lördag, april 28, 2007

Viktigt meddelande

Ville bara meddela att haloumi och öl i kombination är värsta smaklökspornografin.

Riktigt pervers sådan. Snudd på tysk.

fredag, april 27, 2007

Springnota

Igår gick jag ut med fickan full av pengar och kom hem med fickan full av pengar. Det är det bästa.

Var på Rover och drack mig yr på "kalla" i goda vänners lag. Alltid trevligt. När det var dags att gå, då gick vi. Det där med betalningen glömde jag helt av. Lucky me.

En mindre lyckad springnota var när jag var i artonårsålern och vi (jag och två kompisar) skulle åka svarttaxi för 400 kronor som ingen av oss hade lust att lägga ut. Vi planerade upp att vi skulle hitta en lämplig typ, åka och sedan explodera ut ur bilen och försvinna som ninjor i mörkret. Proffsigt.

Vi valde en tjock Kosovoalban i Brunnsparken. Han såg visserligen ut att kunna dräpa med händerna men kroppshyddan borgade för begränsad förflyttningsförmåga så vi gjorde upp dealen. En mindre lyckad kluns-session gav mig mittenplatsen. En kritisk plats i springnotebusiness. Under tystnad åkte vi våra dryga 3 mil i baksätet på den buttre mannens svin-opel.

När det var en cirka halvminut kvar på bilfären nickade vi i mjugg mot varandra. Vi gjorde oss beredda. När bilen stannade var planen att vi på given signal skulle vräka oss ur bilen. Jag minns att jag kände mig uppspelt av spänningen. Adrenalinet rann till...

Svartruta.

När jag vaknar är båda bakdörrarna öppna och platserna bredvid mig tomma. Bilen backar i hundranitti och en tjock alban skriker väldigt oglatt på utrikiska. Han försöker och lyckas nästan klippa den ene kompisen. Inte ett drömuppvaknande direkt. Det följt av ett stryptag och en ficktömning som gick på ungefär ett studiebidrag bättrade inte på känslan alls.

Jag hade på trettio sekunder lyckats med konststycket att somna som en narkoleptiker. Mitt under ett välplanerat smitningsförsök. Vass kille.

Mannen valde i sann humanistisk anda att låta mig leva. Det blev en sjukt fattig månad.

torsdag, april 26, 2007

Barn hjälper barn

Majblomman fyller 100 år i år. Det har man firat med att ta in Lasse Åberg för att formge affischen. Fint ska det va. Jävla Lasse Åberg. Jag är sjukt trött på hans konst. Fan kunde han inte hålla sig till Stig-Helmer så man slapp hata honom.

Hela majblommans verksamhet bygger på att "barn hjälper barn". Det är fint. Barn får lära sig att det är viktigt att engagera sig i tidig ålder för de som har det svårt genom att ge sig ut i horder på stan och nasa pins, kransar och klistermärken etc.

När jag kom gående ned för avenyn härom dagen kom en flock små businessbarn och krängde som att det inte fanns någon morgondag. Det slog mig att kidsen hade blivit utrustade med en fet utesäljar-setup i form av mappar i typ våtdräktsmaterial ala dyra "second skins" (datorfodral). Flashigt värre.

Som de ville hjälpa.

Hjälpa t.ex. de små barnen i kinesiska slavfabriker, de som gjort ett så fint jobb med att sy upp säljmapparna.

onsdag, april 25, 2007

2:a klass på tåg

Det är ingen klass. En slags samhällsillustration av ett stjärthål. Trångt och rikt på odör.

Sitter just och skrattar skadeglatt åt min kollega R som just blivit man-handlad av en vinalkad frigångarsnubbe, som med siffror försöker med siffror bevisa nåt gravitativt helt galet i ett exceldokument. Han har ett glänsande årskort i andraklass och lyckas alltid bli resekamrat (säteskompis) med helt vansinniga människor. Underhållning.

Någon har fisit i min vagn nu. Det är inget soft alls. Tanten bredvid mig humar i ett. Inte heller soft. En man utbrast nyss "think outside the box" på direktörs svengelska. Gör man sånt i andra klass?

Nu frågade R vad man gör när en 70-årig galen man kommer över en. Kommer, frågade jag. Han syftade inte på ejakulation utan mer fysiskt kommer över. Ramlar, snubblar, nuddar och hamnar i knät. Jag svarade att man antingen boxar honom hårt på njurarna eller biter ihop och glömmer.

R valde att bita ihop och minnas.

bla bla bla...

Sitter på X2000.

Det är en lugn tripp idag. Inte så många slipsar som det brukar. Det blir så när man bokar ett senare tåg. Det ska jag komma ihåg.

En businesstjej sitter lite längre bort och har en pälsväst på sig med matchande örhänge. Skulle vara kul att se den som en dagens outfit på nån modeblogg. Bredvid mig (andra sidan) sitter en snubbe 60årsåldern jag först trodde var "sillan" (Silbersky) men han är mer lik han i startrek, Patrick Stewart. Nästan en exakt kopia fast mer solbränd. En riktig bock skulle jag tro.

När tågvärdinnan var här och informerade om att högtalarna inte funkar idag såg jag vad han går för. Han missar bergis inte en chans att få doppa om jag säger så. En proffsknullare. Kul för honom.

Uppkopplingen är inte lika tröstlöst jävla skitvärdelös idag som den brukar, även om den inte direkt motverkar risken (eller bör jag säga chansen) att drabbas av hjärninfarkt...

