Jag är oroad. Juniorette rådiggar Bamse.
Jag vet inte varför, men hon verkar tycka att han är rätt sympatisk trots att han nästan dagligen dopar sig med anabola-honung (som hans egen farmor absurt nog tillhandahåller). Hans användande kickar ju skiten ur Ludmilas lilla pillertrillande. Det känns lite otäckt när jag tänker på vilken totalt moraliskt förtappad intällning det genererar egentligen.
Bamses polare Lille skutt är bara en kuvad urmes och katten Jansson är en parasiterande lowlife. De är knappt värda att nämna.
Men en sak har slagit mig. Vad fan är dealen med Skalman egentligen? Varför får han så jävla mycket kredd. Han är ju bara ett extremt egocentrerat svin. Verkar tro att han är nåt bara för att han är grön och ärligt talat, så mäktigt är det fan inte att ha ett skal på ryggen. Dock kammar han trendbonus för att han kör på hatt.
Visst, jag gillar att slacka men Skalman är otrolig. Hans slackervanor har antagit abnorma proportioner och alla verkar köpa det. Men inte jag. Hur fan hade det sett ut om alla körde på en sådan maniana-attityd, helt utan utrymme för dynamik. Det är fan otäckt - inte kreddigt.
Jag hade blivit så sjukt lack om jag satt i klistret och min livboj plötsligt säger att "nä, nu är det nap-time" eller "och lite mat på detta så...". Men Skalis gör det hela tiden och kommer undan med det bara för att han är en riktigt halare när det kommer till att uppfinna en massa shit. Som McGyver, fast jag har iallafall aldrig sett indikationer på att skalmans fiffighet gjort att han får ligga - så kanske att det finns någon biblisk rättvisa. Han har nog inte ens kuk. Gött åt honom!
Jag skulle säga att Krösus sork, bamselandets stekare är en rätt skön lirare. Han är moderatsvinet i en tvättäkta såsseserie. Han är kapitalist och materialist ut i fingerspetsarna. Killen som ger fucktecken till allt vad mjuka värden heter - men han står iallafall för det.
Så har vi Vargen. Frilansar'n. Ej fackligt ansluten och därför ute i kylan hos Bamse och hans LO-polare, men även föraktad av de rika och "onda". Personligen gillar jag honom mest. Han är seriens underdog, antihjälten. Jag kan tänka mig att gå så långt som att jag älskar Vargen och kan inte hjälpa att hata Rune Andréasson lite bara för att han aldrig låter honom vinna.
Asshole!
fredag, oktober 27, 2006
torsdag, oktober 26, 2006
Lagen är lika
med skitsnack!
Idag när jag satt på vagnen till jobbet hoppar två patrullerande snutar på vid valand. De tittar på biljettautomaten och byter följande repliker:
Snut1: "Den tar ju inte tjugolappar"
Snut2: "Hmm näe, det verkar inte så"
Snut1: "Ja då kan vi ju inte betala... faktiskt?"
Snut2: "Nä det går ju inte... vi får ta det nästa gång" (*fryntligt flinande*)
Snut1: "javisst... hehehe"
Fy fan säger jag bara. Jävla PIGS!
Jag skiter givertvis egentligen i om de som privatpersoner betalar eller inte men i sitt ämbete som lagens långa arm känns det jävligt brunt att de står där och tokskiter i att pröjsa - bara för att de vet att ingen kommer börja jiddra med dem.
Dessutom var de ett par rikitgt slöa gamla gnetsnutar för trötta för att jaga bus och inte ens orkar promenera ner längts avenyn utan plankar kollektivt. Anstötligt. Så värdelösa.
Två grisar redo för slakt kan man säga.
Idag när jag satt på vagnen till jobbet hoppar två patrullerande snutar på vid valand. De tittar på biljettautomaten och byter följande repliker:
Snut1: "Den tar ju inte tjugolappar"
Snut2: "Hmm näe, det verkar inte så"
Snut1: "Ja då kan vi ju inte betala... faktiskt?"
Snut2: "Nä det går ju inte... vi får ta det nästa gång" (*fryntligt flinande*)
Snut1: "javisst... hehehe"
Fy fan säger jag bara. Jävla PIGS!
Jag skiter givertvis egentligen i om de som privatpersoner betalar eller inte men i sitt ämbete som lagens långa arm känns det jävligt brunt att de står där och tokskiter i att pröjsa - bara för att de vet att ingen kommer börja jiddra med dem.
Dessutom var de ett par rikitgt slöa gamla gnetsnutar för trötta för att jaga bus och inte ens orkar promenera ner längts avenyn utan plankar kollektivt. Anstötligt. Så värdelösa.
Två grisar redo för slakt kan man säga.
onsdag, oktober 25, 2006
Här var det spaning... färsk kall spaning
Sett ikväll med egna ögon:
Jag vill bara meddela att Ebbot (sångare i soundtrack of our lives) åker ANDRA klass på x2000. Fan!
