Norge

Var iväg i Hemsedal en sväng i helgen. En kort brejk från föräldraledigheten med jobbet. Jag tänkte att jag skulle bättra på den lilla grunden jag la förrförra året, då när jag för första gången stod på ett par skidor. Det blev inte mycket med det dessvärre. Vet inte vad det är men framstegen är så jävla små att jag börjar fundera på om jag är ett så kallat hopplöst fall. Vad vet jag. Kanske ska jag boka in en braksvennehelg i Branäs med Josefine och barnen och sätta oss alla i skidskola. Som ett sista desperat försök att knäcka koden. Lite som att lära sig cykla säger de. Men jag vet inte. Cykla lär man sig ju i regel som barn. Skidåkninge med antar jag. Kanske är det kört för mig. Jävla skit i så fall för jävlar vad roligt det skulle kunna vara.

På bussresan hem tänkte jag på Norge. Vilket jävla land egentligen. Lite olja och sedan gick allt bananas. En vanlig jävla blasköl kostar lätt 110 pix. En flaska vatten 40 spänn. Tur att deras krona har kallnat något. Restaurangbesöken är som en dålig fars. Helt ok kött serveras med pulversås och sönderfriterade tjockpommes. En kollega frågade efter saltet. Då uppstod total förvirring. Saltkar? Det hade de inget. Personalen löste det enkelt genom att springa till en närliggande restaurang som tydligen skulle ha saltkar.

När helgen kommer stänger landet ner och i det stora hela känns Norge som ett Sverige på 70-talet. Dyrt och saggigt. Men en sak kan vi aldrig ta ifrån dem. Naturen. Vart man än vänder blicken landar den på något smärtsamt vackert. Känns nästan lite orättvist. De fick oljan. Kunde inte vi ha fått naturen?

Det är som det är.

Jävla Norge. Och deras muntra melodi.