I de halvblindas rike

Det här är Jan-Öjvind Swahn och han är min stora hjälte just nu. Eller hade varit kanske man ska säga, för han bet tyvärr i gräset år 2016. Man kan säkert säga mycket om Jan-Öjvind Swahn, men dåligt självförtroende, det hade han icke. Han är den eviga kungen av oss fyrögda. Nyligen gick det upp för mig att om alla varit lite mer som han så hade mitt liv varit mycket lättare. Hurdå? Låt mig förklara ...

Mannen med världens starkaste självförtroende.

Ända sedan knappt könsmogen ålder har jag varit närsynt som en gris. Det är inte så himla kul precis. Jag minns att jag upptäckte det i samband med att min lillebror fick glasögon, för det var så skönt att prova dem. Särskilt när vi tittade på tv. Allt blev så klart. Det var heaven. Jag ville inte erkänna att jag var närsynt. Varken för mig själv eller någon annan. Men jag fortsatte att prova brorsans barnbågar mer och mer, ända tills dess att han började protestera och sprang till mamma och pappa och ylade om att jag vägrade ge tillbaka hans brillor. Det blev ohållbart.

Motvilligt gick jag med på att boka en tid hos Gustafssons Optik i Kungälv. En optiker av den lite mer gamla skolan som minsann inte tyckte att synfel skulle blandas ihop med mode. Ett par glasögon var ett funktionellt hjälpmedel för människor med nedsatt syn. Punkt. Så jag kom därifrån med ett par bågar som möjligtvis med mycket god vilja och livlig fantasi skulle kunna påminna lite om ett par pilotglasögon. Så jävla dumt namn på en glasögonmodell egentligen. Perfekt syn är väl typ självaste baskravet för att ens få drömma om pilotyrket. Hursomhelst. Mina nya glasögon var en märkeslös bastard-modell som troligen skulle ha fått Jeffrey Dahmer att skruva på sig av rent obehag. Men de hade i alla fall fjädring i skalmen och det skulle man ha. Det hade Matte i klassen på sina vita Lacoste-bågar och han hade lyckats undgå mobbing i alla år, trots att han var både pittögd och hade en glastjocklek som krävde sin näsrygg. Förvisso var Matte en av de starkaste killarna i vår årskull och var det något som premierades så var det fysisk råstyrka, vilket dessvärre en spinkis som jag skulle få förmånen att kunna matcha mina nya glasögon med alltså.

Resultatet blev att jag alltid sket i att ha mina glasögon på mig när jag befann mig bland människor utanför hemmet. Trots att jag verkligen behövde dem. I skolan kisade jag mig genom lektionerna och endast i nödfall, som när vi skulle titta på film, så placerade jag mig allra längst bak i klassrummet, väntade till det var mörklagt och först en bit in i filmen lirkade jag i smyg upp glasögonfodralet och satte på mig denna skamliga tingest. Löjligt kan jag tycka idag. Men just då kändes det som att det skulle kunna innebära multipla läsår av obehag om jag blev påkommen med mina glasögon på offentlig mark. Då skulle ingen fjädring i världen kunna hjälpa mig. Sådär höll jag på och famlade mig fram med dåligt låtsad perfekt syn. Men i samma sekund som jag klev innanför radhusdörren hemma bytte jag identitet likt en lätt utvecklingsstörd superhjälte. Då åkte brillorna på omedelbums och plötsligt såg jag ut som en ledsen skolskjutare. Not so gångbar look.

Mina kompisar tyckte dock inte att glasögonen var en särskilt stor grej och de vande sig fort även om en kille som hette Johan Thorstensson, men kallades för Torsken, krasst konstaterade att de troligen inte var den allra bästa "fittmagneten". Jag var nog inte hundra på den exakta innebörden av vad en fittmagnet var, men förstod såklart att det rörde sig om någon sorts amorös dragningskraft och att det då inte var bra att ha en dålig sådan. Det visade sig också vara en ganska korrekt spaning. Vid ett tillfälle när hela klassen skulle se den nära fyra timmar långa Ben Hur behövde Mickan, en av de tuffa tjejerna plötsligt gå på toa – ett riskmoment jag inte riktigt hade upprättat någon beredskapsplan för. Jag blev sedermera tagen på bar gärning, med brillorna på i all sin prakt, kan man säga. Hon sa inget. Men hon log på ett sätt som gjorde att jag inte riktigt kunde slappna av och koncentrera mig på de cirka två återstående timmarna av galärslaven Judahs strävsamma väg mot blodshämnd. Efteråt möttes vi vid skåpen men hon sa fortfarande ingenting. Phew. Det gick några dagar och precis när jag hade börjat glömma incidenten mötte jag Mickan i korridoren när hon kom gående med sitt lydiga posse. Plötsligt var det där igen, leendet. Jag fäste blicken längst ner bort i korridoren och fortsatte att gå. Precis när de hade passerat vände hon sig om och ropade: "Öh, var har du dina snygga brillor då?". Det var en retorisk fråga. "De där som du har snott av din morfar". *Asgarv utbröt*. Innan dagen var slut var mina pilot-ish glasögon ett samtalsämne.

