medan de sakta har gått sitt öde till mötes. I nedre bilden kan ni till och med se hur textilen har plågats hårt och fått missprydande ärr över hela kroppen i form av noppror.
Kan ni ens tänka er ett värre sätt att dö än att sakta brännas upp inifrån? Nä, men det är en terror mina kallingar måste leva med varje gång de hamnar i tvättkorgen. Ovetskapen om det är jag eller deras bödel (Josefine) som sköter tvätten. Det riktigt knyter sig i magen på mig.
torsdag, november 17, 2011
Ett skratt om dagen...
Skratta mycket så lever du länge, brukar det ju heta. Well, inte om du hamnar i klorna på den här damen skulle jag tro. Fy fan. Jag reser ragg ner jag ser henne. Det måste vara hon som uppfann obehag som begrepp. Jag skulle hellre låna ut plånboken till random person i lyxfällan än att ta en snabbfika med den här kvinnan. Alltså, jag skulle seriöst mycket hellre flytta in permanent hos Kathy Bates rollfigur i Lida än att bara dela hiss med den här kvinnan ett par våningar. jag blir rädd för henne på riktigt. Det känns som att vansinnet riktigt kokar i hennes huvud. Skulle man kolla hennes blodgrupp skulle den väl kunna vara "ondska".
Ok, jag har alltid haft ruggigt svårt för människor som skrattar åt ingenting. Jag litar inte på människor som går runt och dumflabbar helt utan anledning. Det är ingen slump att skratterapi ligger på högre än vinterkräksjuka på min hatlista. Men det här tar fan priset.
Det värsta är att trots att hon ger mig så sjukt dåliga vibbar kan jag inte låta bli att gilla henne lite. Hon är nämligen en eldsjäl och någonstans måste jag älska henne för det. Skrattanten har lagt ut minst ett tjog "olika" skrattsessioner under varierande teman som t.ex. "icecube laugh", "german laugh", "fruitcake laugh" och den mycket mycket läskiga "sad laugh".
Ok, jag har alltid haft ruggigt svårt för människor som skrattar åt ingenting. Jag litar inte på människor som går runt och dumflabbar helt utan anledning. Det är ingen slump att skratterapi ligger på högre än vinterkräksjuka på min hatlista. Men det här tar fan priset.
Det värsta är att trots att hon ger mig så sjukt dåliga vibbar kan jag inte låta bli att gilla henne lite. Hon är nämligen en eldsjäl och någonstans måste jag älska henne för det. Skrattanten har lagt ut minst ett tjog "olika" skrattsessioner under varierande teman som t.ex. "icecube laugh", "german laugh", "fruitcake laugh" och den mycket mycket läskiga "sad laugh".
 |
| Mystant. |
tisdag, november 15, 2011
Hjärnsläpp
Har fått en uppgift där jag ska lista mina två absoluta favorit-youtube-klipp. Det ekar tomt. Fan jag har ju pundat tuben sedan många år tillbaka. Jag och Josefine brukar battla varandra hårt med våra skönaste klipp. Det är som en sport.
Men nu när det gäller. Vad fan ska jag välja. Tipsa mig. Vilket är ert bästa youtubeklipp. Kanske kan det bli mitt med. Yutube är en digital färskvara. När jag tittar tillbaka i min blogg så hittar jag min text om technovikingen och ryser lite av blandat obehag/njutning. Andra favvos är i'm fucking matt damon, double rainbow, keyboard cat osv. Men inget känns riktigträtt.
Hjälp mig! Vilka är era favoriter? Fördel om de är riktigt jävla knäppa eller gråtmilda.
Men nu när det gäller. Vad fan ska jag välja. Tipsa mig. Vilket är ert bästa youtubeklipp. Kanske kan det bli mitt med. Yutube är en digital färskvara. När jag tittar tillbaka i min blogg så hittar jag min text om technovikingen och ryser lite av blandat obehag/njutning. Andra favvos är i'm fucking matt damon, double rainbow, keyboard cat osv. Men inget känns riktigträtt.
Hjälp mig! Vilka är era favoriter? Fördel om de är riktigt jävla knäppa eller gråtmilda.
fredag, november 11, 2011
onsdag, november 09, 2011
I bakvattnet av finalloppet
Jag sprang mellandistansen av Finalloppet i lördags. Kom runt på 1:00:31. Hade som mål att klara det på under en timme och det hade jag nog gjort också, om jag inte hade blivit så våldsamt pissnödig att jag var tvungen att avvika från spåret och rusa in i skogen för att akutpinkelera. Jag tänkte många gånger under loppet att det här gör jag fan inte igen. Jag lägger ner. Jag hatade hela fenomenet med löpning. Hårt. Men nu i efterhand är jag rätt nöjd ändå. Det var trots allt en ganska tuff terrängbana.
