tisdag, april 26, 2016

Kent lever.

Trist med Prince. Själv möttes jag av beskedet under ganska odramatiska former i torsdags, när jag befann mig på en after work och precis stod och pratade med ett par kollegor om Kent. Eller rättare sagt om ett litet videoklipp som en av dem hade lyckats snoka fram, där man ser bandmedlemmarna stå bredvid Jocke Berg, som försöker tala lite "lätt och ledigt" till fansen. Det rör sig tydligen om en video som verkar ha spelats in för några år sedan, i nåt slags luddigt promotionsyfte vad det verkar, för en turné som gick under den blygsamt ödmjuka parollen #Kentfest. Jag hade vid det laget inte ens sett klippet men njöt fullskaligt av obehaget som kollegan lyckades måla upp med sin flagranta beskrivning. Som jag njöt. Och när mina ögonlober väl träffades och jag fick det till livs var jag fast. Så fast som jag tänker mig att man bara kan bli om man suger i sig en liter crack ungefär. Wow!

I helgen har jag och Josefine turats om här hemma med att be varandra om att se det tillsammans en gång till. Och en gång till. Och en gång till. Så har vi tittat på det förhållandevis korta men ultraintensiva klippet, vikt oss kvidande som vid magknip, och försökt skaka av oss smutsen igen. Vilket är lite svårt eftersom den klibbar sig fast som på ett flugpapper. Ja, jävlar vad sjukt det är. Jag vet inte varför jag utsätter mig för sånt men missbruk är sällan rationellt betingat. Självskadebeteende by proxy skulle man kanske kunna kalla det. Kolla själva får ni se.

  

Har ni sett nåt så finskt? Jag får sådan sjuk ångest. Främst för att jag egentligen gillar Kent och för att det känns som att jag har kommit på dem med något riktigt dirty. Helt ärligt hade det känts ungefär en miljon gånger lindrigare om det var en av deras privata runkvideor jag lyckats lägga vantarna på. Det här känns egentligen inte ens som att det är tänkt för allmänheten för så mycket stelhet har jag nog aldrig tidigare skådat i så komprimerad form. Ändå har jag svårt att beskriva vad jag tycker är allra allra värst. Spontant är det väl framförandet och innehållet i Jocke Bergs sjukt oavslappnade lilla tal. Gåshuden straffar mig. Men när man tittar lite till och ser hur satans obekväma resten av bandet ser ut så grips man nästan av en impuls att skala av sig skinnet med en potatisskalare och rulla naken genom hela Jozo-salt-fabriken. Bara för lyckas att skingra de mörka tankarna litet.

De står där lika levande som vaxdockor och bara lider. Jag förstår dem. På ett djupare plan. Varenda sekund måste ha varit som ett brinnande helvete. Och när det väl hamnat på tuben finns det ingen återvändå. Inget slut på den eviga eldens vassa tungor. Det kan inte vara så lite förnedrande att ha blivit tvingade att backa upp bandets frontman när han står och halvimproviserar sådär rigor mortis-igt i deras studio, med ett konstant smackljud och det matiga gnisslet från hans flång nya skinnpaj som för övrigt får mig att tänka på den gamla klassiska läderbyx-scenen i Benny Hill. Maj gadd! Men när man tittat ett par gånger börjar man störa sig på dem istället. De är ju inga barn. De har ju faktiskt ett visst ansvar och borde ha satt ner foten när de kände att de blev utsatta för ett sådant övergrepp. Istället står de där helt passivt med händerna i fickorna som en samling trumpna pop-hjon. Det har inget med image att göra. Vad skulle det vara för jävla ledsen image i så fall? Nä, den förklaringen duger inte.

När jag ser han i brillorna till vänster om JB får jag lust att spontanblocka de biljetter jag lyckats komma över till deras stundande avskedsturné nu i höst. Lägga ut dem till nice price bara för att bli av med dem snabbt som satan, även om jag betalade ett riktigt grisapris för dem. Och han till höger. Inte en min förrän mot slutet, när det plötsligt ser ut som att han fått en fluga i pannan som han försöker parera lite diskret med sitt ena ögonbryn. Men det kan såklart lika gärna vara smärtan som gör sig påmind. Fe-ruktans-värt!

Har ni sett nåt så tomt? Ljug inte. Den trotsar alla naturens lagar och skulle mycket väl bli nästa års nobelpris i fysik – från the band formerly known as Kent. Alltid gött att ha nåt sånt att falla tillbaka på i och för sig.

6 kommentarer:

  1. Visst är det ett egendomligt fenomen när någon jobbar hårt som fan (får man väl förutsätta?) för att blu framgångsrik inom musik, film, TV, och dylikt. För att sedan uppföra sig som att kändisskapet och uppmärksamheten är en hemsk plåga som dom blivit påtvingade. Det är ju inte så att det är obligatoriskt att åka runt och tjäna miljoner på turneer. Gillar man inte tårtan kanske man borde sluta äta, liksom...

    SvaraRadera
  2. Anonym3:55 em

    Äähh de framstår ju som David Lettermans och Jimmy Fallons allihop jämfört med vår älskade kungafamilj! https://www.youtube.com/watch?v=tNBQ8l2AIAk

    SvaraRadera
  3. Anonym11:46 fm

    Har aldrig förstått vad som skall vara så bra med Kent? om man vill koka ner begrepp som kissnödig, mjältsjuk, galaktisk hybris,pajig, inflyttad, stockholmsk bajsnödig credd-ångest med gnällig e-tuna dialekt till ett enda ord, och därtill en alltid svartklädd s.k. "popgrupp" så då är Kent helt rätt ord. Vila i frid. Mvh/Exilväschötten

    SvaraRadera
  4. Anonym9:58 em

    Jag som är utlandssvensk vet knappt vilka de är. Men - rent spontant så känns det urdeppigt! Nästan som en inbjudning till någons begravning eller liknanade. Ett försök att verka typisk stelt Sverige-cool men det blir bara ledsamt istället.

    SB

    SvaraRadera
  5. Caroline8:31 fm

    Jag har redan kollat på den tre gånger till frukost nu!

    SvaraRadera
  6. Nahoj8:09 em

    Gaaah, jag har blivit helt beroende av den högersta killens ögonbrynsmove och nervösa snegling. Kan...inte...sluta...titta...

    SvaraRadera