Jackan från Somalia

Ibland när J har svårt att somna brukar hon be mig berätta någonting "kul" från min uppväxt. Med kul menar hon aldrig en framgångssaga, som slutar med hur jag blev hett villebråd bland tjejerna och halvt ihjälluggen, vilket är tur med tanke på att utbudet av just de historierna är en aning begränsade. J vill höra om mina tröstlösa försök att bli en häftig kille – fruktad bland män, åtrådd bland kvinnor. För de historierna slutar aldrig som på film.

Det här är en av hennes favoriter...

Nä, jag hade ingen större framgång hos det motsatta könet när jag befann mig i livets känsliga ålder (puberteten). Snarare motgång. Det hjälpte liksom inte hur mycket jag ansträngde mig för att synas. Jag hade alltid kompisar som syntes bättre. Deras äldre bröder eller systrars koll på musik och mode gav dem snålskjuts runt de värsta minfälten. Jag förblev osynlig. Ända tills jag fick min första jeansjacka. Men det skulle inte bli riktigt som jag hade tänkt mig...

Någon gång i början av högstadiet var det jeansjacka som gällde. Alla fräna hade jeansjacka. De allra tuffaste hade till och med klippt av ärmarna och trätt västen på sin ännu häftigare mc-jacka från Shock. Men det var att sikta lite väl högt. Det visste jag. Om jag mot förmodan skulle lyckas tigga loss pengar till en jeansjacka så gjorde jag nog fan bäst i att inte stympa den. Chansen att jag under samma livstid skulle belönas med ytterligare en jacka, i skinn dessutom, var ungefär lika stor som att Leif "Loket" Ohlsson skulle ringa och erbjuda min farsa sitt jobb på Bingolotto. Det skulle helt enkelt bara bli väldigt kallt om armarna den hösten.

Jag tjatade och tjatade. Levi's skulle det vara, eller möjligtvis Lee. Mycket viktigt. Det fanns några sorgliga stackare som hade fått Crocker men det var hästskit, det visste alla, de hade något sämre passform och inte alls lika snygga sömmar. Då kunde det nästan kvitta.

En dag när jag kom hem från skolan stod en stor kasse på bordet och väntade på mig. Adenmarks stod det på den. Det var illavarslande. Adenmarks var en butik för människor som var färdiga med mode. Jag hade tidigare fått ett par Lee-jeans därifrån, med passform för en brasseröv iklädd blöja. Det såg bokstavligen ut som att jag hade gått på toa i brallorna under en veckas tid när jag hade dem på mig. Som tur var hade pinan blivit kort för redan efter första tvätten hade ett stort fult hål uppstått mystiskt på ena byxbenet. Jag kände hur en klump i magen svällde upp från storleken av en liten pingisboll till ett tungt bowlingklot på en sekund. Mamma deklarerade glatt att de minsann hade varit och köpt en jeansjacka till mig. Joråsåatte... de hade minsann hört bön, men att jag borde fått vara med och välja existerade inte i deras begreppsvärld. Nu var det som det var och jag kunde bara gilla läget så jag svalde hårt och tog några stapplande steg mot påsen. Den såg stor ut. Oroväckande stor. Om den inte innehöll minst fem klädesplagg så var det mycket jeansjacka för pengarna som låg och lurade på mig. Så mycket fattade jag.

Jag öppnade påsen och kikade försiktigt ner i den. Som för att dämpa fallet. Det hjälpte inte. Det första jag möttes av var synen av ett bylte i stentvättad denim. Det såg allvarligt syraskadat ut men min hjärna hann övertyga mig om att bara det var en Levi's eller Lee, så skulle det nog gå att rädda, med tillräckligt många tygmärken. Darrande lyfte jag upp jackan ur påsen som vore det en truppmina jag höll i mina händer. Det sista hoppet släcktes när jag vecklade upp den. Jag kände hur mina ögon började tåras och sedan blev allt bara svart.

Det var ingen Levi's. Det var ingen Lee och inte ens Crocker. Det var inget som ens med Tim Burtons fantasi kunde likna den tajta midjekorta modell man skulle ha. Passformen var mer som en jutesäck med ärmar. Mamma hade tyckt att det var bra om jackan täckte rumpan, nu när det började bli kyligt i luften och allt. Nog täckte den rumpan alltid. Den hade kunnat täcka ett hästarsle. Men det var inte allt. Det värsta av allt var att jackan hade resår både i nederkant och vid ärmsluten. Resår! Hur i helvete hade det gått till?

