Bulldozer-mamman

Jag hade varit på Bengans. Fyndat lite skivor. Juniorette var med och hon gillade det till min stora förtjusning. Hon fick hålla en av skivorna och suga på den till konvolutet blev lättare fuktskadat. Det räckte för att hålla henne kool. Sedan tog jag en dubbel espresso och så läste vi varsin "Groove". Det var helt enkelt en jävligt sweet eftermiddag.

På hemvägen skulle jag stödköpa lite smör och hamburgerbröd. När jag kom till kassan så fick jag, precis som alla andra som vill ingå i den gemenskap vi kallar samhälle, ställa mig i kön.

När det bara var en före mig (ingen bakom) kom en för mig helt främmande kvinna i, en vild gissning, 35-årsåldern fram. Hon hade "fritidskläder" och var avsminkad. Hon såg tött ut. Hon hade två barn - en bäbbe som sov och en tjej på kanske fyra. Allt hon skulle ha var en burk pesto.

"Du det är ok att jag går före va", säger hon och påbörjar omkörning utan att vänta på svar.

Först blev jag paff, men samlade mig snabbt p.g.a. en händelse som retade upp mig som fan förra veckan. Vaffan håller hon på med tänkte jag. Så trist attityd.

"Ehh... nej jag vill inte att du går före", sa jag helt lugnt.

Då vänder hon sig mot mig med en blick som får "Damien" i nya Omen (Satans son) att se helmysig ut. Hon kunde inte förstå. Ingen hade någonsin sagt nej till henne innan. Hon tittade oförstående på mig i en hundradels sekund innan hon nästan frustade fram sitt skitdåliga argument.

"Men jag har ju bara EN vara och TVÅ barn som börjar bli gnälliga här"
"Ok, men jag har bara TVÅ varor och ETT barn... så det jämnar nog ut sig ska du se"
"Amehh..."

Jag säger inget mer. Med extremt övertydlig missnöjsamhet backar hon vagnen och ställer sig bakom mig. Jag kunde verkligen känna hennes hat bränna i ryggen. Man jiddrar inte ostraffat med bulldozer-mammor. De kör sitt race och den som står i vägen kör de över utan vidare. Precis som små bulldozrar.

Jag har väldigt svårt för den attityden. Den är dock vanlig. Jag brukade kalla dem "mammormedvagn" innan, men ändrade mig eftersom det inte handlar om alla mammor med barnvagn. Bara de som ställer sig över alla sociala lagar för att de råkat klämma ut en eller flera ungar. De kör sin stil, sitt race. Jag föraktar dem. De nästan luktar surt om dem.

Vad skulle rättfärdiga ett knököp? Att hon hade ett barn mer än mig och en vara mindre? Don't think so.

Förra veckan när jag åkte hem från stan så sitter en riktigt gammal kärring på sätet närmast barnvagnsplatsen. Vid masthugget kommer en klassisk Bulldozer-mamma på. En fet BRIO-vagn och två kiddos varav en i magsele. Hon är stressad och svettas ymnigt. Helt ohämmat säger hon till den gamla damen att det vore bäst om hon flyttar på sig för hon behöver sitta... och hon har ju faktiskt barn.

Alltså, jag brukar inte resa mig och erbjuda platsen bara för att nån jävla "pensio" kommer in på vagnen. Inte om det inte finns uppenbara själ. Däremot skull jag heller ALDRIG be en 80-åring att maka på sig för att jag har kids. Det är snudd på makabert.

Det verkar som att vissa helt tappar perspektivet på vad som är beteendemässigt gångbart så fort de lyckats avla fram en arvinge. Främst har jag upplevt detta fenomen hos kvinnor. Jag kan inte komma på att jag träffat en enda bulldozer-farsa... eller jo fan... en snubbe för ett tag sedan som kom gående i jägarbyxor, flanellskjorta, grova kängor, Kånkenrygga och cowboyhatt i ljust läder och med haksnöre (få saker får en att se så efterbliven ut som haksnöre). Hela han var sådär redig och käck. Klädd för ur och skur.

Han knödde sig på på vagnen och tilltalade alla omkring som om de vore hans barn. Jag minns att jag höll på att klökas. Då var han ändå inget emot gårdagens bulldozer-mamma.

Bulldozer-mammor gör världen lite mer pestig.