Amerikat

NY är bra. Jävligt bra. Det är skönt att bara vara här och strosa runt. Det var tre år sedan jag var här sist. Det enda jag faktiskt riktigt hatar är deras förbannade tip-system. Hyfsat godtyckligt. När de fattar att man är turist så gör de en den goda tjänsten att räkna ut dricksen åt en. Fint. bara det att den inte landar på de 13 procenten som är standard. Det landar alltid på 18-20 procent.

Två riktigt bra saker har jag upptäckt hittills. 

Ett: Utanför en liten deli i east village hittade vi sådana där automater som brukar finnas i alla svenska matbutiker. Skillnaden var att här var det små figurer i serien Trailer Park Family. Storslager. Jag har köpt på mig en hel familj. Flo, Kenny Kegger och Co. 

Två: På Strand Books 12 och Broadway gick jag på toa. När det var dags att torka händerna så fanns där en helt makalöst bra uppfinning. Pappersmaskin med "No touch sensor". Man behöver alltså inte röra någonting. Inte komma i kontakt med andras bakteriehärdar. Fan jag blev alldeles till mig. Det kan bli en slags mision för mig att försöka påverka så att det kommer ut i svenska samhället.

PS. Andy. Din ipod touch är säkrad! DS  

Hata hata hata Mr Jet

Efter många om och men kom vi med planet till först Frankfurt och sedan NY. Jävla Mr Jet hade såklart strulat till det med biljetterna så att vi först inte skulle komma med. Sedan lyckades två av fem bli incheckade hela vägen och resterande tre bara till Frankfurt. Mycket ångest. Alla var beroende av att alla skulle komma med.

En sak som sslog mig är hur meckigt det är med reglerna kring vätskor i handbagaget. Max 100ml per flaska och redline-påse. Vaffan. Om man är så duktig att man kan spränga en hel boeing med lite vätska och en ipod, ja då tycker jag fan att man kan få göra det. Det känns liksom inte som att det är någon idé att motarbeta längre då.

När vi kom fram hade bara min och J:s resväska kommit med planet. Lyckat. Först nu två och en halv dagar senare kom den sista. Det har ställt till det lite. Det är inte kul att gå flera dagar i NY i kläderna man reser i.

Det lutar åt ett litet klagogram till Mr Fucking-Shit-Jet när jag kommer hem.  

New York New York

Nu är det inte många timmar kvar. Imorgon bär det av till det stora äpplet ochg sedan är jag borta i en vecka. Ska bli velly velly nice!

Egentligen kommer det inte märkas att jag har åkt för jag kommer troligen blogga fan så mycket mer därifrån än jag gjort de sista veckorna.

Många har påpekat att det bloggats dåligt på sistone. Som att jag inte märkt det själv.
Men det kommer bli ändring på det. Basta.

Nu Jävlar!

Den värsta kroppslukten.

Idag påväg till jobbet hoppade jag på vagnen. Det var gott om plats så jag skämde bort mig själv med ett eget dubbelsäte. Inte ofta man kan lyxa till det så.

Jag tog fram min bok och njöt av läsningen. Det är ett bra sätt att fly från alla äckliga människor man tvingas dela sin morgonluft med. När jag läser så försvinner jag. Hör inte folk som hostar eller pratar högt, märker inte av trängsel och störs inte nämnvärt av odörer.

Efter bara några hållisar är vagnen full och en medelålders kvinna slår sig ner på sätet bredvid mig. Hon ser ut att gå på tunga medicamentos om man säger så. Öppen mun, håglöst ansiktsuttryck och så fett hår att även avfettningsmedel för bilar skulle få ett rufft jobb . Jag blev lite ledsen. Jag är så känslig nuförtiden.

Efter en stund känner jag något. Det luktar. Jag vänder mig åt sidan och inser att det är min sätesgranne. Jag får panik. Känner mig trängd. Men det är inte den klassiska kollektivtrafiklukten byggd av svett, urin och avföring som klättrar upp genom mina näsborrar. Det luktar sur mjölk. Eller inte sur egentligen. Det luktar som det skulle göra om man ställde ett paket mellanmjölk i rumstemperatur. Varm och kladdig mjölk. Jag kräks nästan när jag skriver detta för att jag återupplever det en gång till.

Luktpartiklarna tränger sig på utan att fråga och mina kräkreflexer kittlas nästan till utlösning. Jag skojar inte. Jag var tvungen att vräka mig förbi och flytta mig långt bak i vagnen. Hade jag suttit kvar hade det varit mig någon jävel hade bloggat om såhär, för då hade jag skrikspytt ner mig själv och hela vagnen. Det skulle sett ut det.

Hur är det fysiskt möjligt att missköta sin hygien så att det börjar lukta mejeriprodukter med passerat bäst före-datum? Det är inte bra för misantropen i mig. Jag ifrågasätter hela mänskligheten.

