Elfenbensritualen i Falkenberg

Så åkte vi på spa. Styrde kosan mot Falkenberg Strandbad. Jag hade gett Josefine det i julklapp och nu var det dags. Spabehandling, trerätters och hårdslappa. Det låter bra på pappret och det var bra också. Men jag måste erkänna att jag känner mig sjukt kluven inför själva spa-delen. Vågar knappt kommunicera det för jag tror aldrig att jag har hört någon ens yppa något ofördelaktigt om spa-vistelser som koncept. Jag vet, jag kanske är ensam om det, men jag tycker att det är en rätt... knepig grej ändå.

Jag har ju tidigare skrivit återkommande gånger om hur obekväm jag känner mig i badhussituationer. Inte för att Falkenberg Strandbad går att jämföra med t.ex. Valhallabadet på så himla många punkter, men nog fan infann sig den där lite stela stämningen, som den brukar göra när man ska vistas semi-nakna bland en massa andra i varma och fuktiga utrymmen med någon slags Enya-musik konstant lågt skvalande från takhögtalarna. Den där förväntade och utlovade totala avkopplingen når aldrig riktigt i mål utan stannar oftast vid en slags energikrävande tvångsavslappning som tar ut sin rätt när man äntligen kommer till sitt rum igen. Kanske är det därför man förknippar spa-behandlingar med sådan fullkomlig vila. För att man är helt jävla utmattad efter en sådan session. Så är det i alla fall i mitt fall.

Jag ska inte klaga. Nu i efterhand så måste jag säga att det var en skön upplevelse och utöver den spa-relaterade delen av vår vistelse så var allting toppen. Personalen, servicen, maten och rummen får en fet tumme upp. Men jag måste berätta varför jag tycker att själva spa-prylen var en smula bisarr.

Jag tar det från början.

Vi kom dit. Klockan var 10.30 och och vi hade fått tid för en Ivory spa-behandling klockan 11.15. Rummet skulle vi inte få förrän vid två så vi fick varsin liten påse att stoppa badkläder i och sedan var det bara att gå till "The Retreat Club" för vidare instruktioner. Väl där möttes vi av den supertrevliga spa-personalen som välkomnade oss. Vi utrustades med varsin badrock samt tofflor i frotté och blev hänvisade till omklädningsrummet. Den ganska dämpade belysningen i kombination med mycket mörkt trä och en massa bruna läderfåtöljer längs väggarna i lokalen hade en klart lugnande effekt på mig. Att fåtöljerna var fyllda med andra redan ombytta spa-sugna människor som nu satt och betraktade oss hade en klart motsatt effekt så jag antar att de båda polerna på något sätt tog ut varandra och försatte mig i status quo. Vi bytte om.

När vi kom ut hade fåtöljerna tömts på folk. Det var gott och väl en halvtimme till det var vår tur att påbörja behandlingen så vi fick hänga lite i deras "öppna" spa-del, som bestod av ett långsmalt rum med en långsmal pool och en massa små bås längs ena långsidan. Båsen var utrustade med hudfärgade dubbelbäddar i något slags fuktsäkert material. Det var varmt och fuktigt och där låg olika par utspridda i några av dubbelbäddarna. Jag kände med ens hur mitt trygga status quo utmanades och drogs mot den mer otrygga polen. Jag hörde hur två tjejer i båset bredvid hyllade havsutsikten och bekräftade hur otroligt skönt och avslappnande det här var. Varken jag eller Josefine kände den totalt rejuvenerande känslan. Jag tyckte mer att det vilade en kraftig gruppsex-aura över rummet. Josefine höll med. Men vi provade poolen och tittade på utsikten tills det var dags för oss att påbörja själva spa-behandlingen.