Nästa steg var linser. Mina föräldrar gick motvilligt med på det när jag fyllde femton och började prutta runt på moppe. Jag skyllde på att bågarna klämde åt så hårt när jag hade hjälmen att jag inte kunde ha dem, och att driva runt på trimmad moppe med knapp ledsyn var inte riktigt ett alternativ. Det var skönt. Ingen av mina hjältar på den tiden var brillorm. Arnold, Stallone, JVCD, Dolph. Ingen. Att min egen fysik var exakt lika frånvarande som deras glasögon var däremot inget hinder för identifikation. Inte från min sida. Jag har tänkt lite på det där. Hur ens hjältar förändras med åren. Idag är ju alla de där actionbjässarna riktiga pajastyper. Det blir helt andra kvalitéer som räknas.

Långt senare skaffade jag i alla fall glasögon igen. Frivilligt. I takt med att vuxenlivets självförtroende infann sig hade jag dragit på mig ett störigt brytningsfel som dubblar linskostnaden. Men jag hade även börjat få för mig att sådana där reklamarbrillor, med tjocka plastbågar, skulle skänka ett lite intellektuellt skimmer över min look. Det gjorde de tyvärr inte skulle det visa sig, men jag trivdes med dem i alla fall, och såhär i efterhand när jag inser hur närvarande olika motgångar är under ens uppväxt. Då kan jag helt klart konstatera att det är väldigt skönt att vara vuxen. Ända tills man plussar 40.

Ganska nyligen gjorde jag nämligen en chockartad upptäckt. Jag har inte längre bara har svårt att läsa på långt håll. Av en ren slump kom jag att notera att det även börjar bli besvärligt att läsa små texter på nära håll. Det var när jag skulle kolla koktiden på ett paket jasminris och var tvungen att leta upp en stark ljuskälla och hålla paketet i exakt rätt vinkel på exakt rätt avstånd för att ens ha en chadde att kunna uttyda vad det stod. En precisionsförmåga man kan både ha och mista i yngre år. Det var då jag insåg att åldern verkligen har kommit ikapp mig och att den nu straffar mig med långsynthet också, något som i sig kanske inte är direkt ovanligt, men som i kombination med min mullvadssyn i övrigt gör att jag blir fredlös i alla lägen. Jag var tvungen att lägga mig ner och sucka djupt och länge. Livet är så himla rått ibland.

Vad fan ska jag göra nu? Funderar seriöst på att ringa Memira. Samtidigt är jag lite skraj för att operera ögonen. Bara tanken på vad en bakfull ögonläkare med laserstråle i händerna skulle kunna ställa till med. Tänk om jag blir blind istället liksom. Det skulle ju bara vara för typiskt. Kalla mig pessimist, men jag brukar alltid identifiera med med den lilla riskprocenten. Till exempel när jag läser bipacksedeln (numera i perfekt ljus, i exakt rätt vinkel och på väl avvägt avstånd) på en medicinförpackning och ser att en av 200.000 riskerar att drabbas av blodiga akutdiarréer – då brukar jag nästan kunna se mig själv sitta skrikandes på porslinstronen.

Å andra sidan vad är alternativet när man önskar leva ett hyfsat bekvämt liv, men inte har ett självförtroende av metertjock Grafen? Som Jan Öjvind Swahn måste ha haft. Den killen omfamnade sitt synfel och byggde hela sin identitet på det. Det är annat det.

Jag känner den djupaste oro för semmelutvecklingen

Var på Hemköp häromdagen för att köpa en semla. Kom till den lilla disken som vanligtvis huserar denna så syndigt lockande delikatess, vanligtvis i 2-packsformat, och vad skådar då mitt norra öga? Vaniljsemlor!? Disken var fylld till bredden med detta satans otyg. Jag började leta runt med blicken men där fanns alltså inte en enda klassisk semla i sikte. De var alltså inte slut. De fanns inte alls. Hade aldrig funnits. Allt som fanns var bara så kallade vaniljsemlor. Alltså semlor där man helt sonika ersatt självaste kronjuvelen i originalet, den förföriska mandelmassan, med något så banalt som vaniljkräm. Inget ont om vanilj. På rätt plats vid rätt tillfälle är det oslagbart. Men för helvete inte i närheten av en semla. Behöver jag säga att jag kände mig både tom och besviken när jag tvingades lämna butiken tomhänt?