...

När jag stod och pissade på tågtoaletten nyss var min enda tanke att det skulle bli en jävla mess om tåget krockade eller spårade ur. Jag skulle få piss över hela mig. Skulle vara skitjobbigt att komma på möte i sånt skick... Ehh, hur fan har man blivit i huvudet egentligen?

Tycker alltid det är vidrigt på såna toaletter. Jag riktigt känner hur bakterierna klistrar sig som hundbajs under skosulan, fast över hela kroppen.

...

Jag har verkligen mulat i mig chokladkolor och kaffe idag. Som ett svin.

Södertälje syd. "The city of dreams" eller kanske "The city of some peoples dreams probably".

Nu ska jag av.

tisdag, april 24, 2007

Missbrukar-stylish

I fredags påväg hem från jobbet såg jag något mycket märkligt.

I spårvagnskuren på Stigbergstorget satt ett rävpar och jiddrade på klassiskt missbrukarvis. Hest och rått lät det.

Kvinnan stämde rätt bra överens med klichébilden av en hisingsalkis. Svart formlös skinnpaj med stora fickor och resår längst ner, precis en sådan som under 80-talet slog igenom explosionsartat på förortstorgen i a-lagskretsarna (ref. christerpetterson-jacka). Hennes frisyr var en slags hybrid mellan Marie Fredriksson och Billy Idol. Allt matchades snyggt av en sjukt grov läderhy, tidigare endast skådad hos plantagearbetare på jordens varmare breddgrader.

Mannen var mer utav en entreprenörsalkis med ring i örat och rakad skalle. Han hade skinnväst, skjorta och ett par Ecco-sandaler. Fotriktigt - annars får det va!

Efter en stund blev de lite mysiga och mjuka i tonen. Det var faktiskt fint på riktigt. Jag blev glad. Det blev de med.

Plötsligt tog mannen fram något som jag närmast associerar med slicka yuppiekillar i wallstreetmiljö, då när det begav sig. En sjukt flådig märkesportfölj med alluminiumbas och bruna skinnsidor i snakeskinyta. Han placerade den världsvant i knät och knäpper upp låsen riktigt sådär filmtufft.

I väskan har mannen ifråga riggat en fet setup i bättre minibarstandard. Han hade en liten flaska med vad jag förmodar var hembränt, en vinare (med skruvkork såklart) och två burköl. Han hade dessutom en lite trave med plastmuggar i vilka han tappade upp en fredspipa i vätskeform. Hade han haft en liten sektion som rymde barsnacks så hade jag blivit sjukt impad. Det var jag ändå.

När de svept sina rackare kramade de varandra. Nu var det helg.

måndag, april 23, 2007

Konstigt

Hmm... det är något som känns väldigt udda i bilden tycker jag.



Varför är det en massa prickar på plattan han har i munnen?

söndag, april 22, 2007

Blixtaktion

Jag har en granntant på 90 sura år.

Först tyckte jag att hon var en käck tant men efter ett halvår börjar jag inse att allt inte står rätt till.

Tanten som vi kan kalla för Ingrid är inofficiell och högst självutnämnd överkucku i fastigheten. Med krum rygg stryker hon runt i lokalerna och ser till att allt går till som det ska. För henne är grannsämjan viktig och det är hon som håller i taktpinnen.

Jag insåg snabbt att jag hade nackdelen att flytta in i den slot hennes favvogranne tidigare bott. En stor kostym att fylla skulle man kunna säga utan att ta i. Ja, nästan omöjlig om det inte vore för att jag i min oskuldsfulla ovetskap om hennes mastermind-later hjälpte henne att byta en glödlampa samma dag jag flyttade in. Sedan dess har jag stått på god fot. En jävla tur måste jag säga efter att jag har hört andra hyresgäster berätta om hennes översittarfasoner. Diktatormaterial skulle man kunna säga.

Hennes lägenhet är ett litet äckligt näste. Ett sånt vem som helst, efter första anblicken, skulle drömma mardrömmar om att vakna fastbunden i. Oräkneliga är gångerna jag slungats ut ur min skönhetssömn av hennes kravallstämma. Det är så att dörren skakar och färgen flagnar när Ingrid tar ton. Jag börjar tycka hon är tjatig nu.

Ingrid består av en mun full av tandkött, vinjetterat av vad jag misstänker är löständer av något slag. Påhängd är en 90-årings kropp. Hon vet allt om alla i huset. Majornas svar på Yoda.

Då och då har jag mött henne i trappen (en mardröm i sig eftersom tid inte verkar existera i hennes begreppsvärld) med en gratängform fylld av en maträtt som ser ut och luktar som någon form av tillredd avföring. Det är ingen lek att hålla tillbaka kräkreflexerna och jag kan inte med ord förklara hur livrädd jag är för att en dag bli tvångsinbjuden på fika. Det skulle knäcka mig totalt.

Insiderkällor har berättat för mig att brännvinsflaskorna jag sett i mangelrummet (obs: udda inslag) är Ingrids och hennes minst lika gamla "knullkompis" Nils som bor ett par uppgångar bort. De brukar mötas där nere för att supa och gud vet vad för oheligheter de gör med varandras kroppar. Jag får pytteskinn på det där dåliga sättet bara min hjärna kommer i närheten av att utforska den mörka sidan av fantasin. En kompis upplyste mig nyligen om termen "pegging" (sexuell aktivitet där kvinnan går loss med strap-on dildo i mannens bak) och jag är rädd att sanningen faktiskt inte ligger särskilt långt ifrån såpass perverterade kvarter i det här fallet.

