Jag kom att tänka på laser härom dagen, minns att det var så sjukt mycket jidder om det när jag var liten. Alla tjatade om det och ALLTID i mäktiga termer som laservapen. Antar att Star Wars och tv-serien V hade ett litet finger med i spelet. Laser var framtiden och på varenda låg- och mellanstadieskola var det motsvarigheten till de vuxnas kallprat om väder i hissen. Man kunde komma ner till lekplatsen och inte känna en enda kotte, fråga om de föredrog laserpistol eller lasergevär, så var grunden för en potentiell livslång vänskap lagd.
Sedan dog det. Lasersnacket.
Jag misstänker att det är för att laser numera bara omtalas när det använs till skittråkiga saker. Att varenda dvd-spelare har en liten laser är ju inget man får bånge av direkt. Att det kan användas för att avlägsna leverfläckar och rätta till synen på folk är inte helle nåt som får en att ramla ur soffan. Det koolaste laser används till idag är väl att skära i metall typ. Men å andra sidan, hur jävla tufft är det egentligen på en skala?
Fortfarande är hemligheten bakom laser ganska höljd i mörker för mig. Det är rätt fränt att en ljusstråle kan bli så stark men jag har aldrig varit så insatt i det tekniska. Vetenskapen har alltid varit kul i praktiken men aldrig i teorin för mig. Tacka fan för högenregilaser säger jag. Där snackar vi. Det borde läggas mer cash på att utveckla en riktigt tokfet laserkanon nu. Det är precis vad kidsen av idag skulle behöva för att motiveras till att börja utveckla andra kroppsdelar än sina tummar och orka slita ögonloberna från sina tv-spel.
Fan vad mycket gubbjävel det finns i mig känner jag nu.
Etiketter: laser, science fiction
måndag, december 29, 2008
söndag, december 28, 2008
Kattkul
Det här med att ha katt fick en helt ny dimension idag när Juniorette sprang runt och skrek "Jag älskar Ryssland" så högt hon kunde ungefär hundrafemtio gånger i en följd. Ett riktigt litet SÄPO-ämne skulle man kunna säga. Hoppas att vi inte är buggade för då lär det bli hembesök (trots att hotet från öst knappast varit aktuellt sedan 80-talet). Det blir kul när dagis börjar igen efter juluppehållet.
Sedan lurade jag i henne att Ryssland (katten) hade en egen sång. Den ville hon höra med en gång. Hennes ögon växte när jag spelade Red Army Choirs gamla hederliga Sovjet-version av världens mäktigaste nationalsång. Hon var imponerad och frågade om de verkligen sjungde om Ryssland. Ja, svarade jag sanningsenligt. Det lät väldigt pampigt tyckte hon.
Det är kul att ha barn. Det är kul att ha katt. Kombinationen är oslagbar.
Sedan lurade jag i henne att Ryssland (katten) hade en egen sång. Den ville hon höra med en gång. Hennes ögon växte när jag spelade Red Army Choirs gamla hederliga Sovjet-version av världens mäktigaste nationalsång. Hon var imponerad och frågade om de verkligen sjungde om Ryssland. Ja, svarade jag sanningsenligt. Det lät väldigt pampigt tyckte hon.
Det är kul att ha barn. Det är kul att ha katt. Kombinationen är oslagbar.
fredag, december 26, 2008
Ny familjemedlem
Vi har fått tillökning i familjen under jul. En katt. En röd liten sprallebyxa på nio veckor. Han heter Ryssland och ska bli den tuffaste katten i Majorna. En gangsterkatt.
Säg hej till Ryssland!
Säg hej till Ryssland!
God fortsätting!
Nu är jag tillbaks igen. Lite fetare. Har inte varit vid någon dator i jul så jag vill passa på att önska eder alla en god fortsättning istället. Hoppas alla haft en fin och minnesvärd jul. Det har jag,
söndag, december 21, 2008
Gnällgrannen
01.30 inatt ringde det på dörren. En sur tant i 40-årsåldern stod utanför och frågade om det var vi som spelade musik, vilket är en förhållandevis dum fråga att ställa, eftersom man bör vara hyfsat säker på att det är rätt person man klingar på hos vid den tiden på dygnet. Om man inte är psykopat eller bara jävligt dum i huvudet.
Det stämde mycket riktigt att vi spelade musik. Jag och J satt pyjamasklädda och frossade i spotifyarkivet och spelade fina och riktigt fula bitar om vartannat, skrattade och hade det mysigt. Ljudvolymen var såpass låg att vanlig samtalston lätt överröstade högtalarna. Alltså, vi spelade tråkigt lågt. Tanten frågade om det var vi som hade fest förra helgen "också". Fest? Hon fick ett nej till svar men verkade redan ha bestämt sig för att så var fallet. Hon förklarade att hon inte kunde sova för att vi spelade så högt och frågade om vi kunde tänka oss att sänka. Hela tiden log hon fast man kunde se att hon egentligen var svinlack. Grejen är att vi inte hade på högre volym än när vi tittar på tv men stängde av och skämdes i tio sekunder. Sedan kom hatet.
Vi har alltså flyttat in i samma hus som en ljudallergiker. Det känns förjävligt. Jag känner mig förnedrad och förbannad på samma gång (kanske extra förnedrad för att vi blev påkomna med att spela Lasse Holms Canneloni Macaroni). Jag har själv bott precis under en kille som gned sin fiol under nattsena timmar och tidig morgon, så jag vet vad lidande är. Därför har jag också begåvats med en inbyggd hänsyn till mina egna grannar. Jag kan absolut hålla nere volymen, vilket jag också gjorde. Hänsynen får dock äta upp min livskvalité.
