Den värsta kroppslukten.

Idag påväg till jobbet hoppade jag på vagnen. Det var gott om plats så jag skämde bort mig själv med ett eget dubbelsäte. Inte ofta man kan lyxa till det så.

Jag tog fram min bok och njöt av läsningen. Det är ett bra sätt att fly från alla äckliga människor man tvingas dela sin morgonluft med. När jag läser så försvinner jag. Hör inte folk som hostar eller pratar högt, märker inte av trängsel och störs inte nämnvärt av odörer.

Efter bara några hållisar är vagnen full och en medelålders kvinna slår sig ner på sätet bredvid mig. Hon ser ut att gå på tunga medicamentos om man säger så. Öppen mun, håglöst ansiktsuttryck och så fett hår att även avfettningsmedel för bilar skulle få ett rufft jobb . Jag blev lite ledsen. Jag är så känslig nuförtiden.

Efter en stund känner jag något. Det luktar. Jag vänder mig åt sidan och inser att det är min sätesgranne. Jag får panik. Känner mig trängd. Men det är inte den klassiska kollektivtrafiklukten byggd av svett, urin och avföring som klättrar upp genom mina näsborrar. Det luktar sur mjölk. Eller inte sur egentligen. Det luktar som det skulle göra om man ställde ett paket mellanmjölk i rumstemperatur. Varm och kladdig mjölk. Jag kräks nästan när jag skriver detta för att jag återupplever det en gång till.

Luktpartiklarna tränger sig på utan att fråga och mina kräkreflexer kittlas nästan till utlösning. Jag skojar inte. Jag var tvungen att vräka mig förbi och flytta mig långt bak i vagnen. Hade jag suttit kvar hade det varit mig någon jävel hade bloggat om såhär, för då hade jag skrikspytt ner mig själv och hela vagnen. Det skulle sett ut det.

Hur är det fysiskt möjligt att missköta sin hygien så att det börjar lukta mejeriprodukter med passerat bäst före-datum? Det är inte bra för misantropen i mig. Jag ifrågasätter hela mänskligheten.

Det är utan tvekan den vidrigaste kroppslukt jag någonsin känt - och då har jag fan åkt mycket spårvagn i mina dagar.