Nils är en tärd men uppenbarligen stenhård jävel. Jag tänker varje gång jag ser honom hasa sig upp för trappan till Ingrids lya att det blir hans sista natt, men det blir det aldrig. Ingrid låter honom inte "gå vidare" förrän hon är klar med den stackarn. Fy fan vad dominerad han är. Ovärdigt. Han är så fast i hennes nät. Hans obefintliga kroppshydda bär alltid på en Haglöfsrygga och frågan är vad fan för sjukt han egentligen stashar där i.

De få gånger jag stött på dem tillsammans är det Ingrid som fört talan. Nils ser närmast livrädd ut och jag förstår honom. Min själ gråter för Nils och spontant vill jag rädda honom på något sätt.

Idag när jag åt frukost på ett café fastnade min blick på en text som fick mig att hajja till. Det var en annonstext för Amnesty. Den gick ungefär exakt såhär:

"När Amnesty får information om att en människas liv är i fara, när någon riskeras att avrättar, torteras eller försvinna genomförs en blixtaktion. Ett världsomspännnade nätverk protesterar omedelbart via brev, fax e-post och SMS som skickas till berörda regeringar"

Herr Reinfeldt kan nog räkna med en del stök inom kort för jag överväger starkt att höra av mig med ett anonymt tips till Amnesty om vad som försiggår i hjärtat av det idylliska Majorna i Göteborg.

fredag, april 20, 2007

Lunchsnack

Idag höll vi avskedslunch för en kollega som ska gå hem och bli mamma nu. 14 pers slöt upp. Det var god stämning, fredag och allt.

Plats:
Sun Wall - En av Göteborgs, kanske jordens, ofräschaste lunch restauranger (På huvudpersonens begäran). En s.k. "fulkina"

Samtalsämnen:
Olika avföringskonsistenser, äckliga sjukdomar och flygplanskatastrofer.

Slutsats:
Det är flådigt att jobba med reklam. Kul i huvudet blir man också.



Bonusinfo: Trots att restaurangen är belägen i ett hus mitt i centrum så skakade hela rummet som när en passagerarfärja modell as-bigg precis ska lägga till och bromsar med backen. Mycket udda känsla. Don't get it!

Otäckt sökresultat

Igår blev jag via en kollega varse att om man väljer bildsökning på google och skriver fotboll och trix i någon kombination så kommer min profilbild upp i en gigantisk resultatlista. Koolt tyckte jag, eftersom jag är totalt missanpassad när det kommer till nästan all form av idrott.

Jag ville söka på lite alternativa resultat och valde av en slump klassikern "analläckage". Och herre min je.

Träfflistan rymmer en handfull bilder varav bild nummer två är Hollywoods meste latinobuse Danny Trejo, vars rollspecialitet rymmer fängelsevåld med allt vad det innebär i form av anala våldtäkter och annat skoj.

Bild nummer tre är min profilbild. Behöver jag säga att jag får riktigt otäcka associationer. Jag slutar här för min mentala hälsas skull. Mardrömmarna är redan ett faktum.

torsdag, april 19, 2007

Det osar björn

Det kan vara så att jag är överkänslig, men jag tycker att bilden nedan utstrålar kraftigt mycket sexavvikare. Jag kan lika gärna ha fel.

Mannens skönmysiga min förstärkt med ett par brillor närmast "klassiska" i psyko-sammanhang, helbeige klädsel och fotriktiga skor samt lös kroppshållning (jag misstänker starkt att hans hadslag är lamt/livlöst) gör att han kvalar in som ett tvättäkta wierdo. Lätt också.

Så länge hans fetish stannar med utagerande i knät på kopparfigurer är han ett rätt skönt wierdo.

Kanske är han inte ett wierdo alls. Kanske råkar han bara vara en kille som inte fattat att DDR-tiden är förbi. Att det finns färgad textil nu förtiden och att minen bara är effekten av en riktigt oturlig hundratjugofemtedel av en sekund.




Oavsett får jag känslan att något inte riktigt stämmer. Allt står inte rätt till. Det osar björn. En mycket märklig känsla.

Shake lick dip & flip...

Så lyder mantrat.

Ja, jag vet, jag är en klassisk beroendetyp. Jag provar en produkt, hookar upp på den nåt galet och börjar punda den. Jag har ingen som helst kraft att stå emot hjärnans abstinenssignaler. Det är alltid samma sak. Inget naturligt förhållande till "normal" konsumtionsmängd alls.

Jag minns första gången jag fyllehungrig meckade till mig själv en toast med ost, skinka och johnnys senap. Det klickade och min hjärna sa: Mikael, det här var smarrigt hörru, från och med nu gifter du dina smaklökar med den gyllengula såsen från "druvan". inget jidder - så är det bara.

Samma var det med min första närkontakt av Ben & Jerrys. Min hjärna hotade mig med kniv.

Jag köper en produkt, älskar den och bränner ut den tills jag inte kan se åt den igen. Så funkar det. När jag var fem knarkade jag messmör. Nu skulle jag hellre äta bajs.

