Snälltåget - en resa genom helvetets alla kretsar

Jag tänkte berätta om den sista etappen från årets tågluff. Det är en berättelse om lidande, misär och ett kundfientlighet som kommer att få migrationsverkets rådande direktiv att verka omåttligt medmänskliga. Men framförallt är det en historia som kommer att få överlevande offer efter en saringasattack att framstå som riktiga gnällspikar... Ja, jag talar naturligtvis om en helt vanlig resa med Snälltåget. [Varning för starkt video-content längre ned!]

Plötsligt vaknade jag med ett ryck. Det dunkade i huvudet, kroppen värkte och jag var alldeles blöt över ryggen. Var i helvete var jag? Gnisslet från tågspåren skar genom luften och gav mig snabbt ledtråden som kickstartade hjärnan. Just det, tåget! Jag hade överlevt. Det var inte direkt en glädjande insikt. Bara ett konstaterande. Hettan hade hållit oss på knä till långt in på natten och någonstans hade väl kroppen gett upp och lyckats domna tillräckligt för att jag skulle slockna. Jag kände att vätskebristen rasade som en brand i min utmattade lekamen. Solen höll på att gå upp och ljuset från gången utanför kupén flimrade förbi och med jämna mellanrum lyckades en stråle tränga in och blända mig. Jag förstod att vi måste vara i Sverige igen. När jag reste mig upp såg jag att barnen låg utslagna i de nedre kojarna och att min fru stod vid fönstret precis utanför vår kupé. Det slog mig hur  vacker hon är och jag viskade godmorgon lite nyvaket – snudd på nonchalant. Hon vände sig om och kom in i kupén. Hon frågade om jag sovit gott och jag vädrade fara. Jag hade slocknat. Det hade inte hon. Hon hade inte sovit en sekund och dessutom hade barnen vaknat överhettade och klättrat ner till henne. Det hade varit ett inferno. Jotack, det visste jag. Men jag hade iallafall fått två timmars sömn. Hon sa att hon ett tag hade suttit och tittat på mig och intalat sig själv att inte hata mig. Vi samtalade lite och tonen bar på en slags förtryckt upprymdhet. En blandning av lättsamheten efter att ha tagit sig igenom ett trauma och svärtan när man blivit utsatt en oförrätt.

Här är en liten video som Josefine tog i smyg när jag konfronterade henne. Den fångar ganska bra känslan jag försökte beskriva ovan:

Ok! Jag hade haft ansvaret för själva tågbokningen. Visst. Jag var på sätt och viss skyldig till ett av de största trauman vår familj varit med om. Men vem hade kunnat ana att det var lagligt att sälja resor under så existensvidriga former? Inte jag i alla fall. Det finns ju för fan regler för allt. Som tur var hade vi en gemensam fiende. Snälltåget. Det här skulle de få fan för.

Men låt mig börja i rätt ände...

Vi hade haft en minst sagt bra tågluff. För andra året i rad dundrade familjen genom Östeuropa och åter igen kunde vi konstatera att tåg inte bara är ett förträffligt färdsätt ur moralisk synvinkel. Det är också ett ytterst komfortabelt sätt att resa om man som vi har hunnit lära oss att undvika de mestuppenbara falluckorna i form av bagagemängd, korta tågbyten och ineffektiva rutter. Bara den briljanta insikten att platsbiljetter i första klass bara kostar några tior mer än i andra klass, och att dessa vagnar har en tendens att sitta samman med restaurangvagnen var något som adderade en värdighetsdimension till resandet som inte riktigt går att få med vanligt grisaflyg. Såvida du inte heter Elon Musk. Barnen kunde fortsätta att punda wifi, sittandes i superbekväma säten med sina paddor, och totalignorera österrikiska tappa-andan-vyer – medan sällskapets vuxna kunde sitta och harmonisera med varandra vid vita dukar och panoramafönster bara några meter bort i en restaurangvagn värd namnet. En produkt att icke förväxla med SJ:s gamla bistrobastard.