Tanten har alltså legat och ruttnat upp av surhet för att hon hört ljud från vår lägenhet. Sorry, men det är sånt som kommer med att bo i lägenhet. Ett tips är öronproppar om hon har svårt för ljud. Jag kan tyvärr inte möta hennes dygnsrytm och tvingas krypa till kojs för att hon ska kunna sova. Tycker hon att det är jobbigt med ljud är det helt ok att hon flyttar. Jag kan till och med hjälpa henne att packa. Det är ett sådant jävla skitsätt att komma och gnälla med en fejkat trevlig ton. Nästan sataniskt för det blir nästan omöjligt att bemöta sådan kritik. Bara ett riktigt gnällproffs fixar ett sådant upplägg. Och fy fan vad jag hatar människor som är proffs på att fulgnälla. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Ska man gnälla ska man gnälla med stil.
Nu sitter jag här och känner att hon bänt upp hatluckan inom mig. Det forsar ut. Från och med nu är föreningens stadgar min bibel. Punktmarkering kommer få en helt ny innebörd i hennes liv. Jag kommer inte se mellan fingrarna med någonting som har med henne att göra. Inte en chadde. Minsta överträdelse och en övernitisk pikétpolis kommer vakna till liv inom mig.
Däremot kommer jag se till att utnyttja varenda liten tight ass-regel till min fördel. Jag tänker t.ex. börja anlägga förträffligt massiva ljudmattor varje dag och se till att gymnastisera mina högtalare ordentligt. Fram till kl. 21.59 kommer här spelas musik i kvarteret. Jag tänker mig temaveckor och kan riktigt ser framför mig hur nöjd hon kommer vara under den stundande Rammsteinveckan.
Det stämde mycket riktigt att vi spelade musik. Jag och J satt pyjamasklädda och frossade i spotifyarkivet och spelade fina och riktigt fula bitar om vartannat, skrattade och hade det mysigt. Ljudvolymen var såpass låg att vanlig samtalston lätt överröstade högtalarna. Alltså, vi spelade tråkigt lågt. Tanten frågade om det var vi som hade fest förra helgen "också". Fest? Hon fick ett nej till svar men verkade redan ha bestämt sig för att så var fallet. Hon förklarade att hon inte kunde sova för att vi spelade så högt och frågade om vi kunde tänka oss att sänka. Hela tiden log hon fast man kunde se att hon egentligen var svinlack. Grejen är att vi inte hade på högre volym än när vi tittar på tv men stängde av och skämdes i tio sekunder. Sedan kom hatet.
Vi har alltså flyttat in i samma hus som en ljudallergiker. Det känns förjävligt. Jag känner mig förnedrad och förbannad på samma gång (kanske extra förnedrad för att vi blev påkomna med att spela Lasse Holms Canneloni Macaroni). Jag har själv bott precis under en kille som gned sin fiol under nattsena timmar och tidig morgon, så jag vet vad lidande är. Därför har jag också begåvats med en inbyggd hänsyn till mina egna grannar. Jag kan absolut hålla nere volymen, vilket jag också gjorde. Hänsynen får dock äta upp min livskvalité.
Tanten har alltså legat och ruttnat upp av surhet för att hon hört ljud från vår lägenhet. Sorry, men det är sånt som kommer med att bo i lägenhet. Ett tips är öronproppar om hon har svårt för ljud. Jag kan tyvärr inte möta hennes dygnsrytm och tvingas krypa till kojs för att hon ska kunna sova. Tycker hon att det är jobbigt med ljud är det helt ok att hon flyttar. Jag kan till och med hjälpa henne att packa. Det är ett sådant jävla skitsätt att komma och gnälla med en fejkat trevlig ton. Nästan sataniskt för det blir nästan omöjligt att bemöta sådan kritik. Bara ett riktigt gnällproffs fixar ett sådant upplägg. Och fy fan vad jag hatar människor som är proffs på att fulgnälla. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Ska man gnälla ska man gnälla med stil.
Nu sitter jag här och känner att hon bänt upp hatluckan inom mig. Det forsar ut. Från och med nu är föreningens stadgar min bibel. Punktmarkering kommer få en helt ny innebörd i hennes liv. Jag kommer inte se mellan fingrarna med någonting som har med henne att göra. Inte en chadde. Minsta överträdelse och en övernitisk pikétpolis kommer vakna till liv inom mig.
Däremot kommer jag se till att utnyttja varenda liten tight ass-regel till min fördel. Jag tänker t.ex. börja anlägga förträffligt massiva ljudmattor varje dag och se till att gymnastisera mina högtalare ordentligt. Fram till kl. 21.59 kommer här spelas musik i kvarteret. Jag tänker mig temaveckor och kan riktigt ser framför mig hur nöjd hon kommer vara under den stundande Rammsteinveckan.
torsdag, december 18, 2008
Kändispyssling
Idag var jag på blixtvisit i den kungliga hufvudstaden igen.
På väg till mitt möte passerade jag Sturegallerian och där sprang jag nästan ner en liten liten pyssling, knappt tre äpplen hög. Han hade ett jättestort burrigt hår och såg ofrivilligt medelålders ut. Då såg jag till min förvåning att det var Magnus Uggla.