Hursomhelst. Senast i craving-ledet är "Crazy Dips". Det säljs i påsar inklusive klubba. Jordgubb är grejen. På baksidan finns en väldigt tydlig manual (nåt alla jävla möbeltillverkare kan lära av) som förklarar hur det går till. Shake, lick dip & flip.

Jag gillar flip-momentet bäst för det är när man har det sprakande godispulvret på tungan. Mäktigt. Jag blir som ett barn. Det smäller och låter fräsigt från munnen om man gapar. Lyckan är total.

När jag var pojkvasker så fanns en liknande produkt. Den innehöll bara pulvret och hette "Snap n' crackle". Crazy Dips är samma sak fast pimpad med en jordgubbsklubba formad som en fot.

Kranen är videobutiken i Masthugget som jag inte kan passera längre utan att tvångsmässigt behöva gå in och köpa på mig ett par påsar. Men jag har även en pusher (J) som noga ser till att det inte hinner gå ur systemet. Det är en djävulsk drog.

Så om ni hör människor gå runt och hjärntvättat mumla Shake, lick, dip & flip, då vet ni vad det beror på.

onsdag, april 18, 2007

En slags dagens outfit

Det är fint när våren väl kickar in. Folk blir som galna. Vissa klär av sig för fort och blir sjuka. Andra klär sig så att vi andra blir sjuka.

När jag kom gående över Järntorget igår så ser jag ett möte två män emellan ta rum. Att de var vänner var tydligt. Båda var 50 plus. Den ene högst alldagligt klädd.

Nummer två stod och väntade utanför Pressbyrån och här kommer det...

Mannen i fråga talade glatt men högljutt och hade ett yvigt kroppsspråk. Lite christerpetterssonskt fast med en ynglings iver. Hans ölgubbetjocka kropp inramades av en kritvit t-shirt, åtsmitande som en kroppsstrumpa och underkroppen bar upp ett par dressmanjeans som pryddes av fräna läderdetaljer på fickor etc. I bakfickan stack en dubbelvikt Metro upp snyggt (eller "snajsigt" som mannen ifråga själv troligen skulle uttryckt det).

Som om det inte vore nog hade han som lök på laxen toppat med att knyta en stot helvit snusnäsduk runt skalpen som en tokigt överdimensionerad bandana. Tillåt mig reprisera: BANDANA!!?

Hallå. 80-talet ringde och...

Nä fan, det stämer inte.

Hallå. De ringde från Deathwish 2 och sa att de behövde en statist till. En med en riktig jävla crazy-fuck-outfit.

tisdag, april 17, 2007

Skumt påläggsnamn

Ibland undrar jag hur saker och ting funkar. Egentligen.

Jag var på Hemköp "Stigis" härom dagen och spankulerade förbi charkdisken när mina ögon fastnade på en skylt där de ville puffa lite för en ny salamismak. Jesussalami. Kom igen?

Jag har tidigare ätit pepparsalami, vitlökssalami och fransk salami (anspelat på smak av franska örter är min vilda gissning) etc. Ganska tydlig beskivning av produkten via dess namn kan man tycka. Jesussalami däremot, det är nytt för mig.

Hur tänkte de? Tänkte de? Jag skulle väldigt gärna se en repris på det spånmötet.

måndag, april 16, 2007

Det var det värt

Idag berättar Anders Kvarby malligt för Resumé att gratistidningen City för första gången sedan starten 2002 gått med vinst. Just när jag började tro att det var över. Det har varit lite glest mellan de käcka utdelarna på sistone. På järntorget har det den senaste månadnen varit fler resenärer än tidningsnasare.

Hittills har de annars losat ca en halv "mille" som i MILJARD. Det var det värt.

Trägen vinner får man väl säga då. Tack vare alla jävla as till gratistidningsutdelares ihärdiga trakasserier och totala brist på respekt för allt vad personlig sfär innebär, visade mars månad svarta siffror. Grattis, då funkar det ju. Vad kul!

Som jag älskar entreprenörskap. Hoppas verkligen vi får se en massa nya gratistidningssatsningar nu framöver. Jag kan knappt bärga mig. Fint att få springa gatlopp till jobbet varje dag.

Dagens hjälte

Lemsipfrågan är löst.

En hyvens kille bosatt i London berättade precis att han postat ett pack till mig. Det må jag säga. Ibland blir jag förvånad över godheten vissa människor bär på. Det gäller flera som skrivit och erbjudit mig hjälp att fixa drugs. Det känns fint. Tackskaruhasåmycket Petter. Det uppskattas mycket.

Nu är det bara att vänta in nästa förkylning. Nästan lite uppspelt.

Hoppas nu bara inte någon vidrig lite tulltjänsteman med klåfingrar förstör glädjen.

fredag, april 13, 2007

Lyxhotell

En kollega kom just och berättade att han bodde på Hotel Edward i Lidköping när han var med på en plåtning nyligen. När han kom ner för att ätaa frukost hade de visat högsta klass genom att ha spetsat utbudet en smula. I anslutning till mat och dryck fanns en skål med en separat värktablettsbuffé som rymde det mesta på den receptfria marknaden. Det är banne mig fingertoppskänsla.

Jag diggar när hotell tar initiativ till att höja standarden utanför gängse hotellnormer. Fuck mintcrisp! Den där menlösa chokladbiten de envisas med att placera på kudden. En tajt smärtstillande, det är framtiden.

Så upp med glaset för personalen på Hotel Edward i Lidköping - Ol' pushers of painkillers

torsdag, april 12, 2007

Fint ska det va

Ryssarna kan dom.