En helt annan insikt är att man ska ge fan i nattåg eftersom det är en riktig slippery slope när det kommer till både tidsbesparing, ekonomi och den allmänna känslan av självaktning. Och hygien. Nattåg tar alltid längre tid än en dagsrutt. Mycket längre. ALLTID. Det är dessutom jättedyrt i förhållande till vad du får. Inget nattåg är nämligen bättre än det sämsta vandrarhem du kan tänka dig och känslan när du vaknar, om du överhuvudtaget lyckas somna, är troligen ganska jämförbar med den efter en blackoutfylla på spårvagnen. Där du tillbringat natten avdäckad på den inpruttade gamla sätesraden längst bak och med ett ryck vaknar till vardagen och inser att du befinner dig mitt i morgonrusningen. Om du haft tur och bokat ett bra nattåg vill säga.

Sedan har vi resor med Snälltåget. De är mycket värre.

Det är det jag tänkte berätta om nu när jag har fått lite distans till det hela och inte längre befinner mig i kritisk affekt. Det är viktigt för mig att inte överdriva utan så sanningsenligt som möjligt återge min och min familjs vedervärdiga upplevelser av Snälltåget nu i somras. För att varna andra. För att kanske till och med rädda andra.

Oh well. Vi hade som sagt haft en fantastisk och nästintill prickfri tågluff från Pula till Zagreb till Ljubljana till Bratislava till Prag till Berlin. Jag hade haft ansvaret för att boka alla tågbiljetter och Josefine alla boenden. Den sista etappen stod mellan att ta dagtåget från Prag till Hamburg, övernatta på hotell och sedan ta dagtåget hem den sista biten. Eller att stanna en extra natt i Prag, ta ett snabbtåg till Berlin och nattåget hem till Sverige. Efter en del velande valde jag det sista alternativet och jag känner hur ett PTSD-anfall nalkas bara jag tänker på det.

Nu befann vi oss på perrongen och såg att vårt tåg redan stod vid plattformen. Dörrarna var öppna men klungorna av resenärer stod avvaktande utanför. Jag fattade ingenting. Vi vadade oss genom en märklig mix av helvanliga svennebananfamiljer och mer klassiska backpacker-personas. Ett stort gäng killar och tjejer med väldigt frikyrklig framtoning som var höga på livet, några sällskap med lite mer dimmig utstrålning och framförallt ett norskt sällskap bestående av (vad jag förstod) några familjer med vuxna barn, som verkade ha någon slags hyperaktivitetsproblematik. Who cares. Vi hade bokat en hel hytt för oss själva och bunkrat upp med både kortlekar, dricka och snacks. Vi skulle bara behöva genomlida en natt med de vanliga utmaningar som kommer med nattåg. Trodde vi. Och det kändes helt ok. Särskilt eftersom barnen såg så mycket fram emot att åka nattåg. Tintin som i ett drygt år hävdat att hon aldrig har sovit så bra som på tåget mellan Koper och Budapest förra sommaren var närmast övertänd.

När vi närmade oss rätt vagn och skulle till att kliva på så välkomnades vi med en yvig gest på tåget av vår närmsta kupégranne. En av ADHD-profilerna. Jag behövde inte ta många kliv förrän mina synapser gjorde klart för mig varför alla stod utanför tåget. Hettan. Den slog emot en som en våg. Visst, det rådde sedan några veckor extremsommar i norra europa, men det här var löjligt. Jag minns knappt att jag har bastat så varmt. Jag sneglade mot Josefine som bekräftade att det här var något utöver det vanliga. Jag lugnade familjen och sa att det kommer bli svalare när tåget rör på sig och klimatanläggningen börjar jobba. Jag sökte febrilt av kupén efter någon slags AC-reglage eller annat tecken på att jag talade sanning men såg inget. Jag tänkte tyst för mig själv att det nog sköttes automatiskt och om inte annat skulle vi kunna hänga i fönstret en stund. Det var första bakslaget. Fönstret i kupén gick inte att öppna. Själva mekanismen fungerade men det var utrustat med en spärr så att själva rutan endast gick att öppna till en springa motsvarande tjockleken av ett genomsnittligt vuxenfinger. Not good. Not good at all. Vi gick ut och gjorde resten av våra medresenärer sällskap på perrongen.

