Kent lever.

Trist med Prince. Själv möttes jag av beskedet under ganska odramatiska former i torsdags, när jag befann mig på en after work och precis stod och pratade med ett par kollegor om Kent. Eller rättare sagt om ett litet videoklipp som en av dem hade lyckats snoka fram, där man ser bandmedlemmarna stå bredvid Jocke Berg, som försöker tala lite "lätt och ledigt" till fansen. Det rör sig tydligen om en video som verkar ha spelats in för några år sedan, i nåt slags luddigt promotionsyfte vad det verkar, för en turné som gick under den blygsamt ödmjuka parollen #Kentfest. Jag hade vid det laget inte ens sett klippet men njöt fullskaligt av obehaget som kollegan lyckades måla upp med sin flagranta beskrivning. Som jag njöt. Och när mina ögonlober väl träffades och jag fick det till livs var jag fast. Så fast som jag tänker mig att man bara kan bli om man suger i sig en liter crack ungefär. Wow!

I helgen har jag och Josefine turats om här hemma med att be varandra om att se det tillsammans en gång till. Och en gång till. Och en gång till. Så har vi tittat på det förhållandevis korta men ultraintensiva klippet, vikt oss kvidande som vid magknip, och försökt skaka av oss smutsen igen. Vilket är lite svårt eftersom den klibbar sig fast som på ett flugpapper. Ja, jävlar vad sjukt det är. Jag vet inte varför jag utsätter mig för sånt men missbruk är sällan rationellt betingat. Självskadebeteende by proxy skulle man kanske kunna kalla det. Kolla själva får ni se.

  

Har ni sett nåt så finskt? Jag får sådan sjuk ångest. Främst för att jag egentligen gillar Kent och för att det känns som att jag har kommit på dem med något riktigt dirty. Helt ärligt hade det känts ungefär en miljon gånger lindrigare om det var en av deras privata runkvideor jag lyckats lägga vantarna på. Det här känns egentligen inte ens som att det är tänkt för allmänheten för så mycket stelhet har jag nog aldrig tidigare skådat i så komprimerad form. Ändå har jag svårt att beskriva vad jag tycker är allra allra värst. Spontant är det väl framförandet och innehållet i Jocke Bergs sjukt oavslappnade lilla tal. Gåshuden straffar mig. Men när man tittar lite till och ser hur satans obekväma resten av bandet ser ut så grips man nästan av en impuls att skala av sig skinnet med en potatisskalare och rulla naken genom hela Jozo-salt-fabriken. Bara för lyckas att skingra de mörka tankarna litet.

De står där lika levande som vaxdockor och bara lider. Jag förstår dem. På ett djupare plan. Varenda sekund måste ha varit som ett brinnande helvete. Och när det väl hamnat på tuben finns det ingen återvändå. Inget slut på den eviga eldens vassa tungor. Det kan inte vara så lite förnedrande att ha blivit tvingade att backa upp bandets frontman när han står och halvimproviserar sådär rigor mortis-igt i deras studio, med ett konstant smackljud och det matiga gnisslet från hans flång nya skinnpaj som för övrigt får mig att tänka på den gamla klassiska läderbyx-scenen i Benny Hill. Maj gadd! Men när man tittat ett par gånger börjar man störa sig på dem istället. De är ju inga barn. De har ju faktiskt ett visst ansvar och borde ha satt ner foten när de kände att de blev utsatta för ett sådant övergrepp. Istället står de där helt passivt med händerna i fickorna som en samling trumpna pop-hjon. Det har inget med image att göra. Vad skulle det vara för jävla ledsen image i så fall? Nä, den förklaringen duger inte.

När jag ser han i brillorna till vänster om JB får jag lust att spontanblocka de biljetter jag lyckats komma över till deras stundande avskedsturné nu i höst. Lägga ut dem till nice price bara för att bli av med dem snabbt som satan, även om jag betalade ett riktigt grisapris för dem. Och han till höger. Inte en min förrän mot slutet, när det plötsligt ser ut som att han fått en fluga i pannan som han försöker parera lite diskret med sitt ena ögonbryn. Men det kan såklart lika gärna vara smärtan som gör sig påmind. Fe-ruktans-värt!

Har ni sett nåt så tomt? Ljug inte. Den trotsar alla naturens lagar och skulle mycket väl bli nästa års nobelpris i fysik – från the band formerly known as Kent. Alltid gött att ha nåt sånt att falla tillbaka på i och för sig.

Fittriddarnas Rolls Royce

Vilken vecka va. Både torsdagen och fredagen dansade jag ömsom nynnandes, ömsom visslandes, in på jobbet. Det hör inte direkt till vanligheterna att jag har den energinivån vid den tiden på morgonen. Men nu hade jag det och det tackar jag Joakim Lamotte för. Det är inte så lite ironiskt, för jag har tidigare alltid blivit så himla trött när jag ser hans bild-byline och tillhörande ickenyhet i rubrikform. Vet inte riktigt vad det är med honom men han kan väl beskrivas lite som en av sällan skådat slag narcissistisk mallgroda med viss mytomanaura.