Jag verkligen diggar Ebbot, men ärkigt talat. Hur jävla rock 'n roll är det att snikåka tåg (=sitta på runksäten) och mula i sig en liten vidrig singelportions potatissallad från ockervagnen (bistron).
Besvikelse och bedrövelse.
Hade jag fått rollen att agera privat pr-konsult åt killen hade jag sett till att han stökade om lite. Det minsta man kan begära är väl att han dricker sig pruttfull på burköl och river ut ett par säten i vagn 1, eller nåt i den stilen. Drömmen hade varit om han yxsparkat nån direktörkilles laptop åt helvetet eller spontanhängt i nödbromsen och vansinnesvrålat "se upp i backen Oldsberg".
Men icke. Ebbot är lydig. Han åker andra klass och betalar svensonmannamässigt sin rötna bredbandsupphoppling och bistrokrubb. Sålde förra plattan så förbannat dåligt eller skjuter de heroin för alla royalties? Eller är han bara snål?
Skitsamma, jag gillar Ebbot ändå. Fast han just dödade rockmyten för mig
Jag vill bara meddela att Ebbot (sångare i soundtrack of our lives) åker ANDRA klass på x2000. Fan!
Jag verkligen diggar Ebbot, men ärkigt talat. Hur jävla rock 'n roll är det att snikåka tåg (=sitta på runksäten) och mula i sig en liten vidrig singelportions potatissallad från ockervagnen (bistron).
Besvikelse och bedrövelse.
Hade jag fått rollen att agera privat pr-konsult åt killen hade jag sett till att han stökade om lite. Det minsta man kan begära är väl att han dricker sig pruttfull på burköl och river ut ett par säten i vagn 1, eller nåt i den stilen. Drömmen hade varit om han yxsparkat nån direktörkilles laptop åt helvetet eller spontanhängt i nödbromsen och vansinnesvrålat "se upp i backen Oldsberg".
Men icke. Ebbot är lydig. Han åker andra klass och betalar svensonmannamässigt sin rötna bredbandsupphoppling och bistrokrubb. Sålde förra plattan så förbannat dåligt eller skjuter de heroin för alla royalties? Eller är han bara snål?
Skitsamma, jag gillar Ebbot ändå. Fast han just dödade rockmyten för mig
måndag, oktober 23, 2006
...och så gick en era ur tiden
Idag är en svart dag i bøf-kalendern. Vi har blivit frontade vilket innebär att Bøf-bloggen (se länk längst ner) stänger. Den har gjort sitt. Dessutom har de börjat bedriva ockerverksamhet genom att chockhöja lunchpriserna. Förmannen a.k.a "Vreden" hade en ytterst förvirrad förklaring där han redogjorde för sambandety mellan kött- och oljeindex. Så dumt.
Högmodigt sa vi från start att tillsammans ska vi hjälpa Jensens Bøfhus att bli bättre att bli bättre. Vi såg oss som frälsare och trodde någonstnas påriktigt att vi var speciella. Vi sa att de behövde oss mer än vi behövde dem.
I bøf-gänget brukade vi kaxigt säga att vi bröt ny mark. Att vi gjorde något som skulle löna sig i slutändan. Två månader har passerat och ihärdigt har jag personligen lagt c:a 90% av mina lunchpengar i herr Jensens ficka. Till vilken nytta?
Ok, jag vet. Rom byggdes inte på... och sån skit, men vi siktade mot stjärnorna och landade i rännstenen till slut. Så ironiskt, så danskt.... men det är inte oss det är fel på, det är dom.
Idag blev vi frontade av en samlad personalstyrka på Jensens Bøfhus of Gbg. De visste om vår ordern, vår slutna cirkel. Nån satans golbög från malmö hade rattat ut OSS - den innersta kretsen.
Först ut var vår insider F med att fråga om vi inte hade någon rolig blogg på gång. Alla på bøffen visste sa han. Sedan kom "Vreden" på GOTT humör och skojade om bilden vi publicerat på honom. En bild där Vreden himself ser asförbannad ut. Stora delar av gruppen frös och kände viss rädsla för blodutgjutelse men RG projektledde snyggt och frågade varför han var så arg dåp det begav sig. Förklaringen låg i att det var nåt strul och att det egentligen var hans lediga dag och att han på sina lediga dagar brukade vara på kontoret. Det lät rubbat men han är dansk och kanske betyder "kontoret" helt enkelt "hemma och softar" på danska.
Dagens lunch kändes helt enkelt som en psykadelisk svamptripp. Från att närmast ha känt oss som persona non grata när vi tjatat och gått på om bord 807 på bøfhyllan till en jätteuppståndelse som inkluderar allt från leenden, service och trevligt bemötande till det vi hittills bedömt omöjligt. Dialog. Dansk ironi när den är som allra sämst.
