Blixtaktion

Jag har en granntant på 90 sura år.

Först tyckte jag att hon var en käck tant men efter ett halvår börjar jag inse att allt inte står rätt till.

Tanten som vi kan kalla för Ingrid är inofficiell och högst självutnämnd överkucku i fastigheten. Med krum rygg stryker hon runt i lokalerna och ser till att allt går till som det ska. För henne är grannsämjan viktig och det är hon som håller i taktpinnen.

Jag insåg snabbt att jag hade nackdelen att flytta in i den slot hennes favvogranne tidigare bott. En stor kostym att fylla skulle man kunna säga utan att ta i. Ja, nästan omöjlig om det inte vore för att jag i min oskuldsfulla ovetskap om hennes mastermind-later hjälpte henne att byta en glödlampa samma dag jag flyttade in. Sedan dess har jag stått på god fot. En jävla tur måste jag säga efter att jag har hört andra hyresgäster berätta om hennes översittarfasoner. Diktatormaterial skulle man kunna säga.

Hennes lägenhet är ett litet äckligt näste. Ett sånt vem som helst, efter första anblicken, skulle drömma mardrömmar om att vakna fastbunden i. Oräkneliga är gångerna jag slungats ut ur min skönhetssömn av hennes kravallstämma. Det är så att dörren skakar och färgen flagnar när Ingrid tar ton. Jag börjar tycka hon är tjatig nu.

Ingrid består av en mun full av tandkött, vinjetterat av vad jag misstänker är löständer av något slag. Påhängd är en 90-årings kropp. Hon vet allt om alla i huset. Majornas svar på Yoda.

Då och då har jag mött henne i trappen (en mardröm i sig eftersom tid inte verkar existera i hennes begreppsvärld) med en gratängform fylld av en maträtt som ser ut och luktar som någon form av tillredd avföring. Det är ingen lek att hålla tillbaka kräkreflexerna och jag kan inte med ord förklara hur livrädd jag är för att en dag bli tvångsinbjuden på fika. Det skulle knäcka mig totalt.

Insiderkällor har berättat för mig att brännvinsflaskorna jag sett i mangelrummet (obs: udda inslag) är Ingrids och hennes minst lika gamla "knullkompis" Nils som bor ett par uppgångar bort. De brukar mötas där nere för att supa och gud vet vad för oheligheter de gör med varandras kroppar. Jag får pytteskinn på det där dåliga sättet bara min hjärna kommer i närheten av att utforska den mörka sidan av fantasin. En kompis upplyste mig nyligen om termen "pegging" (sexuell aktivitet där kvinnan går loss med strap-on dildo i mannens bak) och jag är rädd att sanningen faktiskt inte ligger särskilt långt ifrån såpass perverterade kvarter i det här fallet.

Nils är en tärd men uppenbarligen stenhård jävel. Jag tänker varje gång jag ser honom hasa sig upp för trappan till Ingrids lya att det blir hans sista natt, men det blir det aldrig. Ingrid låter honom inte "gå vidare" förrän hon är klar med den stackarn. Fy fan vad dominerad han är. Ovärdigt. Han är så fast i hennes nät. Hans obefintliga kroppshydda bär alltid på en Haglöfsrygga och frågan är vad fan för sjukt han egentligen stashar där i.

De få gånger jag stött på dem tillsammans är det Ingrid som fört talan. Nils ser närmast livrädd ut och jag förstår honom. Min själ gråter för Nils och spontant vill jag rädda honom på något sätt.

Idag när jag åt frukost på ett café fastnade min blick på en text som fick mig att hajja till. Det var en annonstext för Amnesty. Den gick ungefär exakt såhär:

"När Amnesty får information om att en människas liv är i fara, när någon riskeras att avrättar, torteras eller försvinna genomförs en blixtaktion. Ett världsomspännnade nätverk protesterar omedelbart via brev, fax e-post och SMS som skickas till berörda regeringar"

Herr Reinfeldt kan nog räkna med en del stök inom kort för jag överväger starkt att höra av mig med ett anonymt tips till Amnesty om vad som försiggår i hjärtat av det idylliska Majorna i Göteborg.