Jag visste att killen var kort i rocken men att han var dvärg hade jag faktiskt ingen aning om. Han var så gullig att jag fick lust att plocka upp honom och vyssja honom lite... kanske kittla honom på magen och tvinga honom att sjunga "Kung i baren". Det skulle han nog ha gillat.
Nu sitter jag på tåget hem och lider i 2:a klass som vanligt (jag inser att det kan bli nödvändigt att bruka våld mot han som bokar biljetter för att få bukt med det här jävla okynnet). Det slog mig att Magnus Uggla nog skulle få kungligt mycket plats för benen i de här sätena. För att inte tala om de äckligt små vinylsofforna i restaurangvagnen. Han hade varit "kung i bistron" så att säga.
På väg till mitt möte passerade jag Sturegallerian och där sprang jag nästan ner en liten liten pyssling, knappt tre äpplen hög. Han hade ett jättestort burrigt hår och såg ofrivilligt medelålders ut. Då såg jag till min förvåning att det var Magnus Uggla.
Jag visste att killen var kort i rocken men att han var dvärg hade jag faktiskt ingen aning om. Han var så gullig att jag fick lust att plocka upp honom och vyssja honom lite... kanske kittla honom på magen och tvinga honom att sjunga "Kung i baren". Det skulle han nog ha gillat.
Nu sitter jag på tåget hem och lider i 2:a klass som vanligt (jag inser att det kan bli nödvändigt att bruka våld mot han som bokar biljetter för att få bukt med det här jävla okynnet). Det slog mig att Magnus Uggla nog skulle få kungligt mycket plats för benen i de här sätena. För att inte tala om de äckligt små vinylsofforna i restaurangvagnen. Han hade varit "kung i bistron" så att säga.
Macho macho man
Jag har tidigare berättat att jag i min ungdom valde Bygg och anläggning när det var dags att börja tänka på framtiden. Jag föll för grupptryckets giftiga tunga och hatade det redan efter ett par veckor. Ändå härdade jag ut och la i en växel till när det inför andra året var dags att välja inriktning. Betongarbetare, det lät smäckert. Jag minns inte riktigt hur jag tänkte men jag antar att min hjärna snabbt drog upp en kalkyl över var sannolikheten var störst att bli förtidspensionerad först.
Hursomhelst. Så här ser min verktygslåda ut idag:
Den är mäktigt manlig och rymmer allt från skruvmejsel och skiftnyckel till mer grova verktyg som klädborste med sån där röd sträv filt. Hade mina gamla klasskamrater sett min nya låda hade de troligen knäckt ryggraden av mig ögonblickligen... med sitt förakt allena. Förra helgen hade vi hantverkarhjälp hemma. Jag antar att de var ungefär lika imponerade, men att de skonade mig för att den enes dotter (min flickvän) har ett rätt så gott öga till mig.
Hursomhelst. Så här ser min verktygslåda ut idag:
Den är mäktigt manlig och rymmer allt från skruvmejsel och skiftnyckel till mer grova verktyg som klädborste med sån där röd sträv filt. Hade mina gamla klasskamrater sett min nya låda hade de troligen knäckt ryggraden av mig ögonblickligen... med sitt förakt allena. Förra helgen hade vi hantverkarhjälp hemma. Jag antar att de var ungefär lika imponerade, men att de skonade mig för att den enes dotter (min flickvän) har ett rätt så gott öga till mig.
onsdag, december 17, 2008
Spotify (igen)
Jag fick två inbjudningar från en läsare som heter Jeanette och som tyvärr inte kan använda Spotify själv. Dem tänkte jag dela med mig av här.
Jag gjorde en liknande grej häromdagen men den här gången tänkte jag förvarna lite. Ge alla en rimlig chans. Så kl. 14:00 kommer jag lägga ut två inbjudningskoder.
Be here or be #
Jag gjorde en liknande grej häromdagen men den här gången tänkte jag förvarna lite. Ge alla en rimlig chans. Så kl. 14:00 kommer jag lägga ut två inbjudningskoder.
Be here or be #
tisdag, december 16, 2008
En tyrolsk idol
Låt mig introducera er för Franzl Lang. Ett joddlarmongo av rang från de tyskalande bergsdistrikten.
Jag blev själv bekant med Franzl först igår. Nu vat jag inte längre hur många gånger (men det är många) jag har sett hans fanstastiska framträdande i vad jag misstänker är Österrikes motsvarighet till Allsång på Skansen. Det toppar mycket. En sådan jävla Idol.
Och en sådan entré. Killen knäcker Elvis självförtroende på scen och maken till syntetiskt munterhet har sällan skådats vill jag påstå. Det är smått fantastiskt. Orkestern drar igång, kamerorna panorerar och bakom en höstack står Franzl världsvant beredd. Bäst på att joddla (hur bra det nu är att kunna behärska den ack så förhatliga uttrycksformen) i hela världen sägs det. Det är svårt att inte gilla en sån snubbe. Jag älskar hur han ler in i kameran och gestikulerar som en perfekt hybrid mellan ett stycke tv-pastor och en flåshurtig stavgångentusiast. Hans precisionscirkulära kroppshydda är nedpressad i ett par vedervärdiga hängslebyxor så att han antar samma form som ett kanderat äpple. Men Franzl är glad ändå.
