"Ohh... My precious"

J gör sig lustig över mig i sin bloggjävel. Först blev jag ilsk, sedan skrattade och till sist började jag nästan tycka lite synd om henne för hennes uppenbara avundsjuka. På mitt mobilnummer...

Jag har nämligen ett infernaliskt bra mobilnummer. Verkligen hejdundrande urbra. Ett sådant där nummer som är avundsvärt. Hade mitt nummer varit en tjej hade alla vänt sig om på gatan efter det. Mitt nummer borde bli bjudet på drinkar på krogen så jävla bra är det. Dessutom fick jag det av en ren och lycklig slump när jag köpte ett kontantkort. Det är med andra ord inte ett sånt där jävla fusknummer i en köpt nummerserie som man kan få via sitt företag. Nä nä nä, mitt nummer är the real deal. Jag krävde till och med att få behålla det när jag fick jobbmobil.

Jag älskar mitt mobilnummer. Därför blir jag lika besviken varje gång jag lämnar ut det och mottagaren inte reagerar på hur bra det är. Behandlar det som vilket jävla skräpnummer som helst. Ett i mängden. För mitt nummer är disco. Det är hummern bland ett gäng plankstekar (och då gillar jag ändå plankstek).

Så sent som idag hände det igen. Den uteblivna reaktionen. Jag var i en butik för att beställa sängbord och fick lämna mitt nummer. Det började avslappnat med de fyra första. Inget konstigt med det. Sedan kom de två första siffrorna och här började jag känna pirret, en svag förväntan, ett litet hopp om att kanske idag... Så kom de andra två och ett mönster börjar skönjas. Uppenbart för mig men jag visar tålamod (hur ska de kunna veta att det faktiskt fortsätter enligt samma serie) men börjar söka blicken för att se om mottagaren möjligtvis börjar hajja grejen. Det kanske är för mycket begärt. Det mest troliga vore ju såklart att de två sista siffrorna är två random pissiffror som pajar perfektionen och sorterar in numret i mellanmjölksfacket. Men det är det inte. Och när jag så avslöjar de två sista kommer jag nästan alltid på mig själv med att känna mig lika sprickfärdig av förväntan som redo att ta emot beröm för numret. Det händer aldrig.

Inte en endaste gång har det hänt och det stör mig. Det är inte så att jag förväntar mig att människor ska falla på knä och kyssa mina fötter, eller ens att alla i rummet ska släppa allt och börja applådera och jubla (även om det hade varit fint och värdigt) över mitt fenomenala mobilnummer. Jag hade nöjd mig med en liten kommentar, en nick, en reaktion, en någonting. Är det verkligen för mycket begärt att få en lite komplimang när är en av de få som har ett ut över det vanliga bra mobilnummer? Jag hade gjort det. Jag unnar nämligen andra den lyckan och vet att uppskatta ett bra nummer när jag ser det. Jag har till och med gett min bankkvinna beröm för att banken har ett så fantastiskt bra telefonnummer en gång. För sån är jag...

Tänk på det nästa gång ni får ett nummer av nån och det är sådär löjligt bra. Som mitt.