Oh, Danny boy (The Raw Skin version)

Jag sitter och grämer mig lite över att jag missade sci-fi-mässan i år. Jag brukar skita totalt i sci-fi-mässan annars eftersom de alltid bara bjuder in gamla losers som bara genom att existera gör en så deppig att man får lust att ta sig en rejäl psykofarmaka-fika. Till exempel den storvuxna snubben med mer bling i munnen än en gangsta rappare, som spelade Jaws i ett par bondfilmer för längesedan. Eller varför inte killen som gick runt och svettades i Darth Vaders dräkt i de tre första Star Wars-filmerna, vars enda inkomstkälla sedan dess är att åka runt på den här typen av tillställningar och bli fotad och skriva autografer åt sci-fi-kåta trettioplussare och deras nyfrälsta kids.

Well. I år har de banne mig skruvat upp kvalitén ett par hundra procent. Visst, de har såklart med sån där tramsig skit, troligen klassade under G-kändisar i kändisskaphierarkin, som dockmakaren som höll i trådarna för Yoda och Jabba The Hutt när det begav sig. Men de har även fått med Hollywoods råskinn numero uno, Danny Trejo, på tåget. Visserligen förknippas han knappast med science fiction men snubben är så jääävla hård att han kan göra iskuber av 96-procentig läkarsprit bara genom att blänga lite surmulet på den. Jag antar att det väger upp den luckan i hans cv. Danny Trejo är en sån snubbe som på riktigt får killar som Juha Valjakkala att börja bädda sin säng med plastlakan. Själv pissar jag på mig bara av att möta hans blick genom tv-rutan (heter det så fortfarande i platt-tv-åldern).

Åh, vad jag skulle vilja ha ett foto på mig själv och den där onda latinobusen. Det känns som jag missade en klassisk once in a life time-upplevelse.

För den som önskal lite hårda fakta: Läs min korta biografi om Danny boy här.