Franzl rör sig mycket mondänt genom de övermogna publikmassorna som inte riktigt vet om de ska passa på att titta in i tv-kamerorna eller fortsätta att kasta trängtande blickar mot den tyrolska pigtjusaren. Man kan tydligt se att killen har ett party i brallan och är löjligt van vid att förpläga utvalda groupietanter med privata könsakter backstage efter sina joddleri-gig.
Spontant vill jag höja Franzl till skyarna. Samtidigt bär det lite emot. Han känns lite för snuskig helt enkelt. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är. Det kan såklart grunda sig i hans smått abnorma framtoning, men det kan lika gärna vara att hans namn påminner lite om den andra österrikaren, som i våras tog begreppet family-man till en helt ny nivå.
Jag blev själv bekant med Franzl först igår. Nu vat jag inte längre hur många gånger (men det är många) jag har sett hans fanstastiska framträdande i vad jag misstänker är Österrikes motsvarighet till Allsång på Skansen. Det toppar mycket. En sådan jävla Idol.
Och en sådan entré. Killen knäcker Elvis självförtroende på scen och maken till syntetiskt munterhet har sällan skådats vill jag påstå. Det är smått fantastiskt. Orkestern drar igång, kamerorna panorerar och bakom en höstack står Franzl världsvant beredd. Bäst på att joddla (hur bra det nu är att kunna behärska den ack så förhatliga uttrycksformen) i hela världen sägs det. Det är svårt att inte gilla en sån snubbe. Jag älskar hur han ler in i kameran och gestikulerar som en perfekt hybrid mellan ett stycke tv-pastor och en flåshurtig stavgångentusiast. Hans precisionscirkulära kroppshydda är nedpressad i ett par vedervärdiga hängslebyxor så att han antar samma form som ett kanderat äpple. Men Franzl är glad ändå.
Franzl rör sig mycket mondänt genom de övermogna publikmassorna som inte riktigt vet om de ska passa på att titta in i tv-kamerorna eller fortsätta att kasta trängtande blickar mot den tyrolska pigtjusaren. Man kan tydligt se att killen har ett party i brallan och är löjligt van vid att förpläga utvalda groupietanter med privata könsakter backstage efter sina joddleri-gig.
Spontant vill jag höja Franzl till skyarna. Samtidigt bär det lite emot. Han känns lite för snuskig helt enkelt. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är. Det kan såklart grunda sig i hans smått abnorma framtoning, men det kan lika gärna vara att hans namn påminner lite om den andra österrikaren, som i våras tog begreppet family-man till en helt ny nivå.
måndag, december 15, 2008
Inbjudan till Spotify
Jag har en liten Spotifyinbjudan som jag tänkte bjucka på till en kvick läsare som ännu inte har något konto. Gå in på www.spotify.com och ladda ner klienten.
Ange kod:
ddCecjYGcFX7qBQ9
Först till kvarn!
Ange kod:
ddCecjYGcFX7qBQ9
Först till kvarn!
Palle Kuling
När Jag var liten brukade farsan alltid handla på lördagar och med sig hem brukade bytet alltid innehålla en lördgasgodispåse. Kalle Anka-påsen var min favorit.Så plötsligt en dag var Kalle Anka ute ur bilden. Kvar på hyllan stod en nästan identisk påse, innehållet var också mer eller mindre oförändrat, men själva huvudpersonen var utbytt mot en blekfet pelikan helt utan attityd. Det kändes sunkigt. Vem fan är Palle Kuling? Jag tycker han påminner om en andra klassens vanedrinkare där han står i fören på sin båt. Han ser flabbig och onykter ut.
Jag stör mig lite varje gång jag passerar godishyllan i en butik. Jag föraktar Palle Kuling.
Han kan dra åt helvete!
fredag, december 12, 2008
Nya vänner
Man kan aldrig få för många vänner sägs det. Och idag fick jag ett mail av någon som heter Vero Kuro som säger sig ha hittat mig och vill bli min vän. Underbart. Hur kan man neka någon som gör ett sådant charmigt närmande att bli ens vän?
Vero vill att jag ska skriva tillbaka så att jag kan få en bild. Inget konstigt med det. Smicker som awaiting you lovely reply sitter såklart också där det ska.
Vero vill att jag ska skriva tillbaka så att jag kan få en bild. Inget konstigt med det. Smicker som awaiting you lovely reply sitter såklart också där det ska.
HelloEller så är Vero bara en liten internätt-busare med taskig skrivförmåga som försöker fula till sig mailadresser att skicka spam i gross till. Jag skulle vilja svara Vero att om jag hade vetat adressen hade jag kommit och hälsat på med en bultpistol. Det är svårt att syssla med spam om man sitter fast i väggen.
My name is vero Kuru,In my search for friends through these sites,
(www.sugen.nu,annonslatsen.com, dagenslankar.se, toppensideor.com,
uppslaget.se) i came a cross your profile and after going through it,
i then made up my mind to contact you as my friend, hope you don't
mind,If you are interesting in knowing more about me,l want you to
write back to me, so that l will give you my picture for you to
know who l am.
Awaiting to see your lovely reply soonest,have a nice day.
Yours.(kuru.vero@yahoo.co.uk)
vero.
Tack Björn!
