En fin fulkina med dåligt klientel

Var och köpte lite tamedmat på en fulkina härom dagen. Evergreen i Majorna. Det är ett riktigt lesset ställe med ljusrosa och mintgrön färgsättning, kryddat med en del osköna vulgo-attiraljer av asiatisk modell. Det som gör att Evergreen känns lite extra sorgligt är att förutom det klassiska alkishänget så är de inhysta i en lokal som mycket väl kan ha rymt en statlig instans i stil med Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Migrationsverket eller någon annan form av dagverksamhet.

Det är lite synd om dem. De förtjänar bättre. Deras krubb är mycket gott.

Som servitör jobbar en utvecklingsstörd kines. Han är glad och käck och trots att min flickvän J tidigare haft en personlig vendetta med honom, rörande möjligheten att addera tofu eller inte i en vego-rätt, gav han oss rabatt. Rätt så storsint.

När vi kom in var vi, som man i de flesta fall är när hämtmat hamnar på bordet, våldshungriga. Då är som bekant även humöret lite krokigt... eller åtminstone tålamodet.

Det sista jag är sugen på när jag är svinhungrig och väntar på att mitt kinafräs ska packas ner i påsen är ett s.k. stressrelaterat störmoment. Det är förövrigt det sista jag är mottaglig för i restaurangmiljö oavsett hur tacky stället i fråga är.

Därför blev jag akut dräpsugen när sonen (en ungjävel på 9-10 år) till något av paren i ett sällskap drog sig undan och beslöt att fördriva tiden genom att testa varenda en av sina uppskattningsvis 200+ polyfoniska mobilsignaler. Jag höll seriöst på att få en hjärninfarkt. Samtidigt åkte hans syrra fram och tillbaka i lokalen på sina råfräsiga dojjor med inbyggda rollerblades. Det skrapande ljudet skapade en extra dimension av irritationsframkallande ljud och när hon gång på gång körde in i olika delar av möblemanget kändes det som att någon näckat mig och rullat mig i klipulver.

Jag tittade bort mot föräldrarna. Desperat. De ingick i ett riktigt skönt och dysfunktionellt trailerparkposse och tog ingen större notis om att deras avkommor rev upp helvetet för alla andra (inkl. personalen) på stället. Förmodligen är de så formade av sin empatihämmande vardag att de inte fattar att sådant beteende inte är socialt gångbart. Alls.

I det läget dagdrömde jag en kåtdröm. Jag var en hård och tuff kille. En med kraftigt mycket av den mest osympatiska sortens pondus. Den som bara de mest erfarna Hells Angels-snubbarna har. Jag reste mig upp, gick bort till bordet och fäste blicken i hela sällskapet. Sedan harklade jag upp en riktigt vidrig snorlobba och placerade den i pappans strimlade biff med bambuskott och snabbt som satan fistade jag mammans tallrik med friterade räkor. De skulle bara titta och darra som bambi på den hala isen. Och hålla käft. Jag skulle peka på utgången och säga att de hade fem sekunder på sig att sjappa...

Sedan var vår mat klar och jag tog emot påsen, kastade en bajsbrun blick mot sällskapet och hårdhatade deras barn helt i linje med mitt vanliga, fega och tysta manér. Jag kände mig så dålig så dålig så dålig...

Men nu är det bra igen.