Tips till Måns Zelmerlöv

Jag tycker synd om Måns Zelmerlöv. Den charmanta gossen som tagit Sverige, inte med storm, för det skulle Måns aldrig göra, utan mer med en behaglig bris. Killen som blivit hej och bror med hela svenska folket, efter att han som självaste kristus frälste vår stora kulturskatt Allsång på Skansen från ondo (Anders Lundin den satans kvacksalvaren), och återställde ordningen på torpet. Den Lasse Berghagenska ordningen.

Så tar det slut med tjejen. Ett sånt mög. Aldrig kan man få vara glad. Typiskt att det ska hända Måns av alla. Till och med Måns. Ska det vara så? Va, va, vaaa? Klart man fattar att killen behöver lite semester. Dra sig undan lite och ladda batterierna.

Bara han inte får en sån där misslyckad semester som han berättade om i Veckorevyn. Det skulle ju bara vara för mycket. Usch, det stockar sig i halsen på mig när jag tänker på hur lille Måns såg fram emot den där sköna resan till det "exotiska" landet Eritrea. Lyckan han kände inför att få åka och sola och bada och ha det riktigt skönt med sin familj. Låt mig citera Måns här: "Vi hade hört att det skulle vara riktigt najs". Men att glädjen grusades när de kom ditt och fick se vilket jävla pissland det var Måns förbannade klåparfarsa hade bokat resa till. Så himla typiskt.

Nej, det är faktiskt inget skämt!

Och vem lider inte med Måns när han fortsätter berätta: "Jag såg verkligen fram emot den här resan, jag tyckte att det var coolt att det var ett land som varit i krig, men nu var det fred och ett land under uppbyggnad."

Fattar ni? Så jävla blåst på konfekten alltså. Det smärtar mig verkligen att Måns av alla behövde vara med om en sådan här fruktansvärd besvikelse i unga år. Jag känner att jag inte kan kontrollera det illavarslande darret i underläppen, och är skrivande stund så redo att brisera i en hysterisk snor-och-gråt-orgie som skulle få leave-britney-alone-killen att verka samlad.

Bara en alldeles känslokall människa kan undgå att sätta sig in i det helvete som Måns behövde utstå när familjen unnade sig en liten trip till Afrikat för att gassa i solen och ha det sådär chartergöttigt som man ska ha på semestern. Jag fattar verkligen hur opepp det måste varit att komma till huvudstaden Asmara. Måns beskriver det så bra med egna ord: "Där var det totalt sönderbombat, hotellet vi kom till var så ofräscht och fruktansvärt omysigt". Ingen höjdare direkt.

Vem fan vill ha det omysigt på semestern. Hallå!? Där hade de gått i skola och jobbat röven av sig ett helt år, längtat efter den välbehövliga semesterpausen, och så möttes de av sån misär. Sönderbombat och ofräscht. Inte ens maten var bra. Så sjukt B alltså. Jag fattar knappt hur de pallade att gå vidare. Men det gjorde de, för det är såna Zelmerlövs är. De håller modet uppe även när livet känns lite tufft. Så hela familjen åkte till en strand som de hade fått höra skulle vara "the shit", som visade sig vara värsta rövstället. En öken som övergick till vatten (som till råga på allt var för varmt för att bada i). Måns brände sig jättemycket och som om inte det var nog fick hans mamma ont i öronen. Öronen!!

Jag säger som Måns: "Jag skulle nog inte rekommendera någon att åka till Eritrea, fast nu för tiden kanske det har blivit bättre där, vem vet." Ja, vem vet? Vem fan vet? Dawit Isaak kanske?

Nä, såna här mardrömsberättelser alltså. Jag tar så illa vid mig. Det är ju inget man önskar sin värsta fiende ens, och när det drabbar en sådan fin kille som Måns så blir det bara för mycket... Eller hur? Bara han inte väljer att åka till Libyen den här gången. Det är mitt råd till Måns inför hans krissemester. Jag tror nämligen inte att det kommer vara alls sådär najs som alla säger, även om stränderna i Benghazi lär vara the shit så att säga.