...Och så nu, när den sista bøffen smält av säger vi, förvisso med en klump i halsen men ändå segervisst...
"We were only in it for the bøf!"
Goddämit! Det finns väl plenty med lunchmarker för killar och tjejer som oss.
För de som vill läsa hela följetongen: http://jensensbofhusgbg.blogspot.com
Högmodigt sa vi från start att tillsammans ska vi hjälpa Jensens Bøfhus att bli bättre att bli bättre. Vi såg oss som frälsare och trodde någonstnas påriktigt att vi var speciella. Vi sa att de behövde oss mer än vi behövde dem.
I bøf-gänget brukade vi kaxigt säga att vi bröt ny mark. Att vi gjorde något som skulle löna sig i slutändan. Två månader har passerat och ihärdigt har jag personligen lagt c:a 90% av mina lunchpengar i herr Jensens ficka. Till vilken nytta?
Ok, jag vet. Rom byggdes inte på... och sån skit, men vi siktade mot stjärnorna och landade i rännstenen till slut. Så ironiskt, så danskt.... men det är inte oss det är fel på, det är dom.
Idag blev vi frontade av en samlad personalstyrka på Jensens Bøfhus of Gbg. De visste om vår ordern, vår slutna cirkel. Nån satans golbög från malmö hade rattat ut OSS - den innersta kretsen.
Först ut var vår insider F med att fråga om vi inte hade någon rolig blogg på gång. Alla på bøffen visste sa han. Sedan kom "Vreden" på GOTT humör och skojade om bilden vi publicerat på honom. En bild där Vreden himself ser asförbannad ut. Stora delar av gruppen frös och kände viss rädsla för blodutgjutelse men RG projektledde snyggt och frågade varför han var så arg dåp det begav sig. Förklaringen låg i att det var nåt strul och att det egentligen var hans lediga dag och att han på sina lediga dagar brukade vara på kontoret. Det lät rubbat men han är dansk och kanske betyder "kontoret" helt enkelt "hemma och softar" på danska.
Dagens lunch kändes helt enkelt som en psykadelisk svamptripp. Från att närmast ha känt oss som persona non grata när vi tjatat och gått på om bord 807 på bøfhyllan till en jätteuppståndelse som inkluderar allt från leenden, service och trevligt bemötande till det vi hittills bedömt omöjligt. Dialog. Dansk ironi när den är som allra sämst.
...Och så nu, när den sista bøffen smält av säger vi, förvisso med en klump i halsen men ändå segervisst...
"We were only in it for the bøf!"
Goddämit! Det finns väl plenty med lunchmarker för killar och tjejer som oss.
För de som vill läsa hela följetongen: http://jensensbofhusgbg.blogspot.com
Skägg
Förra veckan brast det plötsligt. Allt kom upp till ytan. Jag såg en bild på Idoljusryns boss Peter Swartling och hans vederstyggliga skägg. Fy fan! Jag stör mig så kraftigt på det. Känner mig uppenbart provocerad. Vad fan är det för vansinne han håller på med egentligen.
Alltså killen: Det är ingen idé att du försöker, du lurar ingen annan än dig själv. Alla vet ändå att det är för att du inte har någon haka.
Hmmm... det här med skägg i allmänhet, eller ja fan, all annan kroppsbehåring med för den delen. Visst är det skumt. Vart kommer allt ifrån egentligen?
Jag fattar... men ändå inte. Det är jävligt konstigt.
Frågan har ställts många gånger och jag är inte dummare än att jag fattar att det än nån liten jävla process i kroppen som provocerar fram detta beteende. Vissa har mer, vissa har mindre men alla har den där cellen eller genen som tycker att det är ett kul prank att skapa hår och använda kroppen som nån jävla potatispress.
Min egen skäggväxt är som en svinförbannad rebellrörelse i micronivå. Jag blir tokig. Oavsett om jag rakar mig på morgonen så sticker de små asen upp igen lagom till lunch. Uppkäftigt som små griniga bajs-punkare på GHB.
Det har resulterat i ett slags utseendemässigt status quo för mig. Jag går konstant runt och ser ut som en lodare-light. Charmant. Därmed är frågan om vad som givit mig min s.k. bum appeal (djurisk dragningskraft i lodiskretsar).
Expilo here i come... kanske.
Alltså killen: Det är ingen idé att du försöker, du lurar ingen annan än dig själv. Alla vet ändå att det är för att du inte har någon haka.
Hmmm... det här med skägg i allmänhet, eller ja fan, all annan kroppsbehåring med för den delen. Visst är det skumt. Vart kommer allt ifrån egentligen?
Jag fattar... men ändå inte. Det är jävligt konstigt.