Det är utan tvekan den vidrigaste kroppslukt jag någonsin känt - och då har jag fan åkt mycket spårvagn i mina dagar.

Bibliskt

Och idag föll domen mot Stureplanssvinen. Fällande. Det var bra.

Fyra år. Det är gott om tid. Gissar att de kommer få uppleva duktigt mycket "dominant sex" inom den närmsta tiden. Så kan det gå.

Bibliskt på nåt vis.

Kolonialkuriosa

Var på landet idag. I en lagård ombyggd till antikaffär. Det var en upplevelse på många sätt.

Hela stället var som en labyrint med massor av rum och flera våningar. De hade allt skulle man kunna säga och för första gången upplevde jag att begreppet "kuriosa" verkligen kom till sin rätt i en antikhandlares affärsbeskrivning. Tjockt också. De hade en massa konstiga grejer.

En uppstoppad bäver till exempel. Och en säl. Det har jag inte sett innan. I ett rum fanns ett par sora trästolar med utsnidade hakkors i ryggstödet. Det kändes halvsketchy måste jag säga. I ett hörn stod tre skyltdockor uppställda i en obehaglig scen. Den ena hade en peruk, ett par slappa Ralph Lauren-kallingar, skinnväst och stryparhandskar på sig. Creepy.

Vidare fanns där mängder av djurkranier, vilthornstavlor och en grevinnan-och-betjänten-lejonfäll. Det kändes olagligt. I en annan byggnad hittade vi en sjukt gammal glasburk där de stuvat ner en skallerorm i gulaktig vätska. Det såg ungefär ut som såna där läckra glasburkar där olika frukter och grönsaker ligger tätt packade i lager och ser "fräscha" ut. Skillnaden här var att det såg allt annat än smaskigt ut. Siamestvillingarna på naturhuistoriska är en bit kaka i jämförelse.

Jag skulle kunna lista grejer i en timma tror jag och ändå inte komma halvvägs.

Konstigast av allt var nog att de hade så mycket spexig kolonialkuriosa. Jag lyckades räkna till inte mindre än tre stycken "Jolly nigger bank" i olika utföranden. Ni vet såna där spargrisar där man lägger sitt mynt i näven på en svart man och trycker på en knapp, så käkar han grigt upp det med en flabbig min. Det är humor, det är humor, det är humor.

Fyndigt och roligt på alla sätt - om man hade varit plantageägare i West Virginia på 1800-talet.

Kändisnytt

X2000 GBG-STHLM

08.11: Lasse Brandeby kommer gående mot toaletten med högst sammanbiten min. Bara en sak i blicken. Bajsa!

08.14: Lasse Brandeby går med mycket lätta steg tillbaka till sin plats. Han verkar nöjd. Förlöst.

Symfonihierarki

Det är pampigt med symfoniorkestrar. Måste kännas väldigt speciellt att gå till jobbet i frack och skit - stiliga grejer. Sedan sitta där i sitt dike och spela supertajt. Disciplinerat. Så finkulturellt det bara kan bli typ.

Nu i helgen slog det mig plötsligt hur superhierarkiskt det är. Som på ett sjukhus skulle jag tro. Jag försöker mig på en gissning och jag tror faktiskt att jag hamnar ganska rätt:

Dirigenten är sjukhusdirektören som står där, vevar och lever om. Alla vet att han är övertbetald men vågar inte jiddra för att han har makten. Violinisterna är lite som överläkare, kirurger med hjärna och hjärta som specialområde. Kreddiga och de vet det är de som har första tjing brudarna/killarna. Resten av stråkarna rymmer alltifrån ortopeder och narkosläkare till at-hjon på cello och kontrabas.

Blåsorkestern är en vild mix av skolade musiker. De räknas kort och gott som "blåset" av de högre skattade musikerna men internt finns en hackordning precis som mellan sjuksköterskor på en intensivvårdsavdelning och undersköterskor på långvården. Först kommer de delikata oboespelarna, sedan klarinetterna som är orkesterns käckisar och fagotten som bara vill verka svår.

Brasset är lite mer obskyra. På pappret lika värda men trumpetare och trombonister vill inte förknippas med orkesterns misfits - de tjocka grabbarna på tuba och de sjuka jävlarna som spelar valthorn. Inte så lite kusliga. Vem i helvte väljer att börja spela valthorn liksom.

Slagverkarna är slitvargarna. Stolta som underskötersor bär virveltrummorna och bastrummorna orkestern på sina axlar. Inte rädda för att få lite skit under naglarna. Xylofonisten är ett underbetalt vårdbiträde och triangelspelaren är kuvad av alla. Jag tycker mig alltid kunna ana hat i deras blick. Om någon i orkestern en dag får en knäpp och tar med sitt pumphagel till kontoret är det triangelspelaren - och då ligger violinisterna ganska så pyrt till.