Idag fick jag en liten åthutning av min chef. Han var lite gramse för att jag igår tackade min kollegas kusin för den perversa högläsningen i youtubeformat och för att han även lagt märke till att jag brukar tacka andra när jag fått tips/inspiration till blogginlägg, men inte honom. Han kände sig otackad, vilket jag är benägen att hålla med om. Björn har vid ett flertal tillfällen levererat länkar och hetsat mig till illdåd utan att få så lite som ett tack. T.ex. gjorde han en gediget grundarbete för att göra mig topp tunnor rasande på Björn Ranelids blotta existens (något jag sedan har ångrat många gånger om) men han har även sett till att leverera artiklar om Knullhåkan och klonerna Rongedal som har triggat den där lilla nerven hos mig. Och mycket mycket mer. Så för att få behålla jobbet vill jag härmed tacka Björn.
Tack så in i helvete mycket Björn!
Uppdatering (16:54):
Björn vill å det bestämdaste påpeka att det inte rörde sig om en åthutning utan bara ett ledset konstaterande.
Tack så in i helvete mycket Björn!
Uppdatering (16:54):
Björn vill å det bestämdaste påpeka att det inte rörde sig om en åthutning utan bara ett ledset konstaterande.
torsdag, december 11, 2008
Kaffet i halsen
Imorse fanns det ett mail med en länk (med kommentaren "Makalöst" i positiv bemärkelse) i min inbox, från en kollegas kusin. Det är ett klipp där Sten Ljunggren läser ett stycke ur Nikanor Teratologens uppföljare till "Äldreomsorgen i Kågedalen".
Jag måste säga att ibland blir jag faktiskt en smula förvånad av bredden på utbudet i våra finfina public service-kanaler. Döm själva!
Låter som ett vattentätt julklappstips ... ehh?
Tack Adam!
Jag måste säga att ibland blir jag faktiskt en smula förvånad av bredden på utbudet i våra finfina public service-kanaler. Döm själva!
Låter som ett vattentätt julklappstips ... ehh?
Tack Adam!
Ägg-tjejen
Igår var jag med om något mycket obehagligt. När jag hoppade av vagnene vid grönsakstorget stod en "helt vanlig" tjej och väntade på att gå över vid övergångsstället. Jag såg att hon tittade åt mitt håll och såg lite nervös ut. När jag kom fram förstod jag varför. Jag gick in i en klassisk pruttvägg. Det hade varit nog så illa om den hade varit av mer klassisk karaktär, men den här var av utomjordisk äggkaraktär (läs: jag har aldrig upplevt något värre). Jag kände hur den kloggade igen mina luftvägar och klibbade sig fast som majonäs kring all materia inom minst en tiometersradie.
Härdad av mångårigt spårvagnsåkande kan jag fastslå att inte ens Högsboalkisarnas legendariska avförings-cologne har lyckats komma i närheten av den stank som den späda lilla ägg-tjejen lyckades uppbåda. Det är skrämmande och nästan smått imponerande att en till synes helt ordinär människa kan sitta inne på ett potentiellt massförstörelsevapen.
Hon tittade mycket förläget åt mitt håll och jag tyckte nästan lite synd om henne men kunde verkligen inte hålla god min för att inte genera henne ännu mer. Jag såg i hennes blick hur mina ansiktsmuskler röjde att mitt luktsinne snappat upp hennes luftförorening och att mina kräkreflexer stred på kniven för att inte skicka en OK-signal ner till herr magsäck. Båda blev röda i ansiktet men av helt olika anledning.
Det hela utspelades under max fem sekunder. Väldigt väldigt långa sekunder dock, både för henne och mig. Så fort det blev en lucka mellan bilarna som var värd att chansa på rusade vi båda över fast sneddande åt var sitt håll. Free at last!
Härdad av mångårigt spårvagnsåkande kan jag fastslå att inte ens Högsboalkisarnas legendariska avförings-cologne har lyckats komma i närheten av den stank som den späda lilla ägg-tjejen lyckades uppbåda. Det är skrämmande och nästan smått imponerande att en till synes helt ordinär människa kan sitta inne på ett potentiellt massförstörelsevapen.
Hon tittade mycket förläget åt mitt håll och jag tyckte nästan lite synd om henne men kunde verkligen inte hålla god min för att inte genera henne ännu mer. Jag såg i hennes blick hur mina ansiktsmuskler röjde att mitt luktsinne snappat upp hennes luftförorening och att mina kräkreflexer stred på kniven för att inte skicka en OK-signal ner till herr magsäck. Båda blev röda i ansiktet men av helt olika anledning.
Det hela utspelades under max fem sekunder. Väldigt väldigt långa sekunder dock, både för henne och mig. Så fort det blev en lucka mellan bilarna som var värd att chansa på rusade vi båda över fast sneddande åt var sitt håll. Free at last!
onsdag, december 10, 2008
Detaljfix
Är mitt uppe i en lägenhetsrenovering som aldrig verkar vilja bli klar. Det är så mycket små detaljer att ta ställning till hela tiden. Idag såg vi ut nya strömbrytare. Men jag vet inte. Av någon anledning får jag lite dåliga vibbar. Hmm...
Är de inte ganska gula i plasten?
Är de inte ganska gula i plasten?
En riktig man
Den här fina muggen fick jag av mina fantastiska svägerskor efter att jag sommaren 07 börjat oja mig över min begynnande fetma. Det var efter att jag och J hade varit i Berlin och jag råkat väga mig efter en frukost och lyckats pricka in alla tiders toppnotering 83,5 kg (idag drömviktsklass).