Egentligen vet jag inte ens vem han är. Mer än att han tillhör en av den nykonservativa vågens rekryteringar på GP. Bildgooglar man honom blir resultatet en overload av skär hud. Som att stirra in i en kontaktkarta med dassiga ollon. Men orkar man göra sig lite större ansträngning så hittar man snabbt ungefär ett ton videoklipp där han som en rabulist i munkjacka sitter och talar till bönner på bönners vis så att säga. Han är arg. Han är gnällig som fan. Och han dunkar sig själv så hårt i ryggen att den tunna fina linjen mellan vad som är sanning och ljug (troligen helt omedvetet) suddas ut och går upp i atomer. Ingen annan man i Sverige har lyckats hamna i så många situationer som kräver ett civilkurage som skulle få Chuck Norris att pissa på sig. Varenda video är likadan i sin uppbyggnad. Fantastiskt.

1. Joakim Lamotte ondgör sig över något (oftast gränslösa män av något slag) med en retorik som är fucking skräddarsydd för människor som konsumerar sina nyheter via avpixlat, fria tider och andra sköna platser där begåvningsreserven samlas för att allmänbilda sig.
2. Han säger att det är för jävligt och att vi killar får ta och skärpa oss.
3. Och så berättar han om hur han just varit med om en helt sjuk grej där han räddat en kvinna i nöd från att bli sexuellt trakasserad på öppen gata.

Typ.

Själv är jag snart 40. Vid ett enda tillfälle i mitt liv har jag befunnit mig i en situation som med en god portion fantasi (och ett tjog Lamotte-videos innanför västen) ens skulle kunna påminna om en sådan hjältestory. Joakim Lamotte gör det varje gång han går utanför dörren. Det är fan magiskt ändå. Man undrar var bor han någonstans. Sextrackarnas Rio Bravo? Bara att gratulera isåfall, för det verkar ju minst sagt lönsamt att jobba som fittriddare på heltid (mer om det strax).

Nä, jag ska inte vara taskig i onödan. Men alltså. Joakim Lamottes taktlösa självgodhet får mig att vilja spontanskära av mig lemmen och kasta den till räven. Så var det sagt. Bara av att möta den trötta blicken via en av hans miljontals gnällvideos eller debattartiklar får vanligtvis min energi att försvinna lika kvickt som en bingohagga slukar en King Size Blend. Men inte den här gången.

Få lär väl vid det här laget ha missat hur twitter och andra sociala kanaler fattade eld i veckan. Gnistan var en ganska harmlös tweet som förvisso kapslar in Joakim Lamottes, vid det här laget, nästan mönsterskyddade distanslöshet. Oblygheten han på riktigt verkar känna inför att likställa sin egen föreläsningsturné om sexuella trakasserier med välgörenhet kan väl knappast beskrivas som annat än vidunderlig?

Finns det ens ett exempel som scorar i närheten av det här? Jag vet fan inte. Men det är fucking epic! Det fick i alla fall mig på riktigt jävla bra humör. Fantastisk känsla. Som att titta när grejer går sönder i highspeed-format. Magnetiskt. Och helt enligt skrävlarnas dogmbok krävs det heller inte mer än ett enda mothugg för att tonläget ska trappas upp. Det brukar ju i regel vara så. Att människor med jesuskomplex är ganska sköra i köttet.

En person frågar om han verkligen tog betalt. En rimlig fråga med tanke på det otroliga patos han utger sig för att ha. Joakim Lamotte svarar att det gjorde han och att annars kunde pengarna gått till någon oseriös. Ha! Ha! Ha! Eller vänta... var det inte ett skämt? Tydligen inte.

Han får några fler tråkningar och då kan han bara inte hålla sig längre. Den känslan... ni vet:

Boom!! Och där landade tändstickan i bensinpölen. Twitter exploderade. Det verkade inte riktigt falla folk på läppen att han, killen med munkjackan, decimerade väldigt många människors ganska långa kamp för jämställdhet, samtidigt som han höjde sin egen insats i dito till skyarna. Bold. Ingen liten kostym att fylla men man får verkligen ge honom att han inte skäms för sig. Joakim Lamotte har fattat galoppen. Killen har två döttrar och fick sin feministiska uppenbarelse när han var på bio och såg Alfons Åberg – mer hardcore medveten feminist än så blir man väl inte. Det var i alla fall rimligt nog för att han skulle identifiera den ymniga föreläsningsguldådern, teckna en fet inmutning och börja vaska loss.

Killen är en tour de force i taktlöshet och spontant känner jag bara: Marcus Birro. Kom tillbaka. Allt är förlåtet. Men samtidigt är det ganska matig underhållning han bjussar på.

Sen kan han ju försöka tuta i någon att det är hans fina ideal som tvingar ut honom på sin högstadiekryssning, där han mjölkar staten på deg genom att på killars vis snacka med killar om att inte tafsa på skolans brudar. Men jag tror snarare att sanningen är den att det är en skön mix av att hans överdrivet självupphöjda ego och att det kliar så gött i plånkan, som gör att han så målmedvetet kan med att positionera sig som fittriddarnas Rolls Royce.