Fan är det frågan om egentligen? Jag minns när vaniljsemlan gjorde entré på marknaden som ett litet obskyrt alternativ för mandelfientliga, men nu är den plötsligt household. Inga rationella argument verkar fungera. Populariteten fortsätter uppenbarligen att öka och i mitt lokala butiksdistrikt har den inte bara normaliserats utan uppenbarligen redan tagit makten med en överväldigande majoritet. Lyssna. Om vi inte tar vårt förnuft till fånga och motar bort denna otäcka bullen nu, då kan vaniljsemlan mycket väl regera Sverige under semmelsäsongerna framöver. Är det bara jag som ser en tydlig parallell till de senaste årens utveckling av samhällsklimatet i övrigt? Djupt oroande.

Jag ska villigt erkänna att jag är ultrakonserv när det rör fastlagsbullar och följer rättroget den gode Semmelmannens tydliga dogmer. Kardemummabulle, mandelmassa på äkta mandel (hackad för lagom mycket tuggmotstånd), rätt konsistens på grädden och helst ett föredömligt trekantigt lock förgyllt med ett delikat pudertäcke av florsocker. Varken mer eller mindre. Allt annat är bara olika former av extremistsemlor.

Trots min relativt starka motvilja mot nymodigheter på semmelfronten har jag nästan vant mig vid hur olika groteska uttryck för "kreativitet" inom bagerinäringen, lett till det ena bedrövliga försöket efter det andra, att uppfinna hjulet genom att snylta på en sann svensk klassikers ädla renommé. Semlans. De senaste åren har det varit både semmeltårta och semlor på croissantbröd Den sistnämnda som jag skamset måste erkänna att jag vid ett svagt ögonblick föll till föga för och faktiskt provade, den var inte direkt äcklig men den den var synnerligen själlös. Kände mig smutsig efteråt. Och omedelbar ånger. Tror det var Pressbyrån som för ett par år sedan lanserade något så urbota dumt som en "semmelwrap" och jag vet att känslan av äckel stegrades inom mig, när jag tvingades bevittna ett så hänsynslöst urholkande av en sådan (i sitt grundutförande) anrik klenod. Ditintills hade originalets popularitet trots allt stått relativt ohotad. Men plötsligt verkar olika vanställande semmelkombinationer ha blivit lite utav en nationalsport i det här jävla landet. Ett direkt bevis för det bevittnade jag när jag var på Ica igår och de precis innanför grindarna frontade med kanelbullesemlor. Jag orkade inte ens känna något längre. Jag bara suckade lite avtrubbat, och tog en bild.

Men en käftsmäll kom ändå när jag lite senare samma dag blev upplyst om att Estrella har lanserat en ny sorts chips som... trummeli trum trum trum... smakar SEMLA!! Jag trodde på riktigt att det var ett skämt. Det är inte bara en vulgär smakkombination, utan även en produkt som töjer ut alla ramar för anständighet. Det känns som att det är utanför all kontroll nu. Lite som när AI outsmartar människan.  

Dirty talk

Appropå det här med lax så kom jag att tänka på min goda vän, bibliotekarien. För några år sedan när hon var singel och ute och levde jävel i den beryktade nätdejtingdjungeln, berättade hon att hon vid ett tillfälle hade fått lite feeling för en snubbe. De hade pratat en del och kanske till och med träffats, jag minns inte så noga. De hade i alla fall chattat en stund och jag antar att de måste ha hamnat i ett läge där samtalet på något sätt övergått i ett slags dirty talk-läge. Gud vet vad för hedniskt skit som sades i den där chatten men en sak berättade hon som har etsat sig fast i frontalloben på mig. Någonstans i stridens hetta, så att säga, hade min vän bestämt sig för att lämna ord för handling och gå från cyber till IRL. För att kommunicera denna önskan, men utan att röja all mystik hade hon plötsligt frågat om han ville komma över och äta laxtallrik. Ridå.

Får det lov att vara...

Laxtallrik!? Alltså jag skrattade så att jag lipade. Jag trodde knappt mina öron. Vilken jävla atombombsinvit va. Det är utan konkurrens den konstigaste metaforen för cunnilingus jag någonsin har hört. Men också den roligaste. Tyvärr har detta inte bara förintat laxfiskarnas oskuldsfulla väsen för mig för all framtid. Den har också probelamatiserat själva ordet lax som prefix när det kommer till alla former av maträtter.