Alla vet ju att ryssar generellt är kända för sin stil och finess, men också för att ta i lite i överkant så fort det finns möjlighet. De är ena trendkänsliga rackare och i maffiakretsar har fräsiga gravstenar gått och blivit värsta bling-bling-prylen för de döda. Ju mer överdådig produktion desto fetare kreddbonus.

Jag förstår dem. Hur råmäktigt är det inte att fläka upp ett högblankt svart stenblock med ett maffigt utfräst foto på hårdingen som ligger och ruttnar under. Jag finner inga ord.

På en kyrkogård i staden Yekaterinburg duggar vulgogravarna extra tätt, eftersom staden på 90-talet var känd som “crime capital of Russia”, då ett stort antal ryska maffialedare bodde och chefade här. Gängkrig och andra våldsrelaterade roligheter resulterade givetvis i att många hårdnackade svin ligger i jord på just denna kyrkogård.

Klicka här för bella in några av dem.

Jag utlovar massor av gravstenar pimpade med ärrade och lönnfeta snubbar i bombarjacka, balkanmönstrade skjortor och chinos. Eller varför inte en tribaltatuerad förbrytare med en cigg ledigt i näven, det skulle vara nåt att pryda sin runa med.



Mest av allt gillar jag nog ändå en grav (se ovan) där två gangsterledare valt att sätta pricken över i med en bonussten där bilden är en Volvo 850 eller liknande. Vaffan skulle det vara bra för undrar jag? Vad ville de visa med den?

Världens hårdaste maffialedare som troligen använde den ryska statskassan som fickpengar går och fräser upp en bil som osar så mycket medelsvensson att man blir illamående över sin sista viloplats. Fy fan.

Det skulle vara svintöntigt med en Ferrari. Men en Volvo. Det känns bara för deppigt.

Undrar ifall de har begravt själva biljävlen också.

Bageltrubbel

Hej, jag jobbar på hemköp. Jag är cepe!!

Så borde de presentera sig, de som jobbar på Hemköp på Stigbergstorget.

Jag var på Hemköp och plockade på mig ett på mig ett par finfina bagels med sesamfrön. När jag kommer fram till kassan så säger hon i kassan att hon inte hart nåt styckpris på dem. Det är fem stycken för tjugo bagare som gäller. Jag ljuger och säger att det var de sista två men jag får ändå inte köpa dem. Kassamuppen dubbelkollar med sin kollega och säger sedan muntert att det antingen är fem eller inga och stoppar undan påsen.

Det finns ingen möjlighet att sälja bagels styckvis. Då slänger de dem hellre. Alltså, det är bara så jävla dumt.

Snopen som fan säger jag att det kan vara det dummaste jag varit med om. Kassörskan flinar. Hon verkar helt oförstående till att hon just gjort sig ansvarig till kraftiga nedskärningar i mitt bagelflöde. Jag får lust att klyva huvudet på henne, men låter bli.

Det hela är mycket provocerande. Snudd på barockt.

På hemköp kan man alltså inte köpa bagels styckvis. Bara i gross. Lustigt eftersom bagels är hyfsat mycket färskvara. Ingen äter väl fem bagels själv. Ska man verkligen bli tvungen att gå ihop ett gäng för att få stilla sitt bagel-sug? Det är sannerligen en galen värld vi lever i.

onsdag, april 11, 2007

Jag vill ha Lemsip

Min kollega R läskade mig idag med ett skönt prepp mot förkylning och alla andra sorters smärta. Lemsip hette det och är en smärtstillande produkt på pulver som inte får säljas i Sverige. Aldrig får man vara glad. Men det är tydligen hot shit i UK.

Eftersom R själv är så nedpundad på det redan vill han ogärna dela med sig. Inte ens till ockerpris. Då måste det vara bra och därför anropar jag londonkontakter.

R recenserade själv preppet med ord som tar du en om dagen när du är sjuk känner du inte att du är sjuk. Så vill jag ha det. Han meckade sig själv en liten drink och jag måste tillstå att det luktade spännande. Fräscht och piffigt. Lite som en ammoniak-käftsmäll fast behaglig.

Måste ha.

Klartext

Igår kväll kantades tillvaron av tjeckisk öl, stekt haloumi och radiounderhållning i form av "Klartext - Nyheter på lätt svenska". Mycket trevligt.

Jag och J lyssnade på tre avsnitt och kom fram till att det är kvalitetskomedi. Aldrig trodde jag att nyheter kunde förädlas så och omsättas i ren humor. Det om man inte räknas till målgruppen vill säga.

Självklart inser jag att det finns en stor grupp männiksor som har behov av att få nyhetssändningarna levererade på ett sätt som är okomplicerat och lätt att ta in. Tanken är god. Grejen är att hade jag varit målgrupp hade jag blivit så JÄVLA förbannad av att lyssna så det går knappt att förklara i ord. Nyhetsuppläsarna verkar nästan tävla i någon sjuk form av dramaturgisk föredringsextravaganza.

De läser upp nyheterna med ett tonläge som inte ens en tvååring skulle se som acceptabelt. Det är lätt bisarrt att de får hålla på som de gör. En person som har svårt att hänga med får troligen inte större informationstörst när den som läser upp använder en tonalitet som känns tagen direkt ur "Hipp hipp" eller liknande. Fy fan vad surt att få en nedsatt förståelseförmåga dragen i gruset av självaste SR.