När tåget väl rullade och vi satt i vår kupé kom kupégrannen in och började ge oss oönskade instruktioner om hur man fäller upp ryggstöden för att skapa kojarna. Jag började ana att han kanske skulle kunna bli ett irritationsmoment och sa därför vänligt men bestämt att vi löser det där själva. Han tittade på oss oförstående men pös raskt vidare till nästa kupésällskap. Vi hade åkt i tio minuter och värmen var redan olidlig. Termometern visade omänskliga 36 grader Celsius. Svetten lackade satan och jag kände hur paniken långsamt stegrades inom mig. Det blev inte svalare i vagnen av att hela tågvagnen endast hade två fungerande fönster ute i gången. Det skapade istället en trängsel precis utanför vår kupé som om vore det världens sista vattenhål. Jag antar att det i sig alstrade värme. Jag närde ändå fortfarande ett litet hopp om luftkonditionering, med erfarenhet från föregående år, då vi tvingades dela kupé med den fränt svettluktande schackmästaren Jochen från Greifswald (finns separat story om honom). Då hade tåget nämligen en klimatanläggning. Förvisso en trasig sådan, men ändå. En mycket stressad och otrevlig tågvärd flängde fram och tillbaka genom tåget och snäste konsekvent av alla frågvisa resenärer. En klassisk Hitler-typ. Tysk också såklart. Snart ropades det också ut i högtalarsystemet att det här tåget inte var utrustat med någon slags luftkonditionering. Ett stort kollektivt stön av besvikelse gick som ett eko genom tåget. Tur att Snälltågets vresige tågvärd hade utrustat oss med varsin mini-tetra kroppstempererat vatten.

Efter ett par timmar i hettan och ett par miljoner hjärnceller färre gick solen äntligen ner. Det gjorde att värmen rasade till någonstans mellan 32-33 grader som kyligast. En ung tjej i femtonårsåldern hade svullnat upp i ansiktet av värmen. Hon såg förtvivlad ut. En annan tjej stod och grät i trängseln vid fönstret utanför vår kupé. Resenärer från vagnen bredvid berättade att det i vissa vagnar inte gick att öppna några fönster alls. Det här var alltså ren lyx i jämförelse. Jag kände hur min vrede mot Snälltåget eskalerade. Det här skulle de minsann få be om ursäkt för tänkte jag. De hade sålt en otjänlig produkt. Det blev i stunden inte bättre av att de norska ADHD-syskonen vankade fram och tillbaka och började interagera om de ens kunde förnimma ögonkontakt. Vid ett tillfälle blev det en lucka vid fönstret och jag tänkte att nu jävlar är det min tur att få andas lite frisk luft. Men säg den lycka som varar. För knappt en minut senare stod jag kind mot kind med den energiske norrbaggen. Det var som ett välregisserat övergrepp. Då hade det knappt ens börjat.

När vi väl nådde fram till färjan i Sassnitz visste vi fortfarande inte vad som gällde och inte. Snälltåget underlät sig minsann inte att bjuda på någon som helst information så förvirringen var total. Några resenärer sa att vi inte skulle få lämna tåget. Andra sa att vi inte skulle få vara kvar på tåget. Ytterligare en person som hade gjort samma resa förut kunde dock fastslå att att tåget skulle bli stående på färjan i flera timmar när vi väl nått Trelleborgs hamn. Alla alternativ kändes mardrömslika. Väl på färjan gick vi upp på däck och jag skojar inte när jag säger att stämningen troligen är bättre på flyktingbåtarna i Medelhavet än bland Snälltågets resenärer just då. Klockan var runt midnatt och färjan skulle inte vara framme förrän vid fyrasnåret. Eftersom värmen gjorde att det inte gick att vistas på tåget så la sig människor att sova på golvet i restaurangen, i loungen, i korridorerna och på övre däck. Var man än vände sig låg människor utslagna huller om buller. Folk såg ut att ha dött på plats. Som efter en massiv gasattack. Det var kusligt på riktigt och jag tror inte att misär någonsin har skildrats bättre. När klockan närmade sig halv tre befann både jag och min äldsta dotter Stella oss i ett närmast paniskt tillstånd av utmattning och vi övertalade resten av familjen att gå ner till dödståget igen. Det var minst sagt tryckt stämning. Vi gick in i vår kupé och la oss. Livskvalitéfaktorn var inte ens mätbar men på något mirakulöst sätt lyckades jag ändå somna.

