Shake lick dip & flip...

Så lyder mantrat.

Ja, jag vet, jag är en klassisk beroendetyp. Jag provar en produkt, hookar upp på den nåt galet och börjar punda den. Jag har ingen som helst kraft att stå emot hjärnans abstinenssignaler. Det är alltid samma sak. Inget naturligt förhållande till "normal" konsumtionsmängd alls.

Jag minns första gången jag fyllehungrig meckade till mig själv en toast med ost, skinka och johnnys senap. Det klickade och min hjärna sa: Mikael, det här var smarrigt hörru, från och med nu gifter du dina smaklökar med den gyllengula såsen från "druvan". inget jidder - så är det bara.

Samma var det med min första närkontakt av Ben & Jerrys. Min hjärna hotade mig med kniv.

Jag köper en produkt, älskar den och bränner ut den tills jag inte kan se åt den igen. Så funkar det. När jag var fem knarkade jag messmör. Nu skulle jag hellre äta bajs.

Hursomhelst. Senast i craving-ledet är "Crazy Dips". Det säljs i påsar inklusive klubba. Jordgubb är grejen. På baksidan finns en väldigt tydlig manual (nåt alla jävla möbeltillverkare kan lära av) som förklarar hur det går till. Shake, lick dip & flip.

Jag gillar flip-momentet bäst för det är när man har det sprakande godispulvret på tungan. Mäktigt. Jag blir som ett barn. Det smäller och låter fräsigt från munnen om man gapar. Lyckan är total.

När jag var pojkvasker så fanns en liknande produkt. Den innehöll bara pulvret och hette "Snap n' crackle". Crazy Dips är samma sak fast pimpad med en jordgubbsklubba formad som en fot.

Kranen är videobutiken i Masthugget som jag inte kan passera längre utan att tvångsmässigt behöva gå in och köpa på mig ett par påsar. Men jag har även en pusher (J) som noga ser till att det inte hinner gå ur systemet. Det är en djävulsk drog.

Så om ni hör människor gå runt och hjärntvättat mumla Shake, lick, dip & flip, då vet ni vad det beror på.