Laxtröjan

Fredag. Äntligen. Idag rullar laxarna äntligen in på kontot!

Förvisso är det en rätt blygsam summa som rullar in för mig som är föräldraledig, men ändå. Några laxar blir det i alla fall. För att fira det har jag i alla fall tagit på mig min nya laxtröja. Josefine retar mig för den. Hon tycker att det ser ut som att jag går runt i bar överkropp när jag har den. Hon säger att den är hudfärgad men jag hävdar bestämt att den går i någon sorts nyans av lax.

Såg den på nät-rea och slog till direkt. En mörkhyad modell hade den till ett par mörkblå jeans. Tjusigt värre tyckte jag. Funderade inte så mycket mer på saken och reflekterade aldrig över att det kanske skulle kunna se annorlunda ut i kombination med blekfet svennehud. Men det kan det tydligen. Lärdom.

Hela familjen vek sig av flabb när jag sprätte runt för att mannekänga lite. Inte Milou såklart för hon är liten och fortfarande väldigt snäll. Hon vet också att det är jag som kontrollerar flaskan och man biter inte den hand som föder en. Dock spydde hon på den en stund senare. Men de andra tyckte att det såg ut som att jag tagit på mig en kroppsstrumpa och försökte bräcka varandra i rolighet. De varnade mig för att jag skulle kunna bli stämplad som blottare och polisanmäld om jag visade mig i den offentligt. Haha, idioter. Jag upplyste dem om att för att kunna dömas för sådant måste motivet vara av uppsåtlig sexuell art och det kan man väl inte direkt påstå att det är bara för att man råkat köpa en t-shirt med lite problematisk färgnyans. Att bära min laxtröja bland folk kan alltså bara i absolut värsta fall innebära att jag riskerar att dömas för förargelseväckande beteende och det kan det ju möjligtvis vara värt. För jag gillar att glida runt och se ut som en lite småhal lax.

Hoppas ni andra får en bra laxdag!

Stranger's Kiss

Har tagit en liten paus från mastodontprojektet och började lyssna på lite random låtar istället. Bland annat kom Alex Cameron upp i huvudet efter att Josefine satt på honom härom kvällen. På Spotify alltså.

Det vilar nåt magnetiskt över honom som fångar en. Både hans texter, musik och hans mystiska persona. Får inte riktigt grepp om honom men man sugs liksom in i hans värld av pervertioner, romantiskt mörker och stundvis så briljanta formuleringar att man själv börjar tvivla på att det här med skrivande är lönt. Det grämer mig verkligen att jag missade honom på Pustervik i höstas. Trots att jag inte ens hade lyssnat på honom vid det laget. Det händer så sällan nu för tiden att jag ramlar över en artist som jag blir så totalt hänförd av men nu gjorde jag det och allt är den här låtens fel:

Dags att göra slut med den utbredda spoilerrädslan

Såg nyligen Game of Thrones. Hela rubbet på ett bräde. En form av mastodontprojekt det också. Den var bra. Mina favoriter var Tyrion och Jamie Lannister, Arya Stark, The Hound, Sir Bronn, Brionne of Tarth och Daenarys. De onda jävlarna var också nåt i hästväg. Särskilt King Joffrey och Ramsey Bolton. Sicka svin ändå va!? De var synnerligen sköna att hata. Tråkigast i serien var nog den konstant bekymrade John Snow och hans kroniskt välfönade frippa. Min fru tyckte att han såg ut som att han var med i en parfym-reklam precis hela tiden. Vi googlade. Han ÄR facet för nåt parfymhus. Eftersom vi var sist på jordklotet med att se serien så har jag såklart även missat debatten huruvida George RR Martin har en fräsch kvinnosyn eller ej. Jag tror på ej. Jag misstänker att hora-, fitta- och våldta-räkneverket överhettades redan någon gång i säsong två.

I alla fall så slog det mig medan jag såg serien hur utbredd och respekterad spoilerkulturen är. Alla är verkar vara med på den. Det är som en global masspsykos som ingen tycker är det minsta märklig. Jag har inte ens försökt undvika spoilers och hade inte en jävla susning om vad Red Wedding och Battle of the bastards var. Blev förvånad när halva Stark-familjen blev ihjälknivade på ett gille hemma hos Walder Frey. Att jag aldrig hört talas om det ganska spektakulära i att Robb Starks gravida fru blir knivad i magen helt utan förvarning på ett partaj. Det visar hur sjukt vedertagen spoilerrädslan är.

