Näsdildon

Som jag skrev i förra inlägget kommer jag ägna en del av inläggen i år åt att rannsaka och bekänna. Därför tänker jag nu, utan krusiduller, bekänna att jag igår aktivt nådde ett slags bottenrekord i värdighetsindex.

Hela familjen åkte till Mediamarkt med det officiella uppsåtet att inhandla ett specialbatteri till en fjärrkontroll. Men jag hade redan hintat lite om att jag också ville passa på att harva runt lite i gångarna. Det är väldigt meditativt för mig att gå runt på stora elektronikvaruhus och dumglo på olika apparater jag egentligen inte behöver. När jag var pappaledig med Tintin och inte hade något bättre för mig kunde jag alltid ta en sväng förbi Mediamarkt eller Elgiganten för att bara kolla lite. Men vis av erfarenhet är det också anledningen att jag spontant kommit hem med allt från apple-tv, hörlurar, tv-spel, usb-minnen, hårddiskar och annat bös. Ofta på ett direkt infall när de kör nån drive (eller bara låtsas ha en riktigt bra deal på något) i butik.

Vi plockade på oss batteriet och började sedan vandra längs gångarna. Någonstans i höjd med dammsugarna såg jag plötsligt en skara människor stå runt en sådan där rea-korg och när jag tittade lite närmre såg jag att den var fylld med produkter av den sort som mänskligheten rimligtvis borde ha evolutionernat bort för längesedan. En näs- och öronhårstrimmer. Både och. Two in one. På ren impuls sträckte jag mig efter den vidriga lilla tingesten och försökte så diskret som möjligt slinka därifrån. Det kändes skamligt. Ett skämmigt inköp som placerar in sig bra många snäpp över sexleksaker på pinsamhetsskalan. Jag ville under inga omständigheter stöta ihop med någon bekant medan jag var i full färd med att inhandla en fucking näsdildo.

Japp, jag har köpt en näsdildo.

  
Jag minns att jag efter mycket vånda köpte en renodlad nästrimmer redan 2010. Det var en inte så liten livskris som uppstod när jag plötsligt insåg att jag behöver skoga i näshålan då och då. Plötsligt hade jag alltså mer gemensamt med gamla gubbar som äter kräm än med de spänstiga ynglingar som jag dittills hade identifierat mig med. Det blev ett stort skifte.

Men mycket har hänt sedan dess och den där förhatliga nästrimmen är sedan länge uttjänt. Men istället för att köpa en ny har jag som ett uttryck för mitt självhat, istället valt att använda pincett en gång i kvartalet och manuellt stå framför badrumsspegeln och rycka dem styckvis – samtidigt som jag kvider av smärta medan mina tår- och snorkanaler öppnar sig på fullt spjäll och jag kommer ut svullen i ansiktet som en rödgråten galt. Det är inga stolta stunder vill jag lova. Det är den universella osexigheten definierad. Men om det ändå hade slutat där. Livet har dessvärre visat sig bära på många fler besvikelser och svek.

Jag önskar att någon hade informerat mig om att varje mans största nemesis är den egna kroppsbehåringen. Det hade kanske inte förändrat spelplanen nämnvärt men jag hade åtminstone varit mer förberedd inför livets alla nesorDen är ett plågoris som är svårt, för att inte säga omöjligt, att tämja. Det är som att varenda av de tusentals hårsäckarna på ens kropp är en liten minisadist som tillsammans blir en stor elak boss som fifty-shades-of-greyar en mot ens vilja – genom hela livet.

Det börjar redan i ung ålder. Först är det den totala bristen på hår som gäckar en. För hur lustigt det än var när första killen i klassen plötsligt sportade en hårig skogshuggarkuk, istället för den dittills så tryggt normstadgade kala lilla goss-snoppen som vi andra, så kände man på sig att det var tidens melodi och något man knappast skulle gynnas av att komma sist med. Det blev som att leva i terror och varje dag kika ner i filningarna i hopp om att få syn på ett mörkt krulligt hårstrå. Samma status var det att stolt kunna pryda överläppen med en gles uppsättning moppefjun när puberteten körde över en som tåget, men få var det som hade täckning för det. Tack och lov slapp jag sälla mig till den ystra skara som blev av med håret på huvudet lagom tills att vuxenlivet skulle börja på riktigt. Alltid något. Men istället har jag på senare tid straffats med hår i och till och med på öronen. Helvetets alla eldar med andra ord. Jag är alltså en stukad man och kan därmed inte längre unna mig lyxen att bortse från skamköp av ovan nämnda sort. Och inte vilken skit som helst. Mina problem kräver  rejäla doningar med no pull-garanti.  Sossen i mig inser givetvis också att slaget redan är förlorat och att allt jag kan göra är att desperat försöka bromsa förfallets framfart en liten aning. En klen tröst. Men ändå en liten tröst i allt mörker.