Jag hade ingen aning om vad det där Ivory-paketet innehöll men hade sett lite bilder och det såg typiskt spa:igt ut. Nu var det vår tur att sitta i läderfåtöljerna och sippa på ett glas cava en stund. Jag svepte glaset och kände hur det surrade till lite skönt och kände hur jag började vaggas in i en lite mer avkopplad känsla. Plötsligt stod en spa-värdinna framför oss och förklarade att Ivory-paketet innebär att man forslas längs en slinga i grupper om sex personer (i vårt fall ytterligare ett par samt två "tjejkompisar") och sedan själva utföra olika spa-ritualer på varandra i grupp. Inte ens ett helrör cava hade gjort jobbet för den anspänningen jag kände när hon presenterade menyn som bestod av olika exotiska behandlingar från världens alla hörn och därtill fyra sorters bastu. Plötsligt steg vi in i en värld av våt marmor och guldskimrande mosaikdetaljer.

Första stationen var fotbad. Gruppen placerade sig på en lång rad med fötterna i var sitt kar nedsänkt i golvet. Spa-värdinnan förklarade att det var nu det började och berättade att karet hon höll i innehöll salt från döda havet och att det skulle vara särskilt mjukgörande eller nåt. Till höger om oss på bänken fanns varsin trähammare av ett delikat malaysiskt träslag som vi skulle använda till att slå på våra fötter med. Jag kunde inte hålla mig utan brast ut i gapflabb. Det var det bästa sättet jag kunde komma på att kamouflera min skam.

Skammen över att sitta där och ha dragit en av vinstlotterna i lotteriet som delade upp världen. Skammen över att sitta där lite småfet och bortkommen och hamra på mina stackars västerländska medelklassfotsulor med en pytteliten hammare från Malaysia. Skammen över den bisarra känslan som uppstår när man plötsligt inser att det finns människor runt om i världen vars hela jävla liv går ut på att varje dag rena sitt vatten från salt och smuts för att göra det hyfsat drickbart. För att överleva. Samma salt som något jävla as sedan flygfraktar till anläggningar precis som den vi just befann oss på, så att övertygande spa-värdinnor kan kokettera med hur svinspeciellt det där saltet från döda havet är, som hon strax kommer att skopa i karen med lagom varmt och svinrent dricksvatten för att våra fossingar ska få det riktigt bra. Det är sånt man verkligen känner att man förtjänar när man slutkörd av att under ett halvår gått och dragit fötterna efter sig samtidigt som man åtnjutit världens bästa föräldraförsäkring.

Sedan var det dags för en ansiktsmask av handutvunnet shiasmör från Ghana (fair trade for extra nice – såklart) och lite ångbastu på det. Därefter stod en uppfriskande ispeeling på shemat. Gruppen samlades runt en piedestal som hela tiden fylldes på med färsk is från ett rör i taket. Jag lekte med tanken på att det var direktimporterad is från ett polarisflak som någon stackars isbjörn hade hjälpt till att paddla i vår riktning i sina desperata försök att rädda sig själv. Men det var nog tyvärr bara vanlig svensk grisa-is från en big ass ismaskin uppe i taket. Vi gnydde medan vi skrubbade oss själva och varandra med isen och tog sedan vår tillflykt in till den speciella aromabastun som ur min lekmannamässiga synvinkel var typ precis som en helt vanlig bastu men med en frisk doft av eteriska oljor.

Det uppstår en speciell, ganska tyst, stämning när man föses ihop sådär med en massa okända människor i halvnaket tillstånd och tvingas umgås men ändå inte. Man är ju inte där för att träffa vänner precis. Samtidigt känns det märkligt att inte låtsas om varandra, vilket är precis vad man gör låtsas inte som att man är ytterst vaksam på minsta rörelse, tonskiftning, allt. Man vill uppföra sig så att man inte blir ett samtal dem emellan sedan. Men till vilken nytta egentligen? Jag började leka med tanken på hur mycket som skulle krävas för att rubba det sociala spelet totalt ur balans. Hade det räckt att mannen med snickarkropp plötsligt hade släppt sig ljudligt där inne i bastumörkret och blandat upp den citrusbaserade basnoten med ett nyans av rutten tarm? Eller hade vi låtit det passera? Jag är osäker på om jag ens hade brutit pakten om någon i sällskapet hade plockat fram ett litet läderetui med tändare, sked etc och började mecka till en kabbe heroin och injicerat där inne på bastuns nedre steg. Vi befann oss fullkomligt i spa-värdinnornas våld. Lydde minsta vink och gjorde exakt som vi blev tillsagda.

