Söndagens eldprov - "Operation Backaplan"

En del sover ut på vilodagen. Andra utsätter sig (mer eller mindre) frivilligt för eldprov.

Få saker är så oavslappnade som när ens unge gallskriker och man befinner sig i en folkmassa. När ens unge gör just det och folkmassan består av en massa fynd-svin på en stormarknad för hemelektronik, ja då är man nära hades. När så alla kriterier är uppfyllda och stormarknadens geografiska position är "417 05 - Backaplan"... Ja gott folk, då ÄR man mitt i det brinnande helvetet.

Idag åkte vi till den mest dystra platsen i Göteborg för att kolla på en plattis till D. Det är något otäckt över ställen som Siba och El-Giganten. Jag får för mig att jag befinner mig i en postapokalyptisk zon. Vår världs yttersta slutskede.

Folk är som förrykta. Tunnelseende plöjer de lystet fram längs gångarna. Flytta dig eller dö lyder det tysta budskapet. Rädda sig den som kan för inget, INGET, får stå ivägen för ett skönt fyndpris på plasma och dussinpartier av hembioanläggningar. Det är otäckt att se hur effektivt människor avhumaniseras så fort de kommer innanför skjutdörrarna. Där inne råder det närmsta vi kan komma anarki i ett annars så ordnat samhälle.

Vi spankulerar runt ganska lugnt och tittar på spektaklet. D frågar efter hjälp och just då, just där bestämmer sig juniorette för att riva upp helvetet.

En enda sak kan desarmera henne när hon väl lagt till med det humöret. Nappen. Och den hade vi glömt hemma. Jag greps av panik. Hon skrek som en stucken gris och jag kände hur horder av fyndmongon tittade med sitt brinnande hat mot mig. De lät mig förstå att det är svårt att göra prisjämförelser när en mistlur ersätter den annars så förföriska muzaken. I know.

Som en marathon-kenyan sprang jag med Juniorette i vagnen runt kvarteret till ett av de mest tragiska affärskomplexen denna jord har skådat. Coop - Backaplan. Vi låg som streck i luften. Tiden är knapp. Måste ha en napp fort som fan.

Alldeles innanför dörrarna möts jag av en hägring. "Happyland" - en barnaffär. Det är för bra för att vara sant. Jag måste sett vild ut för tjejen i kassan kom fram innan jag hunnit in och frågade med uppspärrade ögon om jag behövde hjälp.

"NAPPAR", skriker jag "var har ni nappar, jag måste ha en napp fort".

Tjejen fnissar och pekar mot en hylla längre bort. Jag rusar fram och rycker till mig ett paket. Betalar stressat och sliter upp paketet i affären så att napparna yr som konfetti.

Juniorette var så tagen av situationen att hon hade börjat flabba åt sin papphammar-pappa mitt i alltihopa. Neutralisering slutförd.

Vi återvände till materialismens högborg och beslutade att ta Siba när vi ändå var där.

På Siba hade de lyckats kamouflera apokalypskänslan lite bättre. Istället fick vi hjälp av en grovt dryg försäljare. Den äldsta de har. Han verkade inte vilja sälja någonting till oss överhuvudtaget. Han svarade suckande på våra frågor och använde en rakt igenom nedsättande ton. Verkade nästan irriterad för att vi frågade saker.

Jag kände hur jag hatade honom. Jag fick en plötslig och intensiv vilja att straffsparka säljsvinet i skrevet, så hårt att han skulle bli tvungen att leta upp sina kulor någonstans i sitt lönnfeta bukparti. Kanske bjuda på ett hårt njurslag med tillhörande uppercut
eller minst brotta ner honom mot mattan och välta "Fabbes" tyngsta bakprojektions-tv över honom.

Jag blir våldsam i sinnet när jag blir förödmjukad av ett sånt svin.

Till slut lyckades vi slutföra uppdraget med en förhållandevis trevlig försäljare... Alla var i upplösningstillstånd. Jag konstaterade att det var väldigt skönt att komma därifrån, men även att humöret skulle vara rökt för resten av dagen.

Det kostar dyrt på psyket att ta en spontan söndagsrepa i helvetet.