I söndags vägde jag mig efter Köpenhamn och plötsligt är muggen inget skämt längre. 88,5 kg. Jag har ju för i helvete gått och blivit obese. Jag minns den ljuva tiden när jag gnällde över ölrygg. Den har spridit sig och bildat en slags tunna av fläsk runt hela min torso. Jag har sagt det förr men den här gången är det allvar. Nu gör jag en bantarbjörn. Typ.
tisdag, december 09, 2008
Andraklassångest
Har jag klagat på andra klass i X2000 förut? Jaså det har jag. Och jag kommer göra det igen och igen och ... Jag skulle kunna starta en blogg helt dedikerad till SJ-relaterat hat.
Fy fan säger jag. Har blivit högst ofrivilligt inbokad i andra klass. Det är inhumant. Hela vagnen beter sig som att det är grisfest. Fast utan sprit. Kan inte bli mycket ledsnare. Det är ett sånt jävla liv att inte ens hörlurar hjälper. Det är ungjävlar, tjejkompisar, spring, trängsel och grinig tågpersonal. Jag föraktar mig själv för att jag går med på den här skiten. Det är ett hades i mikroformat.
Jag får spontant lust att kapa tåget och koppla bort andraklassvagnarna. Fy fan vad gött att se de snopna minerna på mina andraklassvänner när de blir sittande någonstans i obygden mellan Skövde och Katrineholm.
Jag tror att jag ska ta med mig den fantasin och smyga över till en förstaklasstoa, låsa in mig och bara tjuvsitta där och njuta av pissdoften och den totala avsaknaden av mänskliga ljud för en stund.
Fan jag gör det. På riktigt.
---- Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon
Fy fan säger jag. Har blivit högst ofrivilligt inbokad i andra klass. Det är inhumant. Hela vagnen beter sig som att det är grisfest. Fast utan sprit. Kan inte bli mycket ledsnare. Det är ett sånt jävla liv att inte ens hörlurar hjälper. Det är ungjävlar, tjejkompisar, spring, trängsel och grinig tågpersonal. Jag föraktar mig själv för att jag går med på den här skiten. Det är ett hades i mikroformat.
Jag får spontant lust att kapa tåget och koppla bort andraklassvagnarna. Fy fan vad gött att se de snopna minerna på mina andraklassvänner när de blir sittande någonstans i obygden mellan Skövde och Katrineholm.
Jag tror att jag ska ta med mig den fantasin och smyga över till en förstaklasstoa, låsa in mig och bara tjuvsitta där och njuta av pissdoften och den totala avsaknaden av mänskliga ljud för en stund.
Fan jag gör det. På riktigt.
---- Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon
måndag, december 08, 2008
Åter från dansk mark
Så var man tillbaks i Sverige på jobbet med stressen. Köpenhamn slår det kan jag säga. Faktum är att jag gillar Köpenhamn jävligt mycket. Mer än Göteborg, nästan lika mycket som Majorna. Jag har till och med börjat gilla både danskarna och deras språk. Kan inte låta bli att vränga till varenda ord så att det klingar till av den där sköna svennebanandanska knorren.
Jag tänker inte ondgöra mig mer över deras visakortmotstånd och totalt efterblivna räknesystem. Jag har haft en alldeles för bra helg för det. Så jag gillar helt enkelt läget. De får krångla till det bäst fan de vill, så kanske om tusen år att de har fattat galoppen och kommit ikapp resten av världen.
Däremot tänker jag gå till botten med deras kaffekultur. Där sitter de med en stad som är så fullproppat med mysiga och svincoola caféer att man tror man kommit till "godislandet" och så serverar de kaffe som smakar som om det vore bryggt på sumpen och silat genom Kim Larsens rövlö.
Är det en koffeninavgiftning man är ute efter är det ett helrätt resemål. En koffeinkick är lika svårtillgänglig i Danmark som glädjen på en arbetsförmedling. Det kvittar vart man går. Beställer man en latte ställer de fram ett glas varm och sötsmutsig mjölk, en dubbel espresso är som utspätt bryggkaffe o.s.v. Deras kaffe(styrka) får amerikanskt kaffe att framstå idiotstarkt. Hur fan går det ihop? Jag vägrar tro att danskarnas beryktade och storskaliga øl- og pølseintag kan ligga bakom någon form av medfött fel på deras smaklökar (eller smaegeløgar). Möjligtvis har det bidragit till delikata magsäckar och att vi har en förklaring där. Men varför håller de sig inte till bara öl isåfall?
Öl är också fika.
Jag tänker inte ondgöra mig mer över deras visakortmotstånd och totalt efterblivna räknesystem. Jag har haft en alldeles för bra helg för det. Så jag gillar helt enkelt läget. De får krångla till det bäst fan de vill, så kanske om tusen år att de har fattat galoppen och kommit ikapp resten av världen.
Däremot tänker jag gå till botten med deras kaffekultur. Där sitter de med en stad som är så fullproppat med mysiga och svincoola caféer att man tror man kommit till "godislandet" och så serverar de kaffe som smakar som om det vore bryggt på sumpen och silat genom Kim Larsens rövlö.
Är det en koffeninavgiftning man är ute efter är det ett helrätt resemål. En koffeinkick är lika svårtillgänglig i Danmark som glädjen på en arbetsförmedling. Det kvittar vart man går. Beställer man en latte ställer de fram ett glas varm och sötsmutsig mjölk, en dubbel espresso är som utspätt bryggkaffe o.s.v. Deras kaffe(styrka) får amerikanskt kaffe att framstå idiotstarkt. Hur fan går det ihop? Jag vägrar tro att danskarnas beryktade och storskaliga øl- og pølseintag kan ligga bakom någon form av medfött fel på deras smaklökar (eller smaegeløgar). Möjligtvis har det bidragit till delikata magsäckar och att vi har en förklaring där. Men varför håller de sig inte till bara öl isåfall?