Sist i hierarkin har vi cymbalkillen. Det mest otacksamma jobbet. Han är orkesterns vaktis - hopplös och hatad av alla. Ingen vill ha med honom att göra men han kommer in överallt och oavsett vad man tycker så fyller han faktiskt en viktig funktion. Vem som helst KAN spela cymbal, men inte vem som helst KAN MED.

Läge för lite kontring

Imorse när jag kom ut i trappuppgången kände jag snabbt att allt inte stod rätt till. Det var en stank som kittlade mina näsborrar. Det luktade crap så min första tanke vara att det nog var min gammelgranne som tillagat sin ohyggliga kålpudding som både ser ut som och luktar bajs. Men det var för illa - jag ble tårögd av stanken. Det var nåt annat.

Jag spanade omkring mig och då såg jag att det mycket riktigt låg ett riktigt lass kattbajs ett halvt våningsplan upp. Jag höll på att svälja tungan som en ren försvarsreflex. Jag kände hur kattbajset avsöndrade bajsluktspartiklar som tog sig in i min kropp. Jag flydde.

När jag kommit ut på gatan pustade jag ut och lät vreden alastras. Det är min fiolspelande grannes jävla kattskrälle. Den brukar springa runt i trappen och pipa utav bara fan. Ibland pissar den och nu har den tydligen börjat skita också. Det håller inte i längden.

Jag vill minnas att nämnda kattägare signerade en klagolapp med "Styrelsen" för ett tag sedan, när jag hade ställt ut en nybetsad träskiva utanför min dörr. Hade jag inte haft bråttom till dagis hade jag utan att tveka gått in till mig och skrivit en liten lapp:

Hej!
Det är förbjudet att ställa grejer i trappen, speciellt sällskapsdjursavföring och grejer som luktar bajs. /Styrelsen

Lite som ett textbaserat njurslag.

Kanske om den glade spelemannen skulle prova att inte bara släppa ut kattjäveln i trapopen utan pallra sig ner och släppa ut den. Ut ut alltså. En gång till så ringer jag hälsovårdsinspektionen - utan att blinka.

Då lär det vara slutstyrt i den här styrelsen.

AS!!

Aftonbladet kommer nog kamma fredspris

Var precis inne på aftonbladet.se och såg en uppmaning att vara med och protestera mot våldet i Burma. Man kan till och med skriva på en lista (med röd bakgrund såklart) för att visa sitt massiva stöd för folket. Hittills har nästan hundratusen skrivit på. Storstilat. Undrar om det inte lurar ett litet nobelpris i faggorna. Freds.

Att uppbåda en så enad kraft borde räcka och bli över för att knäcka juntan. Om de bara visste hur många som skrivit upp sig på protestlistan skulle de nog lägga sina vapen, springa raka vägen hem till mamma och trösta sig med varm O'boy och lite tecknat. NOOOG!!

Det känns ju rätt troligt att killar som dagligdags går till jobbet med en automatkarbin, för att blåsa hål på stökiga munkar, uppkäftiga studenter och annat löst folk kommer bry sig fett mycket om aftonbladets namninsamling.

Särskilt om den är röd.

Falafelförfall

Jag blir alltid lite ledsen när jag ser ett väl fungerande koncept bli lökigt.

Och det är precis vad som har hänt med Salwas Falafel Express a.k.a Falafel-nazi på Kungstorget. När jag var där och skulle handla lunchkrubb häromdagen så hittade jag först inte vagnarna som stått så fint uppradade mitt på torget. De har blivit förpassade till en sämre sektion, vinklade ut mot kanalen. Men så långt är det ändå ok.

Men när jag kommer fram för att beställa så visar det sig att falafelnassen inte var där längre. Kvar arbetade bara hans goodcop-polare som alltid ler brett när man betalar och till vapendragare hade han istället rekryterat den yngre killen med ett mycket irriterande talfel (det verkligen kliar i mina hörselgångar när han försöker uttala "majrova") som jag hela tiden trott var någon slags lärling.

Besvikelse räcker inte långt för att beskriva den totala bristen på köpglädje som rådde. Visst, jag fick min falafel och den var väl ok men det var liksom inte samma grej längre.

Man går ju dit delvis för att bli uppläxad och lite förnedrad. Lite ryckt ur sin vardag. Inget är skönare än att komma dit och bli tagen i kragen verbalt när man har en lite tröttdag. Det var tydligt att det nya radarparet inte alls lyckas hantera ansvaret det innebär att ömsom tygla och disciplinera och ömsom serva sina kunder.

Förr kunde man komma dit och få en sådan jävla åthutning att man var spak i tre arbetsdagar ifall man inte svarade upp blixtsnabbt. Samtidigt gick man alltid därifrån med ett trevligt "smaklig måltid" färskt i minnet. Perfekt mix av surt och salt.

Nu var falafelförfallet ett faktum.

Fan fan fan... jag som hade skissat upp en sådan grym marknadsföringsstrategi för dem. Jag hade storslagna planer på att övertala ledningen att ta in falafelnassen som pro bono-kund.