Lite svammel om gubbkroppar och tallriksmodeller

Jaha. Så har jag börjat träna igen. Efter att kroppen har fått ligga i lång träda ställde jag mig på vågen en kväll och drabbades av en chock. Igen. Personrekord. Igen. Åt det dåliga hållet. Igen.

Ställde mig naken framför spegeln och tittade på vad medelåldern i kombination med min lättja har ställt till med den här gången. Kurvig som en Zornkvinna. Hur jävla svårt ska det vara egentligen? Den frågan behövde inga svar. Naturens lag är jävligt tröttsam. Visst går den att trotsa den stigande ekvatorn i midjeområdet, men det är bra mycket svårare (och tråkigare) än att bara flyta med och leva life så att säga. Så jag bestämde mig. Igen. Skaffade gymkort. Igen. Började om. Igen.

Jag köpte kort på Nordic Wellness Exclusive. Det är ett rätt dyrt gym nere vid operan, men jag gillar att jag inte behöver ha med svettiga träningskläder och blöta handdukar i väskan. Skor och underkläder är allt jag behöver. Bara det gör det bra mycket lättare att komma iväg.

Under arbetsveckornas lunchtid råder ett förhållandevis ganska stort bestånd av lite äldre direktörsgubbar i lokalen, vilket i teorin borde vara en feature som platsar bäst på minuslistan. Men det var nu i veckan som det plötsligt gick upp för mig vad som verkligen motiverar mig. När jag hade tränat klart och satt i omklädningsrummet och pustade ut, var jag mer eller mindre omringad av nakna gubbar med stela leder och otymplig representationskropp och det är ingen munter syn vill jag lova. Men oj så sporrande. Att jag inte har fattat det tidigare. Jag ska inte fokusera på vad jag skulle vilja uppnå utan tvärtom, det jag verkligen INTE vill uppnå. Rippade människor med fantasikropp bidrar inte ett skit till att jag vill komma i form. Det gör däremot det massiva synintrycket av hyperkombon stor buk/visset arsle. lite som en variant av "motivation by fear".  

Jag vill att det ska hålla den här gången, så någon diet blir det inte fråga om. Vis av erfarenhet vet jag att mitt psyke inte har en chans när ostbågssuget tränger sig på som ett Jehovas vittne. Då blir det bara ännu ett nederlag och det är jag i ärlighetens namn inte rustad för i nuläget. Däremot kan jag äta mindre och så får det bli. Tallriksmodellen får bli min modell. Då finns det bara en regel och det är att inte äta som om varje måltid är min sista. Det ska jag väl för fan kunna klara.

Så nu kör jag så det ryker. Igen.

Trevlig helg.