Tre myter om föräldraskap

I dagarna har jag varit farsa i exakt ett år. En härlig tid på många sätt. Övervägande en helt fantastisk upplevelse.

MEN... Det finns några myter jag vill slå hål på.

Innan Juniorette kom bävade jag primärt för tre jobbiga förändringar. Tidiga morgnar, skrikljud och bajsblöjor. Och som jag blev häcklad och hånad. Jag var bara löjlig, omogen och borde inse att det minsann var dags att växa upp. "Man vänjer sig" är världens största livslögn. Vissa saker vänjer man sig inte vid. Så är det bara.

Powermorsor och powerfarsor är, enligt mig, bara brorduktigföräldrar som inte vågar erkänna att det faktiskt finns saker med barn som gör kraftiga inskränkningar i vissa livskvaliteer man hade innan. De är så rädda att verka misslyckade som päron att de hävdar att allt är fantastiskt. Men man är väl inte per automatik en kass förälder bara för att man inte gillar bajs och gallskrik. Det är ju trots allt en så försvinnande liten del av föräldraskapet. Måste man älska allt?

1. Jag hatar verkligen att vakna vid sextiden och tvingas gå upp och leka, varje dag. Jag ser ingen fördel med det.
2. Barnskrik är fortfarande en av tre faktorer som får mig att byta vagn när jag är påväg till jobbet en tidig morgon. Inget sätter färg på en dag som migrän upptämjd av gallskrikande barn.
3. Jag känner fortfarande hur det kittlar i kräkreflexerna när mina näsborrar möts av stanken från en fullbajsad blöja. Jag kan ofta köpslå med höga insatser bara för att slippa när det är min tur. Ibland går det ibland inte.