En typiskt oskön person

Lyssnade på Morgonpasset i P3 i bilen imorse. Gäst var Jonas Gardell. Alltså, wow! Man skulle lätt ha kunnat missta det för VM i oskönhet och att han just knipit guldet. Det är svårt att ge en nyanserad bild av hans samlade oskönhetskapital, men föreställ er hur en shake på lika delar färskpressad distanslöshet, självgodhet, arrogans och destillerat skryt skulle smaka. Då är ni halvvägs. Ibland tror jag att jag har någon slags perverterad ådra för självskadebeteende för trots att intervjun kändes som ett övergrepp i öronen var det stört omöjligt att sluta lyssna. Där satt de i redaktionen och smörade och krämade som om de just löst in sina vip-plåtar till världens häftigaste rövslickarfestival. Det bekräftades, fjäskades, hyllades och smickrades. Men trots att de gav det självutnämnda universalgeniet en ordentlig ego-massage så lyckades de inte nå igenom hans skal. Kanske är han bara ett skal? Ett neurotiskt skal.

Jag har alltid haft lite svårt för Jonas Gardells personlighet. Men jag har liksom aldrig uppfattat att hans självförhärligande über-hybris är ett så dominerande personlighetsdrag. Det gör mig besviken att en person med en sådan ofta otrolig penna, som lyckats beröra miljonpublik och berätta de mest hjärtskärande och fantastiska historier i decennier, verkar vara så fenomenalt oskön. Att hans mest genuina sida verkar vara hans monumentala egenkärlek. Fy fan!