En underbar start

Hej livet! När min mobil började larma imorse ville jag ligga kvar och dö. Men jag var för kissnödig. Min hjärna hade svullnat snyggt under natten och skavde mot hjärnbarken vilket gjorde att varje steg jag tog kändes ungefär lika otrevligt som att mötas av en styv slagserie.

Efter blandade motgångar i hemmet närmade jag mig till slut hållplatsen och såg hur vagnen till dagis passerade. Lika bra det. När jag väl kom fram insåg jag att jag hade glömt att packa ner juniorettes galonutstyrsel så det var bara att gå hem igen. Påväg från vagnen råkade jag trampa i en vattenpöl och eftersom mina delikata tygskor släpper igenom vatten lika effektivt som ett durkslag blev min strumpa sådär svampigt blöt och härlig.

När jag väl hade droppat av juniorette på dagis och var en bit innan Mariaplan hörde jag hur elvan mot stan dundrade in mot hållplatsen. Jag hann med nöd och näppe med. Dock sträckte jag mig i höger ljumske. Min kropp är verkligen ett underverk av dålig fysik. Väl på vagnen försökte jag läsa men det är svårt att njuta av välskriven skönlitteratur när man känner att svettkörtlarna är pågränsen att börja leverera och huvudet håller på att implodera. Ett par hållplatser senare var vagnen fullpackad och jag hade den stora turen att klämmas in bredvid en tant som luktade chevreost. Mycket chevreost...

Jag gick in i mig själv och försökte desperat hitta mitt "happy place".

Sedan inledde jag min arbetsdag med en stadig treo-fukost. Jag känner att jag är riktigt spänd på vad livet har tänkt att erbjuda mig idag...