Öl är också fika.
fredag, december 05, 2008
En märklig man
Sitter på tåget till danskarnas högborg, Köpenhamn. Jag och J ska på mysweekend.
Det sitter en mycket märklig man snett mitt emot. Han har en väldig hydda. Jag misstänker att det är Javier Bardems pappa. De har exakt samma blick och leende. Till och med frisyren liknar den Javier hade i No country för old men. Jag kan inte låta bli att glo så han har kommit på mig flera gånger. Ett tag trodde jag att jag var rökt. Att han skulle döda och äta upp mig. Men han plockade just upp en hel klase bananer och satte i sig dem som att det var salta pinnar. Jag har aldrig sett nåt liknande. En klase på mindre än två minuter. Han verkar livsfarlig.
Nu tuggar han tuggummi. Intensivt. Passion verkar vara hans grej vad han än tar sig till. Jag hade velat ta en bild men vågar inte. Om han flippar blir han nog farlig på riktigt. Som en rysk stridsvagn utan back.
Jag ryser.
---- Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon
Det sitter en mycket märklig man snett mitt emot. Han har en väldig hydda. Jag misstänker att det är Javier Bardems pappa. De har exakt samma blick och leende. Till och med frisyren liknar den Javier hade i No country för old men. Jag kan inte låta bli att glo så han har kommit på mig flera gånger. Ett tag trodde jag att jag var rökt. Att han skulle döda och äta upp mig. Men han plockade just upp en hel klase bananer och satte i sig dem som att det var salta pinnar. Jag har aldrig sett nåt liknande. En klase på mindre än två minuter. Han verkar livsfarlig.
Nu tuggar han tuggummi. Intensivt. Passion verkar vara hans grej vad han än tar sig till. Jag hade velat ta en bild men vågar inte. Om han flippar blir han nog farlig på riktigt. Som en rysk stridsvagn utan back.
Jag ryser.
---- Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon
The fine art of overacting
Highlights
0.53 min: Kolla Kimpas outfit, så jävla gah!
1.12 min: Här drar det igång. Håll i hatten. Påminner nästan läskigt mycket om reaktionerna hos det lilla Idol-svinet Johan Palms fans när han äntligen åkte ut.
Överlag måste jag berömma produktionen. Den känns verkligen råtajt. Musiken är perfekt avvägd och speakern låter löjligt trovärdig. Precis så trovärdig man troligen låter när man vet att ens familj kommer få varsin automatkarbin intryckt i munnen om man inte gör tillräckligt bra ifrån sig på jobbet.
onsdag, december 03, 2008
Knullhåkan
Det här är Håkan. Han är jättepopulär för han får massor av telefonnummer av damer. Han misstänker att många kvinnor blir imponerade av hans jobb som bartender på en finlandsfärja. Det är ett häftigt jobb. När Håkan inte jobbar hänger han i sin etta på Söder, eller tar sig en rejäl fylla för att "rensa skallen". Håkan är 40 år och ligger bara en gång med varje tjej. Men på sistone har han börjat tröttna på engångsligg. Håkan vill ha en tjej att spela strandtennis med, vilket är lite knöligt att få till när man bara ligger en gång. Samtidigt är det jobbigt att dejta tycker Håkan. Då måste man vara rolig och betala tjejens middagar. Håkan har spenderat en smärre förmögenhet på middagar genom åren.Det är fint att Håkan får beklaga sig över sitt sexliv i varenda jävla tidning. Färjan-Håkan är verkligen en nationell angelägenhet. Åhh... jag blir så jävla förbannad att jag får eksem på näthinnan så fort jag ser hans hårt sprutsolade sponknylle.
Alltså. Jag tycker på riktigt att det är helt sinnesrubbat att Håkan har gått och blivit "poppis". Att han är kul att titta på kan jag förstå för helt ärligt är han en vandrande sideshow av rang. Här har den kvinnliga botoxeliten verkligen fått sig en värdig motståndare. Tusen spänn på att det hade blivit en love match om Håkan hade ställt upp i "Den rätte för Rosing". Men jag antar att till och med Kanal 5 har någon form av etiska regler. Det vore ett värre brott mot mänskligheten att korsa deras gener än att provspränga kärnvapen i Lerum. I alla fall ur ett långsiktigt perspektiv.
I intervjuer säger Håkan att han brukar ta sig en fylla för att rensa skallen. Den elaka sidan av mig undrar från vad? För helt ärligt verkar Håkan inte vara en kille som drar runt med sådär jättemycket i pallet. Sedan tänker jag spontant att det mest rimliga vore om anledningen till att Håkan blivit engångsliggare beror på att ingen vill träffa honom en andra gång. Fast det faller ju på sin egen orimlighet, eftersom det uppenbarligen existerar kvinnor som faktiskt vill ligga med honom en gång.
Egentligen är det bara i rollen som skattebetalare jag bryr mig. Jag hoppas så jag gråter att han åtminstone spenderar minst lika mycket flis på kondomer som på det däringa dejting-gisslet (middagarna). Det sista ett samhälle i lågkonjunktur behöver är en massa Lill-Håkan som springer runt och betäcker i parti och minut. Då skulle allt rasa ihop. Sverige skulle bli ett u-land, bortom all räddning, inom max två generationer.