Frågan har ställts många gånger och jag är inte dummare än att jag fattar att det än nån liten jävla process i kroppen som provocerar fram detta beteende. Vissa har mer, vissa har mindre men alla har den där cellen eller genen som tycker att det är ett kul prank att skapa hår och använda kroppen som nån jävla potatispress.
Min egen skäggväxt är som en svinförbannad rebellrörelse i micronivå. Jag blir tokig. Oavsett om jag rakar mig på morgonen så sticker de små asen upp igen lagom till lunch. Uppkäftigt som små griniga bajs-punkare på GHB.
Det har resulterat i ett slags utseendemässigt status quo för mig. Jag går konstant runt och ser ut som en lodare-light. Charmant. Därmed är frågan om vad som givit mig min s.k. bum appeal (djurisk dragningskraft i lodiskretsar).
Expilo here i come... kanske.
tisdag, oktober 17, 2006
Metro City Punkt SE
Alltså kan någon förklara det roliga för mig. För det måste ju vara ett skämt.
Jag erkänner, jag fattar verkligen inte.
Vad är egentligen dealen med alla förbannade pajastyper som står och trängs om uppmärksamhet på hållplatser och torg varje morgon, varje dag och trycker upp sina gratistidningar i ansiktet på en när man bara vill gå förbi. Jag har svårt att hålla humöret uppe som det är under de tidiga morgontimmarna och vill gärna slippa den mycket sjuka typen av nasande de där gratisutdelarsvinen håller sig med.
Om det var ett helete att åka kollektivt innan är det maximal ångest nu. Jag känner verkligen hat när jag kommer till min hållplats och måste tackla mig fram bland alla as med upp-brandade vindjackor, kepsar och skit. Alla flinar mekaniskt och hoppar framför en, spelar allan, de vill dela ut sin skit till vilket pris som helst.
Hur svårt kan det vara att ställa ut sitt lilla tidningsställ och let it flow. Varför måste de vara så speedade och VARFÖR så många. Varför måste de vara två på en? När man kommer till hållplatsen är det dubbelt upp med tidningsutdelare jämfört mot resenärer. Det måste vara en helt ny dimension av vansinne.
Jag börjar tröttna som fan på Metrosvin, Cityretards och Punkt SE-mongon nu. De är apor på min rygg och jag är trött i ryggen som det är.
Lösning någon?
Jag erkänner, jag fattar verkligen inte.
Vad är egentligen dealen med alla förbannade pajastyper som står och trängs om uppmärksamhet på hållplatser och torg varje morgon, varje dag och trycker upp sina gratistidningar i ansiktet på en när man bara vill gå förbi. Jag har svårt att hålla humöret uppe som det är under de tidiga morgontimmarna och vill gärna slippa den mycket sjuka typen av nasande de där gratisutdelarsvinen håller sig med.
Om det var ett helete att åka kollektivt innan är det maximal ångest nu. Jag känner verkligen hat när jag kommer till min hållplats och måste tackla mig fram bland alla as med upp-brandade vindjackor, kepsar och skit. Alla flinar mekaniskt och hoppar framför en, spelar allan, de vill dela ut sin skit till vilket pris som helst.
Hur svårt kan det vara att ställa ut sitt lilla tidningsställ och let it flow. Varför måste de vara så speedade och VARFÖR så många. Varför måste de vara två på en? När man kommer till hållplatsen är det dubbelt upp med tidningsutdelare jämfört mot resenärer. Det måste vara en helt ny dimension av vansinne.
Jag börjar tröttna som fan på Metrosvin, Cityretards och Punkt SE-mongon nu. De är apor på min rygg och jag är trött i ryggen som det är.
Lösning någon?
måndag, oktober 16, 2006
Bot och bättring
Jag vet att jag varit en riktig jävla sopa på att uppdatera bloggen på sistone. Tro mig, jag gillar det inte alls men ibland blir det så.
Tackar för ert tålamod. Det glädjer.
Jag lovar bot och bättring från nu.
Tackar för ert tålamod. Det glädjer.
Jag lovar bot och bättring från nu.
tisdag, oktober 10, 2006
En liten spaning
Igår när jag var på böffen så slog det mig plötsligt. Danskarna anfaller. Hela Göteborg har invarderats av danska fillialer. Obemärkt.
Hur fan gick det till. Hur kunde vi låta det hända?
Efter att ha funderat igenom detta noga så kom jag på att det måste ha börjat på 90-talet. Oskyldigt trängde de in ett par pölsemannenvagnar här och var på stan utan att någon protesterade.
Och efter korvscamen så har sverige legat öppet som en buffélunch för danskarna och nu härjar de fritt. Dansk design, bah! Bo Concept, Bolagret och Kvik har tagit sig in i våra hem och sedan släppte de Netto på oss. De mest efterblivna av oss gick på det. Med Netto har de tagit makten över våra plånkor och vi fattar inte att vi stärker den danska kronan för varje burk lågprismajs vi hadlar hos de jävlarna.
