Dussininvigning och fem minuter "Pavva"

Så hade man den goda smaken att slösa bort en alldeles ny och fin fredagskväll på att blänga på OS-invigningen. Vad är det för fel i huvudet på en som gör att man glömmer från gång till gång?

Invigningen höll på i sånär som tre styva timmar. Första halvtimman är det "showtime" och då ska italjenarna slå på den stora trumman och visa världen hur man bäst bränner ett par hundra mille med stil. Wow, en stor skara våldsamt obetalda personer gjorde en klurig skulptur i form av en backhoppare. Det har man inte sett förr. Gäsp. Visst, lite kool. Imponerande för en kille som knappt klarar att gå och lyssna på musik samtidigt men likväl - Tifo hör hemma på fotbollsläktare för i helvete.

Sedan var det dags att genomlida två timmars utdragen uttråkningstortyr när de över åttio nationerna skulle vandra in med hela sitt förbannade team, tränare och en massa annat löst folk. Yippie, det är ungefär lika lättsamt och spännande som att kitta upp en långvårdsavdelning med bigbrotherkameror och sedan faktiskt glo i hundra dagar. Ändå håller man (jag) ut.

Eftersom det säkert var under tio minusgrader så fattade man att något naket och kul skulle det knappast bli tal om. Det insåg jag redan när Argentina hade passerat. Sedan dröjde det bara en timma och fyrtiofem minuter till Sälanja kom ut och viftade flagg för sverige under tio sekunders massiv kameratid. Det var det verkligen värt.

De två svenska kommentatorerna var så kraftigt tråkiga att jag bara önskade någon som också fått nog skulle ramla in i studion och börja gå loss med armar och ben.

Lyckas en eventbyrå styra upp en så hög underhållningsnivå med ynka tresiffrigt miljonbelopp i budget, då vågar iallafall inte jag spekulera i vilka stordåd de skulle kunna bjuda på om de bara kostade på sig en nolla till på slutet. Kanske hade den där F1-Ferrarin kunnat kosta på sig att burna loss så att det räckte alla till alla fem ringarna istället för bara tre.

Yoko Ono höll ett tal och det lät förvånansvärt värdelöst när hon stakande försökte traggla sina enkla meningar på engelska. Hur svårt ska det vara? Visste jag inte bättre skulle jag trott att hon aldrig träffat en person som pratar engelska. En svårt cp-skadad balt som aldrig sett odubbad film skulle ha löst uppgiften med bravur i jämförelse. Peter Gabriel körde Lennons "Imagine" vilket lät ok, men likväl kändes det som att det var något som saknades.

Några Inlineåkare med brinnande hjälmar hade lyckats irra sig bort från sitt cirkussällskap.

Men till sist när elden var tänd och jag var påvägfrån soffan kom den store "Pavvan", och trots att han är gammal, fet och kördes in med permobil så var det magiskt. Jag vet inte om det var playback eller om han faktiskt sjöng på riktigt, det spelar liksom ingen roll. Han såg ju så förbannat kool och farlig ut. Som en blandning mellan Dracula och en teatral maffioso. När han öppnade munnen skulle jag tro att väntan blev värd det för alla människor som var där. Puccinis "Nessun Dorma". Mycket mäktigare blir det inte. Jag fick gåshud över hela kroppen och ända in under... ja ni vet. Det var kul att se hur glad han var. Ungefär som Ozzy Osbourne var på Roskilde förra året.

Hade jag missatt Pavvan hade jag varit förbannad och bitter idag och även om det var de enda riktigt underhållande fem minuterna av invigningen så blev det värt det.

Undrar om Pavarotti kommer till roskilde i år.