Folk är så sjukt känsliga med spoilers. Man kan knappt säga namnet på en serie eller film utan att någon utbrister "spoila inte, jag har inte sett den än." Så fort man tipsar om en serie så bör det inledas med versalvarningen SPOILER ALERT. Annars får man fan. Det är känsligt det där. Det är inte ens lite på skoj. Människor verkar livrädda att de ska få höra en enda liten detalj för att det då riskerar att förstöra hela deras upplevelse. Det verkar också råda total konsensus i frågan. Att spoila verkar i princip klassas som ett brott mot mänskligheten. Personligen tycker jag att om ens upplevelse av en serie eller film hänger på att varje överraskningsmoment är helt obesudlat så kanske det inte är så hög kvalité på verket från början. En bra story kan man ju dessutom se flera gånger och ofta med större behållning än första gången.

Det var enklare förr, när alla serier sändes enligt fast tablåtid. Missade man när det sändes hamnade ansvaret automatiskt på en själv att undvika spoilers ifall man ville se det ospoilat. Men med alla streamingtjänster upphörde det synkroniserade tittandet och därmed även det gamla sociala kontraktet och istället började plötsligt nya regler att gälla.

Jag håller helt med om att det hör till vanligt hyfs att inte medvetet försöka förstöra en serie för andra genom att bräka ut kritiska händelser och storydetaljer. Särskilt inte i de stora publikmagneterna. Jag skulle kunna acceptera en tidsbegränsad håll-käften-klausul på typ två veckor. Men spoilerfobin har gått bananas. Det verkar gälla på livstid, vilket är helt sinnessjukt egentligen. Serier som har tre-fyra år på nacken kan alltså fortfarande vara känsligt att referera till en specifik scen eller händelse i. Vissa lipsillar verkar till och med anse att en film eller serie i princip är spoilad om man betygsätter den på den trubbiga bra eller dålig-skalan. Det är ju för i helvete orimligt!!

Tänk om VM-finalen i fotboll skulle bli belagd med spoilerförbud. Dagen efter fick tidningar inte skriva om matchen och ingen fick prata på sin arbetsplats om resultatet eller specifika mål ifall ifall någon kanske planerat att se matchen en annan dag. Eller om musikjournalister inte fick recensera en artists senaste platta för ingående för att det kanske finns läsare som inte hunnit lyssna igenom hela albumet ännu. Jag gissar att 100% tycker att det skulle vara absurt. Men när det gäller TV-serier och film är det plötsligt självklart.

En intressant sak i sammanhanget. Jag läste att det till och med gjorts studier som visar att den som känner till slutet på en berättelse i förväg faktiskt får ut mer av upplevelsen, men jag tänker inte duscha det så långt. Men jag tycker att det är dags att avpolettera den utbredda spoilerrädslan.

Mastodontprojektet (del 1: 1-50)

Jag köpte ett par rejäla hifi-lurar (Sony WH-1000XM3) lagom till föräldraledigheten. Tänkte att nu jävlar ska här lyssnas på musik när jag är ute och spatserar. Men jag ville inte bara lyssna på måfå utan göra det till ett projekt. Så ramlade jag över Rolling Stone Magazines lista över världens 500 bästa album genom tiderna. En grisigt gediget sammansatt jury på totalt närmare 400 förståsigpåare som jobbat i åratal med att mejsla fram musikhistoriens crème de la crème-plattor. Perfekt. Ett mastodontprojekt som heter duga. Sådant gillar jag att sätta tänderna i.  

Min tanke var att börja med det bästa och lyssna mig bakåt. Jag såg fram emot ett pärlband av legendariska plattor som jag nu skulle få tid att lyssna igenom från början till slut. Sicken njutning. Hittills har jag hunnit lyssna igenom 1-50. Asså wow. Sicken gubbfest. Korvdimman har legat så tät att det har stuckit i öronen stundvis. Det blir rätt mycket The Beatles, Bob dylan, Rolling Stones och den varan. Med all respekt för musikhistorien så kan jag säga att det inte bara varit lättlyssnat. Stundvis har det varit lite väl mastigt och jag har frågat mig är det här verkligen så in i helvetet bra att det förtjänar en plats på top 500. Finns det något som tycker att The Beatles är så jävla bra att de förtjänar att plocka ner en fem tio av de första 50 placeringarna. Jag fattar ju att deras arv varit viktigt för nya generationer av musiker men ändå. Så jävla bra är det inte alltså. När jag plötsligt någonstans efter ett tjugofemtal plattor hörde Stevie Nicks stämma var det nästan lite chockartat. Det värsta har dock varit att mina lurar för 3500kr inte har kommit till sin rätt i mer än ett par av de första femtio plattorna.

