I bakvattnet av finalloppet

Jag sprang mellandistansen av Finalloppet i lördags. Kom runt på 1:00:31. Hade som mål att klara det på under en timme och det hade jag nog gjort också, om jag inte hade blivit så våldsamt pissnödig att jag var tvungen att avvika från spåret och rusa in i skogen för att akutpinkelera. Jag tänkte många gånger under loppet att det här gör jag fan inte igen. Jag lägger ner. Jag hatade hela fenomenet med löpning. Hårt. Men nu i efterhand är jag rätt nöjd ändå. Det var trots allt en ganska tuff terrängbana.

Nu har jag har ont i benhinnorna. De känns hängmörade. Något så djävulskt också. Känner mig opepp på träning överlag och tänker att jag får gå in i verkstan ett tag och hänga på lite muskler på mina kycklingben, pusha konditionen lite. Innan jag ger mig ut och springer några längre rundor igen.

Jag har förresten kommit på vad det är som gör att jag fortfarande springer överhuvudtaget. Det gäller att göra det som jag gjort till bussen i hela mitt liv till en materialsport. Så länge det finns nya accessoarer och gadgets kan jag nästan känna mig sugen på att komma ut på en runda. Och även om löpning kanske är den äldsta och i grunden mest okomplicerade av alla träningsformer verkar det finnas ett helt universum av totalt avgörande kringprodukter att köpa till. Hittills har jag hunnit kitta upp med dyra skor, flera par löpartajts, kortärmade löpartröjor, löparjacka, löparstrumpor, armbindel för iPhone, Runkeeper, löparhandskar och vätskebälte. Och nu har jag börjat kika lystet mot löparkalsonger, löparmössa och pulsklocka.

Och nu börjar jag känna mig ältig om det här med löpning så nu kommer jag att lämna det temat ett tag. Vilket dessutom lett mig till en ny insikt som jag tämnker ta upp i ett kommande inlägg.