När jag vaknade igen Josefine varit uppe sedan länge. Stella och Tintin som hade legat i de översta kojarna hade vid något tillfälle vaknat som i feberlika hallucinationer och flytt ner till Sammie i den nedersta. Nu låg de totalt utslagna i en enda röra. Det såg för hemskt ut. Jag hoppade ner från mittenplatsen och bad min fru om lägesrapport. Vi befann oss i ett slags känslomässigt vakuum. Å ena sidan var vi båda lättade och tacksamma över att vi hade lyckats överleva den sista helvetesetappen, å andra sidan bildade känslan av att ha blivit totalförnedrade i Snälltågets regi under tretton timmar en mörk barriär mellan oss. Och då hade jag inte ens hunnit prata med deras kundtjänst ännu.

När vi hade varit hemma ett par dagar tog jag tag i saken och mailade deras kundtjänst. Jag gick rakt på sak och förklarade att jag ville reklamera resan vi just gjort. Jag beskrev att det var den värsta resa jag någonsin varit med om. Jag förklarade att jag ansåg att produkten var undermålig och gav en lista med de mest kritiska anledningarna: Över 35 grader i kupén (lågt räknat), ingen luftkonditionering, att fönstret i kupén inte gick att öppna och bara två fönster i hela korridoren, inga försök till lösningar trots att det varit lika varmt i flera veckor, ingen information på plats och inte heller på deras hemsida. Jag ifrågasatte om det ens är lagligt att transportera människor under sådana förhållanden. Det finns ju strikta regler kring djurtransporter för att göra en grov jämförelse. Jag förklarade att vi dessutom varit tvungna att tillbringa flera timmar uppe på färjan mellan Sassnitz och Trelleborg då vi på grund av stegrande hetta inte ens kunde vistas i tåget och att bara det borde räcka som argument eftersom hela poängen med nattåg är att man ska kunna färdas och sova samtidigt.

Svaret lät vänta på sig i en god arbetsvecka.

De började med att beklaga att resan inte blev som förväntat. No shit. Men där slutade också all form av anständighet och servicegrad. Resten var ett försvarstal om att vagnarna är gamla och inte utrustade med AC. Därpå följde en räcka lögner om att fönstret i alla kupéer går att öppna och minst två fönster i varje korridor. Därpå fortsatte svamlet med att tågen är byggda för svenskt klimat och inte för extrema förhållanden och att med tanke på att tågen inte ens är utrustade med AC till att börja med, så går det ju inte att ersätta något som inte finns. Följaktligen skulle ingen återbetalning ske.

Jag svarade att det där med fönstren inte stämde. Förklarade att en liten glipa är en klen tröst i över 35 graders kupévärme. Jag påtalade också att det var lite fult att låtsas som att de inte kunde ha gjort mer än de gjorde (= inte ett piss) och sa att minimala förbättringar som bordsfläktar eller i alla fall kallt vatten i alla fall hade visat lite god vilja från deras sida. Jag påtalade också att deras varumärkeslöfte lyder "Vi drivs av att ge resenärer en trevlig och prisvärd resa" vilket är ett rätt så hundraprocentigt misslyckande. Jag hade hoppats på en värdig dialog som absolut minimum men inte ens det kunde de erbjuda. Istället kom en kort och koncis avspisning tillbaka på volley. Det var en liten syltrygg på kundtjänst som visst fått mandat att be mig dra åt helvete så han svarade med illa dold arrogans att han de hänvisade till sitt tidigare skitsvar. Därefter stängde han ner konversationen. Jag gjorde ett försök att nå fram via facebook men blev omedelbart blockad. Det måste jag säga ändå är en ny upplevelse från ett företag. Jag må ha fått dålig service förr men aldrig tidigare ens i närheten av den  grad som Snälltåget bjöd på. Det är nästan så att jag blir imponerad av deras kundförakt och deras ovilja att hitta en lösning. Bara företagsnamnet är så ironiskt att man blir osäker på om de valt Snälltåget bara för att mindfucka en. Men det är klart, det mycket mer sanningsenliga Dumtåget hade ju bara låtit ännu löjligare.

Min energi tog slut (tillfälligt), men hatet jag känner mot Snälltåget kommer brinna för evigt. Jag ska bli deras sämsta ambassadör någonsin. Det är det minsta jag kan lova mig själv och alla andra som föll offer för dem nu i somras. Behöver jag ens nämna att jag rekommenderar alla att undvika att resa med dem?