De kallar honom Bosse

Fredagens spritfylla satte givetvis stopp för lördagens inplanerade däckbyte på bilen. Jag var så skakig och hade sådan huvudvärk att döden varit att föredra. Det uteblivna däckbytet fick mig att tänka på förra året vid den här tiden. Vi hade sommarslicks på vår Räsernissan och var i desperat behov av ett däckbyte eftersom snön börjat falla och D hade fått värkar. Det skulle vara en typisk händelse att klassificera som "mindre sweet" - att halka av vägen på väg till BB.

Jag hade försökt få av ett av däcken men det var kört. Det satt så hårt att mitt verktyg gick av. Mäktig känsla att känna stålet snurras som en polkagris för att snäppa av till följd av min ofantliga muskelkraft. Mindre mäktigt att inse att det inte skulle bli något bytt däck i Mikebikes garage den kvällen. Det började bli sent och efter mycket hasslande och dealande lyckades D:s farbror fixa så att en arbetspolare åtog sig uppgiften, för en dryg hundring. Han skulle sluta jobbet vid 23.45 så vi bestämde tid vid midnatt, utanför Masthuggsgaraget (Ett av det hårdaste ställen att hänga på i nattetid i den delen av stan). Jag tvingade brorsan att följa med eftersom det hela kändes något kymigt. Folk som passerade glodde som om vi hade bagaget fullt av fuffens.

Så kom han, snubben, på utsatt tid och allt. Han stannade snett framför oss och vi nickade sådär westerntufft. Inte för mycket. Bara en lätt rörelse snett framåt och utbyte av blickar. Ett kvitto på att vi var vi. Han öppnade garageporten och vinkade åt oss att följa efter. Upp för en lång backe rätt in i Masthuggsbergets mest gudsförgätna hålor. Vi passerade fler grindar än i ett högsäkerhetsfängelse och under tiden utbytte vi vad idag kan tyckas vara en absurd dialog men som vid den tidpunkten kändes helt seriös.

M (Jag): "Såg du hur jävla hård han såg ut"
P (brorsan): "Ja, helt jävla galen."
M: "Det känns helt vansinnigt det här, tror du att han kommer döda oss?"
P: "Troligen... eller ännu värre."
M: "Styckmörda?"
P: "Vet inte"
M: "Hoppas han bara byter däcken"

När vi väl stannade hoppade mannen i bilen framför ut och öppnade en igenkedjad dubbelport. Han körde in sin bil och lät oss förstå att göra likadant. När vi kom in var vi i en verkstad insprängd i berget. Jag började direkt fundera på radonhalter och andra lugnande saker. Mannen kom emot oss och presenterade, sig med det fastaste handslaget jag någonsin känt, som "Bosse". Sedan stängde han dubbelporten och låste den inifrån. Då började det snurra och min paranoia antog helst sjuka proportioner. Vi var trapped. Bosse var bland de grövsta jag sett i mansväg och då snackar vi inte fet. Inte bodybuilder heller utan mer en sådan där vikingabrutus, bärsärk, fast utan hjälm och skägg.

Bosse var helrakad och hade fler mörka årsringar under ögonen än ett Redwoodträd. Han berättade att han hade jobbat varje natt efter jobbet den sista tiden. Jag började riskkalkylera eftersom jag vet vilken skit "all work and no play" kan göra med en från början normal hjärna. Han började skruva men skiten satt fast och jag hörde hur hans Bachoverktyg tjöt av ansträngning. Detta var inte bra. Bosse kopplade på en hävstång och det knakade obehagligt och small till slut. Phew! Två av däcken satt då hårt och när han kommit halvvägs så började jag känna att bosse nog var en reko kille i alla fall. Han såg riktigt ascool ut i sina Levis 501 och arbetarkängor samt en fängelseljusblå skjorta.

I ett lönlöst försök att rädda lite av min närapå utplånade manlighet berättade jag att mitt verktyg gått av, men Bosse bara skrattade och muttrade nåt om skitkvalité. Jag fortsatte med idiotfrågor som ifall han gjorde andra typer av reparationer. Andra typer av reparationer?? Killen satt på en fet verkstad med fler verktyg än jag trodde fanns och jag frågar om han gör annat än att byta däck. Jag får skylla på skräcken.

Efteråt frågade Bosse om jag trodde att det skulle gå vägen:

"Nä", svarade jag.
"Inte jag heller... hehehe"

Sanningens ögonblick var kommet och han kunde lätt snackat upp priset ett par tusen utan minsta protest från varken mig eller brorsan (som förövrigt höll tokkäft under hela vistelsen inne i bergshålan). Men Bosse är en man av heder och tog bara den i förhand överenskomna summan. När han öppnat sista grinden och vi väl var i frihet satt vi tysta en kort stund sedan jublade vi som att vi precis lyckats med en breakout från Kumla. Vi visste båda att vi hade varit med om en upplevelse utöver det vanliga.

Och nu ska däcken bytas igen. Jag har nya verktyg nu men fan om jag inte ska ta och ringa Bosse. Legenden.