Och så Jensens Böfhus. Med prisvärda och populära böffar tar de kontroll över våra matvanor. De har tillochmed snirklat in en egen line med böffar, sås och coleslaw på Hemköp. Det är fasansfullt förnedrande.
Vi har alltid överskattat oss själva - vi svenskar - trott att vi är all that.
När ryssen dundrade på kring finska gränsen fick de se hur jävla hård man blir av att bada bastu och dricka dunkvis med hembränt varje dag.
Finnarna stod pall mot rysk pansar. Vi blev blidkade med ett parti röd korv. Det är riktigt pinsamt. Vi är så satans lättlurade här i svedala.
Hur fan gick det till. Hur kunde vi låta det hända?
Efter att ha funderat igenom detta noga så kom jag på att det måste ha börjat på 90-talet. Oskyldigt trängde de in ett par pölsemannenvagnar här och var på stan utan att någon protesterade.
Och efter korvscamen så har sverige legat öppet som en buffélunch för danskarna och nu härjar de fritt. Dansk design, bah! Bo Concept, Bolagret och Kvik har tagit sig in i våra hem och sedan släppte de Netto på oss. De mest efterblivna av oss gick på det. Med Netto har de tagit makten över våra plånkor och vi fattar inte att vi stärker den danska kronan för varje burk lågprismajs vi hadlar hos de jävlarna.
Och så Jensens Böfhus. Med prisvärda och populära böffar tar de kontroll över våra matvanor. De har tillochmed snirklat in en egen line med böffar, sås och coleslaw på Hemköp. Det är fasansfullt förnedrande.
Vi har alltid överskattat oss själva - vi svenskar - trott att vi är all that.
När ryssen dundrade på kring finska gränsen fick de se hur jävla hård man blir av att bada bastu och dricka dunkvis med hembränt varje dag.
Finnarna stod pall mot rysk pansar. Vi blev blidkade med ett parti röd korv. Det är riktigt pinsamt. Vi är så satans lättlurade här i svedala.
onsdag, oktober 04, 2006
Konsumentmakt - inte bara i drömmen (längre)
Jag var på Bolagret igår. En inredningsbutik med jäkligt sjyssta grejer till billig prislapp. Det är bara en sak. Det är danskt, vilket innebär att det (inte) fungerar på ett klassiskt danskt sätt och att det känns danskt ner på partikelnivå.
Anledningen att jag besökte butiken var att jag beställt en soffa där för exakt en månad sedan. Nu har jag mätt lite och fick härom dagen panik när jag insåg att den är i längsta laget. Det var 3-sitsmodellen jag hade beställt och jag kände att jag verkligen borde byta mot den lite mindre 2,5-sitsarn.
Glatt kutade jag in. Jag hade ringt och förvarnat så de visste att jag skulle komma in och strula till deras stenålderssystem en aning, vilken dag som helst, men av kassörskans blick att döma anade de nog inte hur snart. Jag förklarade med min trevligaste röst både problemet och min eminenta lösning. Jag ville helt enkelt byta soffan innan jag fått den mot en annan soffa. Något som skulle komma att bli en s.k. "brainmelter" för de små pågarna & pigorna.
Utan att lyssna klart bröt hon in och sa snabbare än en bensinbrand att det tydligt står i deras villkor att öppet köp inte gäller på beställningsvaror (vilket är jävligt skärpt av dem eftersom hela deras koncept bygger på just beställingsvaror). Lika trevligt replikerar jag att det gör inget för jag har bara tänkt utnyttja bytesrätten.
Jag vill försöka lösa det snyggt även om jag av erfarenhet vet att när man har med danskar att göra så finns det inte ens hopp om smidighet att göra från början.
"Det går inte säger hon då."
Och där tog mikes trevliga ton slut och blev myndig. Vad fan trodde hon egentligen. Att Bolagret har någon form av ambasadstatus. Svenska lagar gäller väl även för danska bolag som verkar i Sverige. Jag började ana att det skulle ta tjockt med tid.
"Har du hört talas om konsumentköplagen", frågade jag bryskt.
Hon tittar på sin boss som nickar och säger att man faktiskt får byta. Gött tänker jag och sedan inleds en mycket lång och krånglig process som upptar en anstälds fulla tid i 40 minuter samt hennes chef i uppskattningsvis lite mer än hälften.
Det ska ringas till danmark, till centrallager, till huvudkontor och ja, hon ringer nog runt till varenda jävel i koncernen. De har aldrig varit med om något liknande. Jag får tillfälle att åtnjuta känslan av att vara unik. Mumma. Jag spankulerar omkring inne i butiken och tittar på kuddar och lampor. Ska det va så ska det va.