Det är ju inte bara en fråga om tycke och smak nu kanske. Det skulle bli omöjligt att finna konsensus kring en sådan lista. Man får ju ha respekt för att en rätt massiv jury kommit fram till det här på andra premisser än att "den här plattan innehöll många goa bitar".

Bäst hittills enligt mig har varit: Bruce Springsteen (Born to run), Fleetwood Mac (Rumours), Bob Dylan (Blood on the tracks), David Bowie (Ziggy Stardust), Van Morrison (Astral Weeks), Joni Mitchell (Blue), Michael Jackson (Thriller) och Ramones (Ramones).

Sämst har varit: All blues och all 50-talsrock inklusive Elvis Presleys Sun Sessions. Fy fan.

Nu ger jag mig på nummer 51-100.

Antideppressivt krutpulver

Många säger ju att träning hjälper när man känner ångest. En promenad. Springa milen. Eller något annat fysiskt krävande. Det är möjligt att det funkar för andra. Men jag vet inte alltså. Ibland när jag känner mig lite nere brukar jag tänka lite på Max Wright. Ni vet han som spelade pappan i serien Alf. Då känns allt genast lite bättre igen. Det funkar varje gång. Jag ska förklara...

Idag tog jag en långpromenad på 1,2 mil. Det var ju uppfriskande och så, men det gav mig också en massa tid att tänka tankar jag vanligtvis inte hinner tänka. Jag gick till Lindholmen. Där såg jag alla unga studenter som var påväg till eller från någon klass. Jag strosade runt och kikade in genom fönster och såg unga människor sitta i sina klassrum med pannan i veck. Det gav mig existensiell ångest. Jag insåg att jag inte befinner mig på samma planet som dem ens. Jag är på Pluto. Samtidigt som jag är fri nog att tillbringa min tid efter behag så har jag fyra barn att försörja nu och nästa gång jag är såhär fri som nu är när jag når pensionsåldern. Livet må vara en lång sträcka, men sträckor tar slut. Jag kände ett tryck över bröstet.

Jag fortsatte promenera och passerade Volvo Lastvagnars huvudkontor i Lundby. Så många gånger jag varit på hopplösa möten i den där gudsförgätna byggnaden. Många bra också förvisso men det är ju de hopplösa som sätter sig i ryggmärgsminnet. När jag skulle korsa övergångsstället vid utfarten mötte jag en av pärmbitarna som var påväg hem från en dag i den bruna tegelborgen. Våra blickar möttes och då dämpades ångesten något. På vägen hem stannade jag för att köpa semlor och vin. Kontraproduktivt måhända men det hade börjat mörkna och jag tyckte att jag var värd det efter en sådan strapats.

När jag kom hem kände jag mig alldeles omtumlad av alla tankar jag hade hunnit tänka. Min fru sa att det är tydligt hur jag lever kampanj för kampanj utan att hinna lyfta blicken i vanliga fall. Hon tyckte det var fint att se hur föräldraledigheten skakar om mig lite. Hur den gör mig skör i köttet. Det är viktigt att lyfta blicken. Visst. Men det hjälpte mig inte då och fysisk ansträngning hjälper tydligen föga när jag drabbas av existensiell ångest. Då finns bara ett riktigt effektivt botemedel. Jag letar upp den mörkaste historia jag vet och frossar i mig den. Det här med att två minus blir plus osv.

Så jag plockade fram datorn och googlade snabbt Max Wright (R.I.P). Jag läste en artikel om hur mycket han alltid hade hatat att hans karriärs absoluta peak var när han spelade andrafiol åt en hårig docka (Alf) som dessutom satt på alla roliga repliker. Det genererade ett självhat som ledde honom rakt in i en destruktiv livsstil som kulminerade någonstans när pressen lyckades få tassarna på en minst sagt komprometterande video.

Tänk er att sitta på en 50-årig karriär inom teater, film och tv. Så poff är den borta för alltid. Och det enda han kommer att bli ihågkommen för i all framtid är en dassig hemvideo där han syns röka crack med och suga av en hemlös man. Mörkare blir det knappast.

Men det funkar som sagt varenda gång. Att ta del av Max Wrights levnadshistoria slår all världens psykofarmaka. Plötsligt är man on top of the world igen. Nästan så att jag borde tipsa vårdcentralernas allmänläkare om att de borde börja receptbelägga hans story och börja skriva ut den som ett alternativ till både antidepressiva piller och terapi.