Jag skulle tippa att det faktiskt går att leverera nyheter på ett enkelt sätt utan att det låter som en sådan där pekbok (för de minsta). När jag tänker efter påmindes jag om Juniorettes första bok "Tippens leksakslåda". Stört. Tror mer att det handlar om att inte använda ett högtravande språk och undvika allt för invecklade sammanhang.

Följande exempel taget ur en rapportering kring rättegången rörande krigsförbrytelser som begicks under kriget i Bosnien:

...Det är bara en av männen som har erkänt att han varit med och mördat.
Han blev dömd av domstolen till att sitta i fängelse i 13 år.
Tre av de andra männen blev också dömda att sitta i fängelse i många år.
Men en man slapp att få något straff av domstolen...

Antingen består Klartext-redaktionen av en hoper begåvade humorgudar eller jordens mest cyniska svin. Jag har svårt att avgöra. Om man bortser från den kränkning de utsätter sin publik för kan jag utlova grovt med kul. När uppläsaren läste meningen "varit med och mördat" satte jag en bit haloumi i halsen. Det kan inte vara sant tänkte jag, men det är det. I allra högsta grad.

Man pendlar mellan att stundvis flabba så att tårar rinner och stundvis vråla i vredesmod över vansinnet på riksradio.

Frågan är om man på SR ser en plats i Klartext-teamet som straff eller belöning. Jag skulle verkligen vilja veta det.


Läs, lyssna och förkovra: Klartext >>

tisdag, april 10, 2007

Paddan III

Idag var det dags för evenemangslunch med jobbet. Vi åkte Paddan. Inte det bastanta och svårt servicefientliga åbäket till kassörska på Hemköp i Majorna utan den platta turistbåten. Trevligt men svinkallt initiativ. Extra kallt för de (jag) som glömt av dagens lunchhändelse och klätt sig i sin fräsigaste vårjacka.

I samlad trupp gled vi runt i kanaler och hamninlopp med en råkäck guide och blev uttittade av folk. Nu vet jag hur varför folk som åker paddan aldrig tar ögonkontakt. De vill inte känna föraktet från standens medborgare.

Med på resan var skepparen "Ingvar", en stor rund man som hade skrattat klart här i livet. Fan vad sur han såg ut. Jag tittade på Ingvar flera gånger för att se om han ändrade sinnesstämning när det stojades och skojades. Det gjorde han inte. Det gick tydligt att känna hur Ingvar hatade oss. Hans sätt signalerade att han fan inte har betalt för att flabba och vara käck. Inte bitter, bara jävligt lack.

Kreddig snubbe den där Ingvar.

Så nu har jag gjort allt man kan göra i Göteborg. Tror jag.

torsdag, april 05, 2007

"Lite extra naglar bara"

Jag vill passa på att önska alla som läser Bloggfrossa en glad påsk. Det blir en helg i vilans tecken. Äta blir det däremot inget av.

Inte sedan en spjuver vid namn Lars hade den goda smaken att via min kollega R passa en länk till mig via msn. Jag kunde bara inte låta bli att klicka. Jag ångrar mig nu.

Bilden visar något utav det värsta jag någonsin sett. Jag ryggade och skrek av äckel. Vek undan med blicken och försökte utan att titta träffa kryssrutan för att stänga fönstret så fort det bara gick. Men det gick inte snabbt nog.

Jag sa till R att hälsa sin gamle vapendragare att han är "en sjuk valp". Lars den jäveln skrattade rått och svarade sedan: "Äh, det var väl inget. Lite extra naglar bara".

...och plötsligt är jag inte alls sugen på ägg och sill och allt som hör till.


Varning!!
Klicka inte här. Jag menar det. Har aldrig varit mer allvarlig. Det är en bild man mår mycket bättre ifall man aldrig ser.

Pisskonst

Ja vad ska man säga. Det är bara att gratulera.

Den spanska "konstnären" Itziar Okariz åker nu runt om i världen och krämar ut ett rätt tjockt gage på att pissa inför publik. Hon kallar det konst. Genialt.

I maj kommer hon till Umeå för att lätta på blåsan. Tio papp + resa tar hon. Fy fan vad sköna pengar man kan göra i konstens namn. Det lustiga är att syftet är att väcka debatt kring gängse normer. Come on, lite bättre provokation kan hon väl bjuda på för all den degen. Att bara stå där och pissa känns sådär. Lite gjort också.

Som det är nu blir man nästan sugen på att ge sig in i priskrig och börja konkurrera. Pröjjar de min flygbiljett och lite frisprit så kan jag göra hennes jobb för en slät femhunka... eller vaffan, säg tusen spänn. Det är ändå en rätt bra bit till norrland.

Det är fantastiskt att höra arrangörerna motivera värdet av den skattebetalda kiss-showen. "Konstnären förbereder sig minutiöst: – Hon dricker en massa vatten. Sen gäller det för henne att hålla sig till det absolut rätta ögonblicket."

Ja herregud vilken insats. Tio tusen är som hittat. Verkligen. Grattis till Itziar säger jag bara. Hon måste verkligen skratta hela vägen till banken.

Om de verkligen vill väcka debatt skulle de nog modda showen en smula.