Läs mer vettja! >>
tisdag, december 02, 2008
Hej vardag!
Nu ska jag strax gå hem för dagen. Eller gå hem och gå hem. Vi ska till Ikea, för vilken gång i ordningen har jag ingen aning om, och köpa hyllor för att rymma ett mindre bibliotekssortiment. Vi håller på med totalrenovering hemma. Ett projekt som kan suga livslusten ur de hårdaste av själar. Det innebär att det kommer bli för sent att laga middag hemma och att vi därför kommer bli tvungna att dra till med en måltid i socialrealismens allra kargaste landskap. Ikeas egen resto. Jippi!
Frågan är om jag inte ska passa på att ta ett glas rött också för att riktigt pynta tragiken med bajs. För ja, det är sant, Ikea har utskänkningstillstånd. Och för att skruva upp nivån ännu ett snäpp, föreställ er att man vanligtvis inte tar bussen dit utan åker bil. Det betyder (beroende på vilken inställning man har till rattfylla såklart) att den som kör rimligtvis inte kan festa till det med något vin (såvida man inte åker dit när de öppnar och inleder med en stadig vinfrukost och sedan kör en heldag bland hyllorna). Kan det bli mer tragiskt?
Det skulle väl vara om en hel familj sitter och fjälar i sig köttbullar och häller i sig vino. Inklusive barnen.
Frågan är om jag inte ska passa på att ta ett glas rött också för att riktigt pynta tragiken med bajs. För ja, det är sant, Ikea har utskänkningstillstånd. Och för att skruva upp nivån ännu ett snäpp, föreställ er att man vanligtvis inte tar bussen dit utan åker bil. Det betyder (beroende på vilken inställning man har till rattfylla såklart) att den som kör rimligtvis inte kan festa till det med något vin (såvida man inte åker dit när de öppnar och inleder med en stadig vinfrukost och sedan kör en heldag bland hyllorna). Kan det bli mer tragiskt?
Det skulle väl vara om en hel familj sitter och fjälar i sig köttbullar och häller i sig vino. Inklusive barnen.
Plankstek
Plankstek måste fanimej vara den mest underskattade maträtten. Vad hände egentligen? På 70-talet var den lika het som gillestugorna i Sverige. Fortfarande på 90-talet minns jag att det var en fullt respektabel anrättning. 100% radhuslyx. Numera verkar ingen vilja veta av den gamla klassikern. Att bli påkommen med en välnött ekplanka verkar mer skambelagt än att bli avslöjad med ett ton porr-cookies på sin jobbdator.
Igår var jag på Bryggan i Majorna och krubbade plankstek. Det var deliciöst. Kött, mos och bearnaise. Hur fel kan det bli (bortsett ur bukfetmarelaterat ångestperspektiv) egentligen? Inte alls.
Jag vet att det troligen finns helt absurda mängder av undangömda plankor runt om i stugorna, som klarat sig undan den förföljelse och hetsjakt som försiggick någon gång före millennieskiftet. Jag tycker att det är hög tid att någon sätter ner foten och tar parti för den bortglömda och baktalade godbiten. Jag kommer att positionera mig som plankstekens egen Raoul Wallenberg om så behövs.
Så se till att gräva längst in i skåpen nu och ryck fram era plankor nu för helvete. Det är dags att fatta storheten i en klassisk kött- och mosmättma.
Update:
Min gode kollega RW kom just med lite hård fakta om hur det kommer sig att plankan försvann. Det beror på att det inte går att diska plankorna i maskin för att de spricker då. I sprickorna flyttar miljoner små köttbakterier in och sedan kastas de mellan klimatzoner (värms upp, kyls ner, värms upp ...) och det gillar de inte utan blir väldigt aggressiva. Ingen raketforskning direkt påpekade jag.
Sedan viftade bort hans argument om att man lika gärna kan äta steken direkt ur kockens röv med att en session plankstek kan liknas vid ett råtajt influensavaccin. Vive la Plank!
Igår var jag på Bryggan i Majorna och krubbade plankstek. Det var deliciöst. Kött, mos och bearnaise. Hur fel kan det bli (bortsett ur bukfetmarelaterat ångestperspektiv) egentligen? Inte alls.
Jag vet att det troligen finns helt absurda mängder av undangömda plankor runt om i stugorna, som klarat sig undan den förföljelse och hetsjakt som försiggick någon gång före millennieskiftet. Jag tycker att det är hög tid att någon sätter ner foten och tar parti för den bortglömda och baktalade godbiten. Jag kommer att positionera mig som plankstekens egen Raoul Wallenberg om så behövs.
Så se till att gräva längst in i skåpen nu och ryck fram era plankor nu för helvete. Det är dags att fatta storheten i en klassisk kött- och mosmättma.
Update:
Min gode kollega RW kom just med lite hård fakta om hur det kommer sig att plankan försvann. Det beror på att det inte går att diska plankorna i maskin för att de spricker då. I sprickorna flyttar miljoner små köttbakterier in och sedan kastas de mellan klimatzoner (värms upp, kyls ner, värms upp ...) och det gillar de inte utan blir väldigt aggressiva. Ingen raketforskning direkt påpekade jag.
Sedan viftade bort hans argument om att man lika gärna kan äta steken direkt ur kockens röv med att en session plankstek kan liknas vid ett råtajt influensavaccin. Vive la Plank!