Mörker som gör gott

Det finns knappt något värre än människors träningshistorier. Det skulle möjligtvis människors lyckade träningshistorier då. Det kvittar hur mycket man gillar personerna i fråga. Man spyr fan på deras prestationer och hälsoförklätt mallgroderi. Ja, givetvis det är såklart mycket avundsjuka inblandat för nästan ingenting får en att känna sig så fet som när andra personer plötsligt gör en fysisk klassresa och förvandlar sig själv till en slags grekisk gud. Man börjar leka med tanken men inser att det inte ens är lönt att försöka och så känner man sig ännu kassare. Fuck Rikard Olsson och hans 16 helvetesveckor liksom. Men det är också mycket för att det faktiskt är skittråkigt på riktigt att höra andra breda ut sig om sin senaste ultramaraton i nån rysk bergskedja eller ett enklare 120-timmarslopp med NASA-mat och vuxenblöjor. Värst är missionärerna. Ni vet de där asen i ens flöde som varit precis som du men kommit till insikt, lagt om livet och självmördat sin forna soffpotatispersona (som helt ärligt var mycket roligare) och kommit ut som någon slags multiatlet och börjat avverka maror, svenska klassiker och iron man-tävlingar i parti och minut. Fy fan.

Med det sagt så tänkte jag berätta att jag har börjat träna. Har tränat hela hösten. Eller "lyft skrot" som man säger på fackspråk. Men lugn, min träning kommer inte leda till träningsskryt. Den är bara ett ytterst nödvändigt ont för att upprätthålla den sköra terrorbalansen mellan att kunna behålla en rimlig dos njutning i livet och samtidigt slippa det skenande kroppsliga förfallet som kommer med fyrtioplusålderns efterblivna ämnesomsättning. Men det är inte så lätt det heller. För det svåraste är inte att komma igång som många säger. Tvärtom. Det är den lätta biten. Jag brukar komma igång flera gånger om året annars. Men det brukar bara hålla i sig i korta intensiva perioder och slutar alltid med en destruktiv motreaktion, där jag hamnar i en nedåtgående spiral och börjar drömma franska drömmar om transfetter, som jag sedan lever ut och plötsligt är jag tillbaka på ruta ett igen som en missnöjd jojo-bantare. Men nu tror jag banne mig att jag har hittat ett hack som gör det lätt(are). Det låter ju som nåt man hört tusen gånger innan men skillnaden är att den där motivationen inte får bygga på några hälsoskäl eller fantasin om en superkropp som målbild. Istället bygger det på att hitta motivation att komma iväg tillräckligt många gånger i veckan under lång tid, för att på så vis lura sig själv in i en ny vana även om den är jobbig som fan. För det är svårare att bryta en vana än att börja med något nytt.

Min lösning var att hitta det vidrigaste gymmet inom rimlig radie och sedan bara börja gå dit och träna som att någon kommer dö om jag inte gör det. I mitt fall var det extra enkelt. I direkt anslutning till min arbetsplats på Vasagatan i Göteborg ligger nämligen ett så kallat Nordic Wellness Express som jag vågar hävda slår alla andra gym i stan på fingrarna när det kommer till äckelpäckelfaktor. Ventilationen i hela lokalen är kass så man befinner sig i en kvav ångbastu av främlingars svett i samma stund man kliver in. Gymmet är dessutom inte utrustat med riktiga omklädningsrum utan bara tre små bås som påminner om provhytten i en secondhandaffär. Mittemot ligger två duschrum som alltid luktar av slarvigt bortstädat urin och som oftare än jämt bjuder på små överraskelser när man kommer in för att tvätta av sig. Det har varit allt från välanvända engångshyvlar, läckande schampoflaskor och andra standardfynd till blodiga mensbindor, dyblöta spetstrosor som hänger på duschvredet och regelrätta myrstackar av könshår och/eller lö på golvbrunnen. Och kanyler. Klinkergolvet är också som en rysk roulette laddad med fotvårtor i fem av sex slottar. Jag lovar att sådant härdar även de svagaste sillmjölken snabbare än man kan tro. Ett mörker som gör gott kan man säga. Genom att städa väldigt sällan eller kanske till och med aldrig har de verkligen lyckats upprätthålla den u-lands-fängelse-standard som krävs för att mitt träningshack verkligen ska fungera. Tack Nordic Wellness.


Ett axplock:

Lånetrosor.

Hygienartiklar.

Vid ett tillfälle mailade jag huvudkontoret (i en lättare släng av affekt) och frågade om jag kunde spara lite pengar på min medlemsavgift om jag väljer bort lyxdetaljer som den sädfyllda kondomen jag uppfattade var en del av den permanenta inredningen, efter att den legat och lurat på överkanten i ett av båsens väggar i flera månader. Det kunde jag inte. De svarade mig dock nästan omgående och förklarade att de haft problem med städbolaget den "senaste veckan" men att problemet nu skulle vara åtgärdat. Dagen efter var spermaballongen mycket riktigt borta, men den ljuddämpande tjockleken på dammlagret på omklädningshytternas klädhängare var minsann kvar. Man kan visst aldrig lita på dessa städbolag.