Låt oss säga att "Konstnären" kommer in på scen. Minutiöst förberedd. Hon har i två dagar ätit Imodium som om det vore jordnötter till ölen. Sedan har hon vräkt i sig ett halvkilo marinerade vitlöksklyftor och valt att gå på den mexikanska linjen och stuffat hårt med starkt kryddade enchiladas, fajitas och tacobuffé med allt vad det innebär. Strax innan ridån går upp drar hon i sig en drink byggd på ricinolja, katrinplommon och annat propplösande.

Hon stiger fram i ljuset, knäpper med pekfingret på mikrofonen och spejar ut i publikhavet. Hon harklar sig försynt och säger "nu ska ni få se". I nästa ögonblick vänder hon sig om, böjer sig ner så att kroppen formar ett U och bjuder sedan publiken på en bajsfontän av sällan skådat slag.

Trum trum. Ridå ner. Slut.

Där mina damer och herrar har ni ett konstverk som det skulle snackas om. Vad förvånade alla konstkritiker och kulturskribenter skulle känna sig när plötsligt sitter där täckta av bajs och vet att det de just varit med om kallas "konst".

onsdag, april 04, 2007

Alex Shulman

Alex Shulman förbryllar mig.

Det är inte ofta jag har svårt att säga vad jag tycker om någon. Bra eller dåligt, på eller av, svart eller vitt. Det är antingen eller. Nästan alltid.

Alex Schulman har jag dock väldigt svårt att placera. Det finns en sida i mig som spontant vill sparka honom upprepade gånger i ansiktet. Den sidan ropar till mig att han är en person som påriktigt förtjänar en terminalsjukdom eller något annat som kreditkort inte kan bota.

När jag hade läst honom för första gången kom jag på mig själv med att dagdrömmande sitta och slicka mig om läpparna. Jag fantiserade om att han dog "spårvagnsdöden" eftersom påkörd, lemlästad och släpad av och under en spårvagn i självaste Göteborg troligen skulle vara den mest förnedrande upplevelse han skulle kunna vara med om.

Jag hatade honom intensivt men kunde inte sluta läsa. Det fanns något där. Något jag kände att jag gillade och ju mer jag läser desto mer börjar jag gilla den jäveln.

Allt han står för hatar jag fortfarande. Samtidigt är han ibland så rolig att jag drabbas av andnöd. Det är så förvirrande att pendla mellan en vilja att ömsom spöa upp en person och ömsom trycka dennes hand och säga: "Hej killen. Du är bra. Ett stort jävla as - men du är bra - ett as med stil."

Jag gillar hans enkla fyndigheter. När han kommenterar Claire Wikholms närvarande vid någon galapremiär och kallar henne ruffig uteliggare, när han kort berättar att han inte svarar när det ringer från ett 031-nummer, uppfinner en smiley alert till sitt mailprogran eller när hans mest raljanta sida ohämmat smädar folkgrupper tiull höger och vänster. Då är han alldeles briljant.

Vändpunkten kom när en kollega tipsat om herr Schulmans "Göteborg special" i senaste nummret av Stureplans pappersutgåva. Han recenserar sin korta visit i Göteborg med vissa saker så träffande att jag nästan ramlar i backen. Han kommenterar de värdelösa trubadurerna i Nordstan med att han nu vet hur utanförskap känns. Jag älskar det.

Jag älskar Göteborg. Jag älskar hans göteborgshat. Det finns ingen motsättning där.

Det är skönt att han inte fattar bättre än att "bete" sig i bred och billig folkfrontspress (Punkt SE). Så brutal brist på finess. Det är då man förstår att han själv totalt saknar klass. I synnerhet när han talar om förbrödring. Det är vackert.

Jag kommer aldrig glömma hans blogginlägg efter att han varit på Robert Wells och rubriksätter sin mycket roliga recension, "Rapsodi av skit". Där möts vi - i vårt RobertWells&Co-förakt. Det är förbrödring.

Vad ska man säga?

Alex Schulman, du förbryllar mig.

En sån dag

Strax innan lunch när jag satt på ett internmöte kände jag plötsligt ett vansinnigt sug efter att se på lite "krigs" eller krigsfilm som vissa säger.

Solen stod högt och när den filtrerades genom konferensrummets lamellgardiner uppstod det där varmdammiga ljusgula ljuset man får om man drar ner persiennerna i vardagsrummet mitt på dagen. Adderat med dålig kondition tar det fram det där sköna vietnamkrigsfilm-suget.

Jag fick en sådan stark lust att avvika hem till mitt vardagsrum med halvtaskig mörkläggning och endast dressad i kallingklädsel avnjuta pizza, folköl, djungelhetta och napalm. Det är det bästa. Men man måste vara sugen. Precis rätt stämning krävs.

Idag är en sån dag.

tisdag, april 03, 2007

Jetlag

Det här med att simma är inte bara förenat med hälsa och välmående. Alla som läst bloggfrossa ett tag vet att jag tycker att "herrarnas" är värsta tillhållet för ett satans byke rent ut sagt.

Jag tänker inte ens hetsa upp mig idag. Jag börjar bara bli så förbannat trött. Vad är det med nakna män i grupp egentligen? Varför blir det fel i huvudet på så många av dem?

Visst finns det många "normala" människor som går dit i syte att träna och simma. Det är majoriteten såklart men som med alla andra extremgrupperingar är det fleppona som syns mest. Så många skumma människor och ett sådant skumt beteende. Jag fattar inte. Det har fått mig att fundera...

