Mörker som gör gott

Det finns knappt något värre än människors träningshistorier. Det skulle möjligtvis människors lyckade träningshistorier då. Det kvittar hur mycket man gillar personerna i fråga. Man spyr fan på deras prestationer och hälsoförklätt mallgroderi. Ja, givetvis det är såklart mycket avundsjuka inblandat för nästan ingenting får en att känna sig så fet som när andra personer plötsligt gör en fysisk klassresa och förvandlar sig själv till en slags grekisk gud. Man börjar leka med tanken men inser att det inte ens är lönt att försöka och så känner man sig ännu kassare. Fuck Rikard Olsson och hans 16 helvetesveckor liksom. Men det är också mycket för att det faktiskt är skittråkigt på riktigt att höra andra breda ut sig om sin senaste ultramaraton i nån rysk bergskedja eller ett enklare 120-timmarslopp med NASA-mat och vuxenblöjor. Värst är missionärerna. Ni vet de där asen i ens flöde som varit precis som du men kommit till insikt, lagt om livet och självmördat sin forna soffpotatispersona (som helt ärligt var mycket roligare) och kommit ut som någon slags multiatlet och börjat avverka maror, svenska klassiker och iron man-tävlingar i parti och minut. Fy fan.

Med det sagt så tänkte jag berätta att jag har börjat träna. Har tränat hela hösten. Eller "lyft skrot" som man säger på fackspråk. Men lugn, min träning kommer inte leda till träningsskryt. Den är bara ett ytterst nödvändigt ont för att upprätthålla den sköra terrorbalansen mellan att kunna behålla en rimlig dos njutning i livet och samtidigt slippa det skenande kroppsliga förfallet som kommer med fyrtioplusålderns efterblivna ämnesomsättning. Men det är inte så lätt det heller. För det svåraste är inte att komma igång som många säger. Tvärtom. Det är den lätta biten. Jag brukar komma igång flera gånger om året annars. Men det brukar bara hålla i sig i korta intensiva perioder och slutar alltid med en destruktiv motreaktion, där jag hamnar i en nedåtgående spiral och börjar drömma franska drömmar om transfetter, som jag sedan lever ut och plötsligt är jag tillbaka på ruta ett igen som en missnöjd jojo-bantare. Men nu tror jag banne mig att jag har hittat ett hack som gör det lätt(are). Det låter ju som nåt man hört tusen gånger innan men skillnaden är att den där motivationen inte får bygga på några hälsoskäl eller fantasin om en superkropp som målbild. Istället bygger det på att hitta motivation att komma iväg tillräckligt många gånger i veckan under lång tid, för att på så vis lura sig själv in i en ny vana även om den är jobbig som fan. För det är svårare att bryta en vana än att börja med något nytt.

Min lösning var att hitta det vidrigaste gymmet inom rimlig radie och sedan bara börja gå dit och träna som att någon kommer dö om jag inte gör det. I mitt fall var det extra enkelt. I direkt anslutning till min arbetsplats på Vasagatan i Göteborg ligger nämligen ett så kallat Nordic Wellness Express som jag vågar hävda slår alla andra gym i stan på fingrarna när det kommer till äckelpäckelfaktor. Ventilationen i hela lokalen är kass så man befinner sig i en kvav ångbastu av främlingars svett i samma stund man kliver in. Gymmet är dessutom inte utrustat med riktiga omklädningsrum utan bara tre små bås som påminner om provhytten i en secondhandaffär. Mittemot ligger två duschrum som alltid luktar av slarvigt bortstädat urin och som oftare än jämt bjuder på små överraskelser när man kommer in för att tvätta av sig. Det har varit allt från välanvända engångshyvlar, läckande schampoflaskor och andra standardfynd till blodiga mensbindor, dyblöta spetstrosor som hänger på duschvredet och regelrätta myrstackar av könshår och/eller lö på golvbrunnen. Och kanyler. Klinkergolvet är också som en rysk roulette laddad med fotvårtor i fem av sex slottar. Jag lovar att sådant härdar även de svagaste sillmjölken snabbare än man kan tro. Ett mörker som gör gott kan man säga. Genom att städa väldigt sällan eller kanske till och med aldrig har de verkligen lyckats upprätthålla den u-lands-fängelse-standard som krävs för att mitt träningshack verkligen ska fungera. Tack Nordic Wellness.


Ett axplock:

Lånetrosor.

Hygienartiklar.

Vid ett tillfälle mailade jag huvudkontoret (i en lättare släng av affekt) och frågade om jag kunde spara lite pengar på min medlemsavgift om jag väljer bort lyxdetaljer som den sädfyllda kondomen jag uppfattade var en del av den permanenta inredningen, efter att den legat och lurat på överkanten i ett av båsens väggar i flera månader. Det kunde jag inte. De svarade mig dock nästan omgående och förklarade att de haft problem med städbolaget den "senaste veckan" men att problemet nu skulle vara åtgärdat. Dagen efter var spermaballongen mycket riktigt borta, men den ljuddämpande tjockleken på dammlagret på omklädningshytternas klädhängare var minsann kvar. Man kan visst aldrig lita på dessa städbolag.

Inredningskondom.

Att träna på Nordic Wellness på Vasagatan är alltså som att stiga rakt in i mörkrets hjärta. Det är läskigt men man får under inga omständigheter vika ner sig utan måste välja att omfamna skiten. Det är där nyckeln till framgång ligger. För när man plötsligt spenderat några månaders lunchraster på ett ställe man inte skulle kunna drömma om att övernatta på som hemlös och sedan testar en av deras andra anläggningar – det är då känslan av träningslust plötsligt infinner sig – det är då man upptäcker att man har skaffat sig en vana.

Jag tror egentligen inte att jag tycker träning är ett dugg roligare än förut, men när har man besegrat sitt svikar-psyke och kommit ut på andra sidan, då är det fysiskt skitjobbiga med att träna ingenting. När jag började träna på Nordic Wellness flaggskeppsgym på Backaplan efter fem månaders lidande på Vasagatan, då var det som att besöka Liseberg med Guldpass.

Slut på träningssnack.