Nu har jag har ont i benhinnorna. De känns hängmörade. Något så djävulskt också. Känner mig opepp på träning överlag och tänker att jag får gå in i verkstan ett tag och hänga på lite muskler på mina kycklingben, pusha konditionen lite. Innan jag ger mig ut och springer några längre rundor igen.
Jag har förresten kommit på vad det är som gör att jag fortfarande springer överhuvudtaget. Det gäller att göra det som jag gjort till bussen i hela mitt liv till en materialsport. Så länge det finns nya accessoarer och gadgets kan jag nästan känna mig sugen på att komma ut på en runda. Och även om löpning kanske är den äldsta och i grunden mest okomplicerade av alla träningsformer verkar det finnas ett helt universum av totalt avgörande kringprodukter att köpa till. Hittills har jag hunnit kitta upp med dyra skor, flera par löpartajts, kortärmade löpartröjor, löparjacka, löparstrumpor, armbindel för iPhone, Runkeeper, löparhandskar och vätskebälte. Och nu har jag börjat kika lystet mot löparkalsonger, löparmössa och pulsklocka.
Och nu börjar jag känna mig ältig om det här med löpning så nu kommer jag att lämna det temat ett tag. Vilket dessutom lett mig till en ny insikt som jag tämnker ta upp i ett kommande inlägg.
Nu har jag har ont i benhinnorna. De känns hängmörade. Något så djävulskt också. Känner mig opepp på träning överlag och tänker att jag får gå in i verkstan ett tag och hänga på lite muskler på mina kycklingben, pusha konditionen lite. Innan jag ger mig ut och springer några längre rundor igen.
Jag har förresten kommit på vad det är som gör att jag fortfarande springer överhuvudtaget. Det gäller att göra det som jag gjort till bussen i hela mitt liv till en materialsport. Så länge det finns nya accessoarer och gadgets kan jag nästan känna mig sugen på att komma ut på en runda. Och även om löpning kanske är den äldsta och i grunden mest okomplicerade av alla träningsformer verkar det finnas ett helt universum av totalt avgörande kringprodukter att köpa till. Hittills har jag hunnit kitta upp med dyra skor, flera par löpartajts, kortärmade löpartröjor, löparjacka, löparstrumpor, armbindel för iPhone, Runkeeper, löparhandskar och vätskebälte. Och nu har jag börjat kika lystet mot löparkalsonger, löparmössa och pulsklocka.
Och nu börjar jag känna mig ältig om det här med löpning så nu kommer jag att lämna det temat ett tag. Vilket dessutom lett mig till en ny insikt som jag tämnker ta upp i ett kommande inlägg.
lördag, november 05, 2011
fredag, november 04, 2011
Fredagsmeny på svartvinbär och pepparmint
Idag är det fredag. Jag är ensam hemma och har just smörjt in mina smalben och vader med en "reviving leg gel". Sedan ska jag festa till det med ett par glas resorb på proffsinrådan av min granne.
Imorgon springer jag nämligen mitt första lopp. Finalloppet i Skatås. Jag känner mig i halvdålig form, men köpte på mig så mycket doping i form av energy boosters, sportdryck och nån vidrig powergele, att jag troligen kommer runt på ren placebo. Min kollega Josefin har dessutom lovat att förse mig med lite göttiga magnesiumtabletter imorgon. Nu jävlar röjer vi!
Ehh...
Imorgon springer jag nämligen mitt första lopp. Finalloppet i Skatås. Jag känner mig i halvdålig form, men köpte på mig så mycket doping i form av energy boosters, sportdryck och nån vidrig powergele, att jag troligen kommer runt på ren placebo. Min kollega Josefin har dessutom lovat att förse mig med lite göttiga magnesiumtabletter imorgon. Nu jävlar röjer vi!
Ehh...
tisdag, november 01, 2011
Den gamle 35:an...
Jaha, så var man 35 år. Äntligen. Vilken drömålder.
Borde kanske skriva nåt härligt cyniskt om det fantastiska i att pusha 40-strecket. Och det kanske jag gör. Men inte idag. Är just hemkommen efter ett stillsamt firande med familjen och nu blir det bubbel. Det är mer värdigt. Så ni får helt enkelt nöja er med mitt födelsedagsledmotiv. Precis som förra året och precis som alla kommande år som jag har kvar bloggen. Så håll till godo...
Borde kanske skriva nåt härligt cyniskt om det fantastiska i att pusha 40-strecket. Och det kanske jag gör. Men inte idag. Är just hemkommen efter ett stillsamt firande med familjen och nu blir det bubbel. Det är mer värdigt. Så ni får helt enkelt nöja er med mitt födelsedagsledmotiv. Precis som förra året och precis som alla kommande år som jag har kvar bloggen. Så håll till godo...