Förortsdandyn

När jag väntade på vagnen i morse kom en kille och ställde sig bredvid mig i kuren. Jag kände instinktivt att jag irriterade mig på honom.

Jag är själv smärtsamt medveten om att min frisyr ser ut som hej kom och hjälp mig nu för fan och att jag nog har en generellt ganska sliten uppsyn. Så jag brukar inte dissa folk av samma anledning. Men är det något som jag kan störa mig sjukt mycket på så är det när killar dressar upp sig som smaklösa förortsdandys (viktigt att inte blanda ihop med människor som bor i en förort). Förortsdandyn är en skapelse helt för sig själv.

Alltså, killen ifråga hade lite för långa och ganska pösiga finbrallor (kostymbyxor), kritstrecksrandig viskosskjorta (vilket galet material. Hur kan man bära kläder av ett cellulosamaterial som även används till att göra korvskinn) som hängde ledigt utanför. Jackan var av skinn och modellen lite kavaj- eller snarare rockstuket som var så poppis för några årsedan. Detta toppar han med ultra sci-fi sneakers med så mycket detaljer och av en så vulgär design att de drar till sig blicken mer än de feta neonskyltarna på Times sq. i NY. Han hade såklart sprutsolat sig onatruligt brun och hade sprayat upp sin taggiga tecnhofrilla så hårt att den skulle stå pall vad som helst - starkt, smutsigt och radioaktivt nedfall - anytime. Genom hans öronpluggar strålade rejvmusik. På ena lillfingret hade han en sådan där klassisk apful klackring i guld med svart platta ovanpå. Kan kan kräkas för mindre. Alltså jag blev så stressad av hela hans uppenbarelse att jag började irritera mig på honom på en sekund.

Han hade den klassiska sura kickeruppsynen också. Muckar du med mig eller. För att inte tala om den fasansfulla odör han gav ifrån sig. Riktigt billig cologne som i sammansättning med hårsprayen skapade en mycket frän myggspraydoft. Charmigt verkligen.

Allt detta hade nog varit helt ok om det inte var för hans buffliga attityd. Jag hade kunnat leva med att han fanns i allafall. Han tokstirrade alla i ögonen och knödde sig stökigt förbi alla när han spankulerade mellan tidtabellen i den högra kuren och platsen brevid mig i den vänstra.

Åhhh... en sådan daybreaker.

Jag gillar inte den sidan av mig själv. Att en hel dag kan anta sursmak för att jag ser en störig snubbe på hållplatsen. Mitt liv förkortas av den påfrestning mina hjärtmuskler får utstå...

Andas in, andas ut... wax on, wax off!