Till slut har hon alla papper på bordet. Bokstavligt talat. För Bolagret arbetar inte med riktiga datorsystem. De kör den gamla sköna draeng-metoden - papper och pärm. Hon frågar efter mitt kort så att hon kan överföra mellanskillnaden till mitt kort.
DÅ... flikar jag in en fråga om den lilla soffans sittyta. Lånar ett måttband och går och mäter. Jag får beslutsågest. Kanske att den lilla är för liten ändå. Då är det bättre med en för stor. Inget är värre än en sniket tilltagen soffa. Inget!
Jag säger att jag måste fundera. Nu har det gått ungefär 40 minuter. Jag mäter igen och tar sedan det mycket oväntade beslutet att skita i att soffbytet. Tjejen i kassan bara tittar på mig som att jag just dragit ett bajsskämt. Istället köper jag till hemleverans på åbäket och börjar nöjt fantisera om möjligheterna att få hem soffjäveln innan helgen.
Tjejen verkar sur. Inte konstigt. Jag har just slösat bort massor av hennes tid för att nå samma resultat som jag hade i utgångsläget.
"Haha... ja det var då en jävla resa det här, gött jobbat", sa jag übermuntert. Ingen respons.
I rulltrappan ner önskade jag dem en trevlig kväll och jag tyckte faktiskt mig kunna skönja ett leende någonstans.
Resten av kvällen var räddad för min del. Jag kände att jag nästan fick en kick av min konsumentmakt. Att det var skönt som fan att vara på rätt sida för en gång skull när det strular. Nu planerar jag att utföra liknande operationer mot andra affärsrörelser, myndigheter och i situationer där man vanligtvis brukar tillskrva sig epitetet "den lilla människan".
Tid för hämnd... ohh yeah baby... det ligger rätt på tungan känner jag.
Anledningen att jag besökte butiken var att jag beställt en soffa där för exakt en månad sedan. Nu har jag mätt lite och fick härom dagen panik när jag insåg att den är i längsta laget. Det var 3-sitsmodellen jag hade beställt och jag kände att jag verkligen borde byta mot den lite mindre 2,5-sitsarn.
Glatt kutade jag in. Jag hade ringt och förvarnat så de visste att jag skulle komma in och strula till deras stenålderssystem en aning, vilken dag som helst, men av kassörskans blick att döma anade de nog inte hur snart. Jag förklarade med min trevligaste röst både problemet och min eminenta lösning. Jag ville helt enkelt byta soffan innan jag fått den mot en annan soffa. Något som skulle komma att bli en s.k. "brainmelter" för de små pågarna & pigorna.
Utan att lyssna klart bröt hon in och sa snabbare än en bensinbrand att det tydligt står i deras villkor att öppet köp inte gäller på beställningsvaror (vilket är jävligt skärpt av dem eftersom hela deras koncept bygger på just beställingsvaror). Lika trevligt replikerar jag att det gör inget för jag har bara tänkt utnyttja bytesrätten.
Jag vill försöka lösa det snyggt även om jag av erfarenhet vet att när man har med danskar att göra så finns det inte ens hopp om smidighet att göra från början.
"Det går inte säger hon då."
Och där tog mikes trevliga ton slut och blev myndig. Vad fan trodde hon egentligen. Att Bolagret har någon form av ambasadstatus. Svenska lagar gäller väl även för danska bolag som verkar i Sverige. Jag började ana att det skulle ta tjockt med tid.
"Har du hört talas om konsumentköplagen", frågade jag bryskt.
Hon tittar på sin boss som nickar och säger att man faktiskt får byta. Gött tänker jag och sedan inleds en mycket lång och krånglig process som upptar en anstälds fulla tid i 40 minuter samt hennes chef i uppskattningsvis lite mer än hälften.
Det ska ringas till danmark, till centrallager, till huvudkontor och ja, hon ringer nog runt till varenda jävel i koncernen. De har aldrig varit med om något liknande. Jag får tillfälle att åtnjuta känslan av att vara unik. Mumma. Jag spankulerar omkring inne i butiken och tittar på kuddar och lampor. Ska det va så ska det va.
Till slut har hon alla papper på bordet. Bokstavligt talat. För Bolagret arbetar inte med riktiga datorsystem. De kör den gamla sköna draeng-metoden - papper och pärm. Hon frågar efter mitt kort så att hon kan överföra mellanskillnaden till mitt kort.
DÅ... flikar jag in en fråga om den lilla soffans sittyta. Lånar ett måttband och går och mäter. Jag får beslutsågest. Kanske att den lilla är för liten ändå. Då är det bättre med en för stor. Inget är värre än en sniket tilltagen soffa. Inget!
