Matrix = Skit

Igår gick Matrix på tv. Jag tittade och fastnade. Fast inte för att den var så fantastiskt bra som alla hemmabiomänniskor hade för vana att hävda, samtidigt som de i något desperat försök att addera lite extra tyngd, brukade hänvisa till någon kvasifilosofisk världssyn. Jag fastnade för att den var så förbannat kass. Alltså riktigt pinsamt dålig.

Fightingscenerna, effekterna, dialogen, kläderna. Jag satt och gapade. Jag fick en plötslig lust att läxa upp Lawrence Fishburn med händer, fötter och tänder. En massse. Morpheus vilken jävla fjant. Och Keanu Reeves såg ju för fan inte klok ut i sina råfula solbrillor. De gjorde honom ungefär lika mäktig som hans hjärndöda karaktär i Bill & Teds galna äventyr.

Hur i helvete orkade jag lida mig igenom skiten på bio undrade jag. Jag har för mig att jag också tyckte den var ganska bra, vilket spädde på mitt självförakt en smula. Det var i och för sig snart tio år sedan så jag får väl skylla på ungdomen. Sedan slog et mig dessutom att jag aldrig kommit mig för att se om den, vilket fick mig att tycka om mig själv lite mer än vanligt. Plus minus noll.

Nä, vad ska jag säga?

Igår lämnade Matrix ungefär lika stort intryck på mig som Porky's hämnd.