Varje besök på Valhalla är som att kastas in i en helt ny plats i universum, där en helt annan världsordning råder och jag bara råkar vara den enda som inte fattat att det är "normalläge". Sånt tröttar. Kanske är det inte dem utan mig det är fel på?

Jag är ledsen. Jag vill inte verka trångsynt men i min kompsikrets rakar vi varandra sällan på ryggen. Jag tycker det är ohyfsat att stå och fönstershoppa i duschen och tycker inte att det är alls socialt gångbart när en snubbe sitter och drar i sin penis på ett märkligt sätt i det ljumma rummet utanför bastun. Det är jättefint att så många män finner det mysigt att gosa som små håriga nallebjörnar - de får göra vad de vill - men helst inte i samma anläggning jag går till för att hålla mig i form.

Jag tycker i det stora hela att det är väldigt skumt att så många besöker Valhalla som att det vore ett jävla spa.

Jag har generellt inte svårt för nakenhet men jag anser att en viss gräns för hur bekväm man kan bli passerats när en kille står och skrubbar sitt ollon med tumnageln som att han försöker skrapa bort tuggummi från jeanstyg eller när en man med "klepp" tvålar in sin pung som att det vore en attraktion på ett nöjesfält. Jag blir så trött.

Trött, trött, trött.

Igår när jag duschat klart såg jag, i hyllan där folk lägger sina badbrallor och handukar, att det stod två burkar folköl. What the fuck?!

Jag säger då det. Varje besök på Valhalla är som en resa till en annan dimension. En slags twillight zone utan konventioner. Jag börjar lida av jetlag nu. Kraftigt.

måndag, april 02, 2007

Vårmode signerat San Quentin.

Igår när juniorette hade vaknat ur sin siesta kändes det att det vore dumt att inte utnyttja vädret. Kosan styrde mot vättlefjäll som är ett naturreservat i Angered.

Juniorette höll en makalös uppvisning i hur sur man kan vara ifall man inte ätit middag, vilket i sin tur föranledde ett pitstop på McDonalds i förortens centrum för att kitta upp med lite pommes och andra viktiga hörnstenar ur kostcirkeln.

Det var en viss stämning i kön måste jag tillstå. Utan att raljera skulle jag säga att klimatet var hårdare, tribaltatueringar och mysbyxor med gällivareröv är bra mycket mer förekommande där än på andra ställen i stan.

Före mig kön stod två killar som inte såg ut att ha haft nån mamma. De var rakade och såg otroligt karelskt elaka ut, härdade av sprit och våld. Den ene hade dessutom förstärkt sin bad as 'tuude med ett "modeplagg" som jag inte riktigt kan relatera till. En knallorange skjorta med kort ärm och ryggtryck: "San Quentin - State Prison - Deathrow - no. 58864478". Fy fan vad töntigt. Jag funderade och försökte förstå hur han måste tänkt när han köpte den men kunde inte riktigt komma fram till en rimlig förklaring. Deathrow, jättefräsigt verkligen.

Alltså, ett så pinsamt klädesplagg kräver en del av ägaren. Han måste verkligen tycka att det signalerar pondus. Nu när jag tänker på det så blir jag nästan provocerad av vilket hjon han måste vara. Usch!

Jag hade en sådan brinnande lust att förklara för honom hur fleppt det är att ha ett sådant plagg. Hur sjukt jävla töntigt det är. Livsglädjen i mig sa att det nog skulle vara en dum idé och faktiskt förenat med livsfara. En kille som ser ut att ha blivit skjuten i ansiktet med ett pumphagel ska man troligen inte försöka läxa upp verbalt.

Jag såg framför mig ett otäckt scenario om touretteskillen inom mig hade brutit fram och tvångsmässigt vräkt ur sig en svada. Då hade tuffingen med all säkerhet belönat min framfusighet med att bokstavligt talat SLÅ AV skallen av mig.

Jag höll tillbaka.

söndag, april 01, 2007

Tomas Andersson Wij

Jag var på konsert med J igår. Hon hade gett mig biljetter till Tomas Andersson Wij.

Jag har inte lyssnat på honom innan så mycket. Det enda jag egentligen visste var att han är en mycket begåvad textförfattare (en allvarlig sådan) och att jag tyckt mycket om en del av det jag hört tidigare.

Det jag inte visste var att han dessutom är en skitskön snubbe. Ödmjuk och jäkligt rolig i all sin stillsamhet. Under kvällen visade han upp en oändligt större talang än de idioter som i Sverige vanligtvis klassas som "elit" i ståuppkretsar. Ironiskt på nåt vis.

Jag funderade och kom fram till att det måste vara hans otroliga berättartalang. Mellan låtarna drog han en rad ganska lågmälda historier ur livet och här och där kom en liten twist som rev upp publikens asgarv. Inga billiga skämt, bara genuint berättande. Häftigt.

Vanligtvis kan jag känna mig lite avogt inställd till människor som hyllas kraftigt utan att jag själv hunnit bilda mig en uppfattning. Skeptisk brukar jag säga, men avundsjuk är nog ett ord som ligger närmre sanningen. Jag vet mina brister. Igår kände jag mig dock inspirerad och genuint överväldigad av hela stämningen. Det var bitterljuvt.

På slutet spelade han sin version av Carolas "Evighet". Innan igår kväll skulle jag lätt kunna svära i blod på att gåshud knappast skulle kunna uppbringas av den låten eller någon annan som hon haft i sin mun. Jag hade fel.

En underlig kväll minsann.