Jag säger att jag måste fundera. Nu har det gått ungefär 40 minuter. Jag mäter igen och tar sedan det mycket oväntade beslutet att skita i att soffbytet. Tjejen i kassan bara tittar på mig som att jag just dragit ett bajsskämt. Istället köper jag till hemleverans på åbäket och börjar nöjt fantisera om möjligheterna att få hem soffjäveln innan helgen.
Tjejen verkar sur. Inte konstigt. Jag har just slösat bort massor av hennes tid för att nå samma resultat som jag hade i utgångsläget.
"Haha... ja det var då en jävla resa det här, gött jobbat", sa jag übermuntert. Ingen respons.
I rulltrappan ner önskade jag dem en trevlig kväll och jag tyckte faktiskt mig kunna skönja ett leende någonstans.
Resten av kvällen var räddad för min del. Jag kände att jag nästan fick en kick av min konsumentmakt. Att det var skönt som fan att vara på rätt sida för en gång skull när det strular. Nu planerar jag att utföra liknande operationer mot andra affärsrörelser, myndigheter och i situationer där man vanligtvis brukar tillskrva sig epitetet "den lilla människan".
Tid för hämnd... ohh yeah baby... det ligger rätt på tungan känner jag.
måndag, oktober 02, 2006
Efterlyst
Kollar just på Efterlyst i trean. De visade precis ett inslag om den beryktade "Nekrofilen från Västmanland" (charmigt nick må jag säga).
Fan, jag satte i halsen... den killen är vad man brukar kalla "one sick puppy".
Över och ut.
Fan, jag satte i halsen... den killen är vad man brukar kalla "one sick puppy".
Över och ut.
söndag, oktober 01, 2006
Söndagens eldprov - "Operation Backaplan"
En del sover ut på vilodagen. Andra utsätter sig (mer eller mindre) frivilligt för eldprov.
Få saker är så oavslappnade som när ens unge gallskriker och man befinner sig i en folkmassa. När ens unge gör just det och folkmassan består av en massa fynd-svin på en stormarknad för hemelektronik, ja då är man nära hades. När så alla kriterier är uppfyllda och stormarknadens geografiska position är "417 05 - Backaplan"... Ja gott folk, då ÄR man mitt i det brinnande helvetet.
Idag åkte vi till den mest dystra platsen i Göteborg för att kolla på en plattis till D. Det är något otäckt över ställen som Siba och El-Giganten. Jag får för mig att jag befinner mig i en postapokalyptisk zon. Vår världs yttersta slutskede.
Folk är som förrykta. Tunnelseende plöjer de lystet fram längs gångarna. Flytta dig eller dö lyder det tysta budskapet. Rädda sig den som kan för inget, INGET, får stå ivägen för ett skönt fyndpris på plasma och dussinpartier av hembioanläggningar. Det är otäckt att se hur effektivt människor avhumaniseras så fort de kommer innanför skjutdörrarna. Där inne råder det närmsta vi kan komma anarki i ett annars så ordnat samhälle.
Vi spankulerar runt ganska lugnt och tittar på spektaklet. D frågar efter hjälp och just då, just där bestämmer sig juniorette för att riva upp helvetet.
En enda sak kan desarmera henne när hon väl lagt till med det humöret. Nappen. Och den hade vi glömt hemma. Jag greps av panik. Hon skrek som en stucken gris och jag kände hur horder av fyndmongon tittade med sitt brinnande hat mot mig. De lät mig förstå att det är svårt att göra prisjämförelser när en mistlur ersätter den annars så förföriska muzaken. I know.
Som en marathon-kenyan sprang jag med Juniorette i vagnen runt kvarteret till ett av de mest tragiska affärskomplexen denna jord har skådat. Coop - Backaplan. Vi låg som streck i luften. Tiden är knapp. Måste ha en napp fort som fan.
Alldeles innanför dörrarna möts jag av en hägring. "Happyland" - en barnaffär. Det är för bra för att vara sant. Jag måste sett vild ut för tjejen i kassan kom fram innan jag hunnit in och frågade med uppspärrade ögon om jag behövde hjälp.
"NAPPAR", skriker jag "var har ni nappar, jag måste ha en napp fort".
Tjejen fnissar och pekar mot en hylla längre bort. Jag rusar fram och rycker till mig ett paket. Betalar stressat och sliter upp paketet i affären så att napparna yr som konfetti.
Juniorette var så tagen av situationen att hon hade börjat flabba åt sin papphammar-pappa mitt i alltihopa. Neutralisering slutförd.
Vi återvände till materialismens högborg och beslutade att ta Siba när vi ändå var där.
På Siba hade de lyckats kamouflera apokalypskänslan lite bättre. Istället fick vi hjälp av en grovt dryg försäljare. Den äldsta de har. Han verkade inte vilja sälja någonting till oss överhuvudtaget. Han svarade suckande på våra frågor och använde en rakt igenom nedsättande ton. Verkade nästan irriterad för att vi frågade saker.