Allt jag ville ha var en jacka som skulle göra mig lite tuffare. Eller inte ens tuffare egentligen. Lite mer vanlig hade räckt gott. Istället gick jag nu omkring i en jeansjacka så anskrämlig att den inte ens skulle duga till akut u-landshjälp. Jag kunde riktigt se framför mig hur in i helvete förolämpad den lille somaliern i tredje världen skulle bli när han förväntansfullt öppnade sitt klädpaket och fick syn på min jacka. Han skulle flippa och i vredesmod skicka tillbaka skiten åter avsändare. Och för allt jag visste kunde det mycket väl vara exakt så den hade hamnat på Adenmarks och sedan i min ägo.

Som jag hatade den jackan, men mitt samvete vann över min heder. Jag visste att mina föräldrar bara ville mig väl så jag bar jackan trots allt. Jag försökte minimera skadan genom att sy på ett par Judas Priest-märken, töja ut ärmarna och dra nytta av den nedre resåren genom att vika upp hela jackan i midjan. Det såg givetvis helt vansinnigt ut. Hade jag varit i myndig ålder hade jag nog blivit tvångstilldelad en god man.

Från att inte ha synts alls var jag plötsligt självlysande. På det dåliga sättet. Alla hade sett killen med "jackan". Jag blev stans första somalier. Gud vet att jag hade gängligheten. Ett par lite för korta ballongbyxor, vita tubsockar och ljusbruna loafers och jag skulle kunnat bli världens bästa Kat-smugglare, och kanske lyckats skaffa damer den vägen. Men det här utspelade sig i ungefär samma veva som Ny Demokrati staplade backar och penetrerade landets alla missnöjda småstadsbor med sin populism, vilken innebar att min somaliajacka blev en ungefär lika värdefull tillgång som ett övergivet skalbolag. Att jag överhuvudtaget skulle nå minsta lilla framgång hos någon levande person med slida, var lika troligt som att skolans hetaste tjej skulle börja kila stadigt med någon från särskolan.

Det blev extra tydligt en dag när jag och min bästa kompis kom cyklande längs en lång cykelväg. Jag lite före honom. I mitten av cykelvägen fanns en bänk och just den här dagen satt två donnor vi aldrig hade sett innan. De såg häftiga ut och tittade på oss och viskade i varandras öron. De fnissade lite och jag kände att det faktiskt inte var min jacka den här gången. Kanske fanns det hopp ändå. Med samma oförtrutna iver som alltid rätade jag upp mig och försökte verka lite skön och kool på min cykel (blå skottet). Jag kan fortfarande avundas mig själv uthålligheten jag hade på den tiden. Den var som en OS-fackla. Slutade aldrig brinna, trots att jag blev bränd gång på gång.

När vi började närma oss ropar den snyggaste av dem "Hallå snygging, kan du stanna lite?". Jag trodde knappt mina öron. Drev hon med mig? Jag tittade henne i ögonen och hon verkade faktiskt helt allvarlig. Innan jag hade hunnit svara ropade hon igen. "Hej, vi tycker du är så jävla snygg, kom hit". Hon skojade inte. Det här var min chans. Nu var det min tur. Jag kände det och när jag vände mig om mot min kompis med en frågande min väste han "Men stanna då för helvete". Mitt hjärta klappade på som en dubbelkagge och när vi precis kommit i höjd med tjejerna bromsar jag in tvärt och säger "Tjena, vad ville ni?". Då hände det som inte fick hända men som hände allt för ofta. Den snyggaste tjejens kompis tittade förvånat på mig, sedan på min kompis och så på mig igen. "Öh, inte du. Vi menade han (nickande mot min kompis) fattar du väl. Stick!"

Utan att säga ett ord började jag cykla iväg. Min kompis stannade såklart. Ragg gick före allt. Så var det bara. När jag hade kommit en bit hörde jag hur en av tjejerna ropade "Du, snygg jacka förresten".

Och det var sista gången jag tog på mig jackan från Somalia.