Åter från dansk mark

Så var man tillbaks i Sverige på jobbet med stressen. Köpenhamn slår det kan jag säga. Faktum är att jag gillar Köpenhamn jävligt mycket. Mer än Göteborg, nästan lika mycket som Majorna. Jag har till och med börjat gilla både danskarna och deras språk. Kan inte låta bli att vränga till varenda ord så att det klingar till av den där sköna svennebanandanska knorren.

Jag tänker inte ondgöra mig mer över deras visakortmotstånd och totalt efterblivna räknesystem. Jag har haft en alldeles för bra helg för det. Så jag gillar helt enkelt läget. De får krångla till det bäst fan de vill, så kanske om tusen år att de har fattat galoppen och kommit ikapp resten av världen.

Däremot tänker jag gå till botten med deras kaffekultur. Där sitter de med en stad som är så fullproppat med mysiga och svincoola caféer att man tror man kommit till "godislandet" och så serverar de kaffe som smakar som om det vore bryggt på sumpen och silat genom Kim Larsens rövlö.

Är det en koffeninavgiftning man är ute efter är det ett helrätt resemål. En koffeinkick är lika svårtillgänglig i Danmark som glädjen på en arbetsförmedling. Det kvittar vart man går. Beställer man en latte ställer de fram ett glas varm och sötsmutsig mjölk, en dubbel espresso är som utspätt bryggkaffe o.s.v. Deras kaffe(styrka) får amerikanskt kaffe att framstå idiotstarkt. Hur fan går det ihop? Jag vägrar tro att danskarnas beryktade och storskaliga øl- og pølseintag kan ligga bakom någon form av medfött fel på deras smaklökar (eller smaegeløgar). Möjligtvis har det bidragit till delikata magsäckar och att vi har en förklaring där. Men varför håller de sig inte till bara öl isåfall?

Öl är också fika.