Jag kände hur jag hatade honom. Jag fick en plötslig och intensiv vilja att straffsparka säljsvinet i skrevet, så hårt att han skulle bli tvungen att leta upp sina kulor någonstans i sitt lönnfeta bukparti. Kanske bjuda på ett hårt njurslag med tillhörande uppercut
eller minst brotta ner honom mot mattan och välta "Fabbes" tyngsta bakprojektions-tv över honom.
Jag blir våldsam i sinnet när jag blir förödmjukad av ett sånt svin.
Till slut lyckades vi slutföra uppdraget med en förhållandevis trevlig försäljare... Alla var i upplösningstillstånd. Jag konstaterade att det var väldigt skönt att komma därifrån, men även att humöret skulle vara rökt för resten av dagen.
Det kostar dyrt på psyket att ta en spontan söndagsrepa i helvetet.
Få saker är så oavslappnade som när ens unge gallskriker och man befinner sig i en folkmassa. När ens unge gör just det och folkmassan består av en massa fynd-svin på en stormarknad för hemelektronik, ja då är man nära hades. När så alla kriterier är uppfyllda och stormarknadens geografiska position är "417 05 - Backaplan"... Ja gott folk, då ÄR man mitt i det brinnande helvetet.
Idag åkte vi till den mest dystra platsen i Göteborg för att kolla på en plattis till D. Det är något otäckt över ställen som Siba och El-Giganten. Jag får för mig att jag befinner mig i en postapokalyptisk zon. Vår världs yttersta slutskede.
Folk är som förrykta. Tunnelseende plöjer de lystet fram längs gångarna. Flytta dig eller dö lyder det tysta budskapet. Rädda sig den som kan för inget, INGET, får stå ivägen för ett skönt fyndpris på plasma och dussinpartier av hembioanläggningar. Det är otäckt att se hur effektivt människor avhumaniseras så fort de kommer innanför skjutdörrarna. Där inne råder det närmsta vi kan komma anarki i ett annars så ordnat samhälle.
Vi spankulerar runt ganska lugnt och tittar på spektaklet. D frågar efter hjälp och just då, just där bestämmer sig juniorette för att riva upp helvetet.
En enda sak kan desarmera henne när hon väl lagt till med det humöret. Nappen. Och den hade vi glömt hemma. Jag greps av panik. Hon skrek som en stucken gris och jag kände hur horder av fyndmongon tittade med sitt brinnande hat mot mig. De lät mig förstå att det är svårt att göra prisjämförelser när en mistlur ersätter den annars så förföriska muzaken. I know.
Som en marathon-kenyan sprang jag med Juniorette i vagnen runt kvarteret till ett av de mest tragiska affärskomplexen denna jord har skådat. Coop - Backaplan. Vi låg som streck i luften. Tiden är knapp. Måste ha en napp fort som fan.
Alldeles innanför dörrarna möts jag av en hägring. "Happyland" - en barnaffär. Det är för bra för att vara sant. Jag måste sett vild ut för tjejen i kassan kom fram innan jag hunnit in och frågade med uppspärrade ögon om jag behövde hjälp.
"NAPPAR", skriker jag "var har ni nappar, jag måste ha en napp fort".
Tjejen fnissar och pekar mot en hylla längre bort. Jag rusar fram och rycker till mig ett paket. Betalar stressat och sliter upp paketet i affären så att napparna yr som konfetti.
Juniorette var så tagen av situationen att hon hade börjat flabba åt sin papphammar-pappa mitt i alltihopa. Neutralisering slutförd.
Vi återvände till materialismens högborg och beslutade att ta Siba när vi ändå var där.
På Siba hade de lyckats kamouflera apokalypskänslan lite bättre. Istället fick vi hjälp av en grovt dryg försäljare. Den äldsta de har. Han verkade inte vilja sälja någonting till oss överhuvudtaget. Han svarade suckande på våra frågor och använde en rakt igenom nedsättande ton. Verkade nästan irriterad för att vi frågade saker.
Jag kände hur jag hatade honom. Jag fick en plötslig och intensiv vilja att straffsparka säljsvinet i skrevet, så hårt att han skulle bli tvungen att leta upp sina kulor någonstans i sitt lönnfeta bukparti. Kanske bjuda på ett hårt njurslag med tillhörande uppercut
eller minst brotta ner honom mot mattan och välta "Fabbes" tyngsta bakprojektions-tv över honom.
Jag blir våldsam i sinnet när jag blir förödmjukad av ett sånt svin.
Till slut lyckades vi slutföra uppdraget med en förhållandevis trevlig försäljare... Alla var i upplösningstillstånd. Jag konstaterade att det var väldigt skönt att komma därifrån, men även att humöret skulle vara rökt för resten av dagen.
Det kostar dyrt på psyket att ta en spontan söndagsrepa i helvetet.