Siste mannen på jorden

Den där känslan av att vara den sista människan på jorden. Jag tror att jag vet hur det känns nu. Vi började titta på Sopranos i förrgår. Älskade den direkt. Precis som jag visste att jag skulle göra. Har haft boxen i ett år. Den har legat på vänt.

Ända sedan den började gå för typ tio år sedan har jag tänkt att jag ska se den. Den låter perfekt. Lite som "The Wire". Men jag missade några avsnitt i början och tänkte att jag ser ikapp när de släpper första säsongen på dvd. Och andra, och tredje, och... Hela tiden har jag hört människor i min omgivning sitta och älta sin kärlek till karaktärerna, jag har känt utanförskapet men tänkt att snart är jag med i matchen. Tills nu.

Jag tror inte jag kan komma på någon som inte sett den. Inte ens nyligen. Det gör att jag (och Josefine) inte har någon att dela det där fantastiska med. Om man nämner Sopranos så kan det möjligen slå an en sträng av nostalgi hos den man pratar med. De minns vagt, hur det var en gång i tiden. Säger att visst det var bra... *Gäääääsp*. Jag diskuterade det hela med min kollega här nu på morgonen och det är ungefär lika fräscht att diskutera Sopranos över morgonkaffet som att börja haussa Spanarna på Hill Street. Så jävla frustrerande.

Finns det verkligten ingen annan som inte har sett Sopranos?