The Octagon

Härom dagen såg jag till min förtjusning att jag inte öppnat plasten på en dvd-film jag köpte i vintras. "The Octagon" med karatekungen Chuck Norris - den man i världen som tagit rundspark i jeans och gjort till sitt eget signum.

Den var legendarisk redan när den kom 1980. Jag minns att den stod och lockade på videohyllan. Den skulle besanna våra hetaste drömmar om ninjavåld. Jag minns att jag älskade den.

Så när jag var på Movieline för ett halvår sedan stod den plötsligt där och glänste med sin prislapp på 19.50:-. Jag var bara tvungen. Ville uppleva samma känsla igen. Dock visade min hjärna ha utvecklats något sedan jag var tio år, så när en film marknadsför sig med fraser som "Actonfilmernas Actionfilm" blir jag per automatik lite avvaktande these days.

Det hade jag anledning att vara.

Jag satt med öppen mun och kollade igenom hela rullen. Fascinerad, men inte av samma anledning som förr. Jag skämdes först för Chuckans skull. En vuxen man som på allvar spelar in en film som endast har kapacitet att tända en publik bestående av mellanstadieglin. Det är lite deppigt och smutsigt på något vis. Lite som Markoolio. Man måste fan hata sig själv om man håller på så, tänkte jag.

Fast å andra sidan är det Chuck som sitter i ett mindre palats med pool och dygnetruntservice i Beverly Hills och läppjar sina pinacoladas. Inte jag. Tro fan att jag också hade kunnat förndera mig genom att låtsasbråka med vuxna män i pyjamas på film, om belöningen kom i sexsiffriga dollarsbelopp. Jag hade kunnat göra bra mycket sjukare grejer än så.

Iallafall. Filmen börjar rätt pang på med att Scott James (Chuck Norris) en föredetting till martial arts-mästare blir vädjad att hjälpa en dam i nöd. Hennes pappa har blivit mördad av ett gäng hänsynslösa ninjor. Hon behöver helt klart beskydd. Men hur kan det stämma tänker Scott James - ett släkte av världens farligaste krigare - de har ju varit utdöda i 300 år. Dessutom är han den enda levande personen som känner till den hemliga ninjatekniken (bara det en fantastisk ekvation) och har kunskap om hur man tränar upp livsfarliga ninjor. Ja förutom hans onde halvbror Seikura då. Världsklass.

Det visar sig snart att en mäktig organisation lokaliserad i sydamerika (så fort det var fuffens på gång i 80-talsaction var det i sydamerika) utbildar ninjas för världsomspännande terrrordåd. Vem ligger bakom detta jävelskap tro. Det visar sig vara Scott James halvbror (och numera dödsfiende). Det hade man nästan kunnat ana eftersom de trycker ganska mycket på att det bara är de två som har kunskaper att bemästra och utbilda ninjor.

Som det står på baksidan av dvd-fodralet: "En konfrontation är oundviklig" och alla som sett chuckfilmer vet att det borgar för partivis med rundsparkar i på gränsen till vulgärt uppdragna jeans. Men inte bara det. Efter som de kryddat det hela med tokigt många ninjor så förekommer alla tillhyggen som i finare våldskretsar kallas martial arts-vapen. Slutscenen håller på i goda 25 minuter. Scott James finner till slut det hemliga träningslägret, åttakantigt och därför kallat THE OCTAGON.

Lee van Cleef är med i filmen. som ett slags dragplåster skulle jag tro. Jag fattade dock aldrig riktigt vad hans roll fyllde för funktion. En minnesvärd scen är dock när Scott James (fan vilket fränt namn förresten jag hade lätt kunnat tänka mig att heta Scott James) alldeles i början av filmen kommer hem till Lee van Cleefs hus och man ser dennes bumper sticker: "Have you hugged your rifle today?". Då förstår man vart hän det barkar så att säga. Så republikanskt på något vis

Det jobbigaste med filmen är att de inte haft någon ambition att berätta något och föra fram handlingen med hjälp av filmen. Det känns som att de resonerat som så att det skulle vara slöseri med actiontid. De har valt att istället servera ALLT genom en inre dialog där Scott James viskar lite jedi-mannamässigt till sig själv. De har lagt på det i de scener (ca 5%) som är "transportscener".

"How could there be ninjas... youre the ony one who knows... you and Seikura" klipp till den händelse som fick dem att gå skiljda vägar för all framtid. En riktigt skitsak. Jag har aldrig fattat det där med japansk heder. Det är så skitnödigt på nåt vis.

När de ville hinta om att nu jävlar blir det karatevåld i ton. Ja då kunde man ge sig fan på att "rösten" kom in igen. "They're here. You must be prepared". Så raffinerat. Hur kunde oscarsjuryn missa att kasta guldstatyetter över The Octagon. Det undrar jag.

När filmen äntligen tog slut så började jag fundera över hur man kunde älska sådana här filmer så mycket när man var liten. Eller iallafall jag. Jag vet att jag på riktigt tyckte att det var skitbra. Barn är överskattade skulle jag vilja påstå.

Idag tycker jag att det enda som fortfarande är riktigt underhållande med Chuck är att han helt utan ironi klär sig i ärmlös jeansskjorta, nedtuckad i sina högt skurna blåjeans med boots och stryparhandskar som extra topping.

...och så det faktum att han har ett så tätt och fint skägg såklart. Rött.

Etiketter: chuck norris