Högläsarna

Igår var det författarkväll på Musikens hus. Ibland är det bra, andra gånger mindre lyckat, men igår var det skitbra. Jag tror att jag har sagt det förr, högläsning är en sjukt underskattad kulturform, icke att förväxla med estradpoesi eller någon annan form av kissnödiga litterära scenframträdanden.

Det var kul att se och höra Karl-Ove Knausgård. Över förväntan. J har tjatat om första delen av "Min kamp", Knausgårds självbiografiska romansvit om sex delar, i sådan utsträckning att jag trott mig känna av begynnande blomkålsöron. Men han levde upp till det. Jag har sagt till J att jag tänker hämta ut hennes exemplar medan hon är i skolan, gömma undan den och hårdläsa på dagarna till jag läst ut den och *ta-daa*, drämma boken i bordet och bara, "vad bra den var hörru". Men hon fick något vilt i blicken så jag åter nog bli. För husfridens skull.

Sedan var det Liv Strömquists tur. Fan vad hon är bra. Och vass. Och rolig. Och kool. Jag skrattade så att det kom tårar när hon läste sitt försvarstal för kulturtanter. Min vän A knep ett ex av hennes nya seriealbum "Prins Charles känsla", och fick den signerad med en illustration av sig själv. Jag kände ett starkt avund, kikade lite i smyg på Liv och tänkte att det hade varit bra häftigt att vara kompis med henne. Ungefär som när jag som liten drömde om hur fräckt det skulle ha varit om jag var Joey Tempests lillebror.