Den stora bluffen äntligen avslöjad

Idag står det äntligen i nyheterna (DN). Det jag vetat så länge länge men inte haft statistiskt stöd för. Den stora bluffen är punkterad.

Varje arbetsförmedlare i snitt lyckades fixa ETT jobb per skalle till arbetslösa förra året. Gött jobbat. Då var jag alltså inte så fel ute när jag för många år sedan fick ett vansinnesutbrott på Arbetsförmedlingen i Kungälv.

Jag hade för andra gången lyckats fixa en praktikplats på en reklambyrå i Göteborg och det enda som behövdes var en liten signatur för att det skulle vara en tajt deal. Den gråsprängde arbetsförmedlaren var en exakt kopia av borgmästaren i Spin City, med den skillnaden att han alltid gick runt i ballongchinos och väl ingångna birkenstocksandaler och inte hade tillstymmelse till rolighet över sig. Kanske blir man sån när ens makt inte sträcker sig längre än till att förstöra vardagen för dagdrivare.

Han tyckte inte det var någon bra idé att hålla på och trixa utanför kommungränsen och tyckte att jag skulle försöka med någon byrå i Kungälv istället. Vilket jävla skämt. Det finns ingen byrå i kungälv - bara ett par glada amatörer. Jag bad honom snällt att skriva på. Han sa nej. Jag försökte motivera och bad snällt igen. Han sa nej och tittade nervöst på sin klocka, han kanske skulle missa dagens tårtfika om vi inte knöt ihop påsen och hävde ur sig att jag varit arbetslös för kort tid (två veckor) för att ställa krav. att det fanns andra som satt i väntrummet som gått flera år som måste få förtur. Då hände något som jag inte riktigt kan förklara idag. Vissa saker skäms jag för, andra gör mig stolt - det var min första falling downreaktion.

Jag reste mig upp så stolen välte och hårdrockspekade ut över den sorgliga skaran arbetslösa som satt på tur att få dagens björnstjänst och förnedring upptryckt i stolgången. Jag höjde rösten och skrek att jag inte ville bli en av de där jävlarna och att anledningen till att de sitter där år efter år är för att de helt förlitar sig på såna värdelösa typer som honom själv. Mr arbetsförmedlare satt helt tyst gapstirrade på mig. Detta var andra gången han höll på att fucka upp en möjlighet för mig och jag kände verkligen hur jag ville låta min hårt knutna fist täppa igen det där eländiga pajhålet i hans ansikte.

Jag höjde tonen ytterligare och fullkomligt vrålade att alla arbetsförmedlare var ena värdelösa stackare och att arbestförmedlingen startades som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd för den lilla skara oduglingar som inte kunde få något annat jobb. Att de inte har en aning om vad fan de gör utan bara går till sin lilla jävla dagverksamhet och fikar bulle.

"Jag har aldrig träffat eller ens hört talas om EN enda person som fått hjälp av er", sa jag.
"Det där stämmer inte", svarade den värdelöse utan att utveckla sin ståndpunkt.

Jag böjde mig fram emot honom och sa att nu ger du mig OK på det här, annars jävlar skulle jag se till att hans vardag blev ett rent helvete.

Då vaknade han. Där gick gränsen för AMS-amöban och han högg av med en plötslig bryskhet jag inte trodde kunde uppbådas hos en kemiskt lobotomerad person. "Är det där ett hot?" Jag svarade att det minsann inte var ett hot utan att jag kunde lova honom heligt och dyrt att jag skulle hänga på låset varje dag och att vi tillsammans skulle fila på min profil och leta igenom de nya jobben. Jag skulle göra arbetsförmedlingen till mitt andra hem om han inte såg till att godkänna min ekonomiskt sponsrade praktikplats.

Han försvann ut i en korridor och jag lugnade ner mig. Jag såg hur alla i väntrummet fick hålla tillbaka för att inte deras ögon skulle falla ur. En snubbe gjorde tummen upp och flinade. Jag kände mig som en hjälte och världens största asshole på samma gång. Fem minuter senare skakade vi hand och jag gick hemåt med en stämpel på mitt papper. Det lönar sig att riva upp helvetet ibland tänkte jag.

Efter det skulle det dröja länge innan jag hade med AMS att göra. Sist var för tre år sedan när jag skulle ansöka om startaegetbidrag. Altså en sån samling menlösa får man fan leta efter. De har en sådan statisk organisation att de behöver tio man för att fylla på papper i kopiatorn. Man blir mäkta förvånad att de bara får hålla på och jag har vid upprepade tillfällen funderat över hur det kommer sig att jag aldrig träffat på någon som faktiskt fått hjälp av Arbtsförmedlingen.

Och så idag kom bekräftelsen via en rapport från riksdagens utredningstjänst (Rut). Ett jobb per år och skalle i snitt. Det betyder att det finns ett stort jävla "köttberg" (för att citera en modern klassiker) av svin som inte gör ett skit. Hur många av alla de tusentals människorna fixar noll jobb per år. Det är säker en hel del skulle jag tro.

Samuel Engblom, analytiker på Ams, påpekar i en intervju att arbetsförmedlingens roll är att på olika sätt "uppmuntra" de arbetssökande att hitta nya jobb. De ska vara ett stöd och har inte bara till uppgift att leta fram jobb utan även "motivera" den arbetssökande.

Jag håller på att vika mig dubbel av flabb när jag läser det. Bilden av en arbetsförmedlare som arbetar med motivation är en filmsekvens som får "Requiem for a dream" att kännas som ett lättsmält lyckopiller. Helt ärligt, det är bra underligt att inte fler människor tar livet av sig om de tvingas ha terapisamtal med arbetsförmedlarsvin. Människan är bra uthärdig ändå.

Troligen kommer det komma klagomål och påtryckningar om att avveckla vår nations mest defekta organ. Men tänk er för. Om de avvecklar skiten kommer skiten ut och blandar upp sig med vanligt arbetslösa människor. Det skulle inte vara bra för någon. Behåll arbetsförmedlingen för allt i världen. På så vis kan vi ha full kontroll på vart alla värdelösa människor håller hus om dagarna.

Förtroende är bra men kontroll är bättre, brukade en gammal löjtnant säga.