Efter att nästan ha gått åt i värmen var det ut igen och sitta i ett varmt bad mittemot nästa grupp som nu hade placerat sig på rad i fotbadsstationen och satt och pickade på sina fotsulor. Här började jag på riktigt känna yrsel av alla kast mellan olika värme och fukthalter och alla stationer. Josefine fick hämta vatten och jag kände också att min självmedvetenhet trubbades av markant, vilket var en jävla tur med tanke på nästa station som var turkiskt hamam. Tre och tre samsades vi om ytorna som bestod av varma bäddar av marmor. Jag hade svårt att hamna i rätt position och kände mig smidig som en valross när jag halkade runt på min buk. När vi var ordentligt skrubbade fick vi duscha av oss och vänta medan värdinnan hällde hinkvis av skumvatten över marmorskivorna och skrapade av dem med en gummiskrapa. Det var kanske det mest knepiga delen av den totala spa-upplevelsen. Att behöva stå och se på medan de grovhugget rengjorde våra stenaltare från hudavlagringar inför nästkommande sittning (eller liggning för att vara mer specifik).

Näst sista stoppet var en nordafrikansk bastu eller Rasul där vi skulle smeta in oss i en speciell lera som hämtats i Marocko. Tydligen väldigt mineralrik, mjukgörande och något så in i satan poröppnande. Det kan vara mina medfödda västerländska fördomar, men jag tvivlar på att de där hälsotillskrivna egenskaperna är något som har riktigt samma status i de nordafrikanska länderna som i Falkenberg. Men vad vet jag. Kanske har marockansk lerinpackning seglat upp på top tre över aktiva kulturbärare i exempelvis Libyen nu efter Gadaffis fall och allt.

Hela Ivory-paketet (Mmm... elfenben, jag älskar den fräscha och kolonialtidsklingande namnsättningen på behandlingspaketen) avslutades med en så kallad tropisk bris där hela gruppen fick återfukta huden med solrosolja och sedan sitta bakåtlutade på en träbänk och känna hur en perfekt blandning av varm och kall luft smekte våra kroppar. Sedan var det slut. Men för att förlänga upplevelsen fanns juvelen i deras spa-krona. Eldrummet. Ett halvmåneformat rum fyllt med dubbelbäddar där man kunde ligga och trycka i sig nötter och frukt framför en svinstor brasa. Eller hångla. Om jag fick swingerklubb-vibbar redan i början så peakade den känslan här. I bäddarna låg badrocksdraperade par i utspridda och kramades i skenet från brasan. Vissa i sked. Vissa lite mer omslingrade. Alla förenade i en slags rådande konsensus om att detta ÄR själva sinnebilden av total relaxing. Själv är jag inte så lite kluven. Kanske är jag ensam om att inte fullt ut förstå spa-fenomenets storhet, men att tillsammans med främmande människor smörja in kroppen i råvaror från tredje världen är inte odelad njutning för mig. Den totala avkopplingen uppstod först lite senare när jag och Josefine låg och slappade i vår totaltvagade och portömda mosighet uppe på rummet, i väntan på middagen. Det ligger dessutom till grund för hela min tes om att det inte är det välgörande i alla behandlingar som är spa-vistelsernas magiska dragningskraft, utan den lilla sömnbubbla man förpassas till när man äntligen återfår sitt privatliv igen, och ligger ensamma i en hotellsäng. För den mina damer och herrar var som ett långt härligt rus jag aldrig ville lämna.