Inredningskondom.

Att träna på Nordic Wellness på Vasagatan är alltså som att stiga rakt in i mörkrets hjärta. Det är läskigt men man får under inga omständigheter vika ner sig utan måste välja att omfamna skiten. Det är där nyckeln till framgång ligger. För när man plötsligt spenderat några månaders lunchraster på ett ställe man inte skulle kunna drömma om att övernatta på som hemlös och sedan testar en av deras andra anläggningar – det är då känslan av träningslust plötsligt infinner sig – det är då man upptäcker att man har skaffat sig en vana.

Jag tror egentligen inte att jag tycker träning är ett dugg roligare än förut, men när har man besegrat sitt svikar-psyke och kommit ut på andra sidan, då är det fysiskt skitjobbiga med att träna ingenting. När jag började träna på Nordic Wellness flaggskeppsgym på Backaplan efter fem månaders lidande på Vasagatan, då var det som att besöka Liseberg med Guldpass.

Slut på träningssnack.  

Första dagen och lite blues

Idag började föräldraledigheten med Milou på riktigt för mig. Egentligen skålade jag mig in i den med 2020 men eftersom Josefine började sin sista-sista termin först idag får jag väl räkna från idag. Dagen började i allafall med ångest. En väldigt diffus sådan. Jag misstänker att det var för att jag redan från start kände att det skulle bli en utmaning att maxa den här efterlängtade första dagen. Alla barnen var hemma och jag kände att tiden bara rusade iväg. Innan jag hade hunnit komma upp och utfodra alla var klockan tio. Eller alla och alla. Stella låg och tryckte nere i sin tonårslya och brölade ilsket när jag skickade ner mina småkurirer (Tintin och Sammie) till den pubertetsosande rövarkulan för att meddela att dvalans tid var över. Upp stapplade en surmulen tonåring i sin fleece-skrud med huvan nerdragen över fejset. Som den synen provocerar mig efter att dagen hunnit nå lunchtid. Innan jag hade hunnit ut på promenad var klockan tjugo i ett och jag tyckte mig redan kunna ana en annalkande skymning.

Dagens promenad styrde mot slakthusområdet i Gamlestaden. I lurarna hade jag Muddy Waters "Anthology", vilket kanske inte är det givna botemedlet mot ångest, och jag insåg att jag verkligen verkligen hatar blues. Fy fan för bluesmusik. Gnälligt, raspigt, släpigt och enformigare än ett Snooker-VM i slow motion. Nä, jag har aldrig utgett mig för att vara musikkritiker. Faktum är att jag passat mig ganska noga för att uttrycka mig alltför onyanserat i ett ämne där så många nitiska besserwissrar står i ständig givakt, redo och rustade att rycka ut i ett caps-lock-krig, ända sedan jag hamnade i ett ovärdigt bloggbråk efter att jag skojat loss om att Ken Ring hade släppt en samlingsskiva med sina 32  största hits. Det blev ett jävla liv. Inte i mitt eget kommentarsfält. Men på en av mina vänners Facebook-sida efter att hon delat inlägget. Lustigt nog sammanföll det med att vi fick barn förra gången.

Kul bild på Muddy Waters och Johnny Winter (Foto: Bob Margolin)

Hursomhelst. Jag finner ingen som helst njutning i Blues. Ingen Blues. Jag vet att Muddy Waters var den elektriska bluesens stamfader och att han varit en stark influens för många begåvade musiker, inte minst Bob Dylan och Rolling Stones. Det spelar ingen roll. Jag har aldrig hört en blueslåt som jag tycker är riktigt riktigt bra. Efter att ha lyssnat igenom de 50 spåren på Anthology-plattan som tagit inte mindre än två och en halv goda timmar av mitt liv måste jag säga att jag verkligen kan stå för min minst sagt tveksamma inställning till denna vidriga genre. Jag får ingen som helst kick av att lyssna till dämpade ackord och detta eviga armods ylande toner. Jag skiter i det kulturella arvet. Jag skiter i hur betydelsefull bluesen varit för uppkomsten av andra musikstilar. Jag skiter också i hur alla viktigpettrar kommer kunna knäppa mig på näsan och kalla mig efterbliven. Ingen kan tvinga mig att gilla blues. Jag skulle hellre betala för en riktigt vågad ansiktstatuering med barnbidragspengar än låtsas gilla detta plågsamma sound. Så är det med den saken. Imorgon är en ny dag. Halleluja!